Och mitt emellan dansband och hårdrock står Shanaya Twain och vinkar.

Alla präktiga människor och alla dessa tvivelaktiga relationsexperter tjatar sig alltid blåa över kompromisser. I ett förhållande ska man kompromissa för då är man så jäkla duktig och mogen.

Förmodligen är jag en rent ut sagt usel människa, men jag hatar verkligen kompromisser! Vad ger kompromisser annat än två missnöjda människor??! Alltså, i konflikten mellan israel och palestina måste man kompromissa eftersom det inte går att göra på nått annat sätt, men i vardagen tycker jag att det finns bättre lösningar.

För tänk så många saker som det inte går att kompromissa kring! Om en älskar dansband och en hårdrock, vad är då kompromissen av det?? Att lyssna på country och pop???

Om en vill åka till Thailand och den andre fjällvandra stavas då kompromissen husvagnssemester i mellansverige eller en resa till Legoland i Danmark?

Är det att kompromissa att göra något som ingen vill??

För ibland får jag den känslan att vi kan leva med att inte få det vi vill bara ingen annan heller får det dom vill... Hellre än att bita ihop och sitta två veckor i Thailand och en i förhållandet är riktigt lycklig så lider vi oss igenom två regniga veckor i en hyrd husvagn.

Varför inte semestra på skilda håll?? Det gör säkerligen en mängd människor men för många är det som ett rött skynke att ens säga det för man ska ju Gud bevars göra saker TILLSAMMANS, även om man hatar varenda sekund av det. En kan väl åka till tahiland och den andre fjällvandrar och sen kommer man hem och berättar för varandra.

Väljer man alternativet att ställa upp på vad den andre vill så är det jätteviktigt att verkligen ha bestämt sig för att göra det bästa av det man gör och inte sitta där vi poolen och ägna 14 dagar åt att gnälla över solen, maten, thailändarna osv. Vandrar man i fjällena kan man inte börja klaga över skavsår och ställa sig och skrikande förbanna all världens renar. Finns väl inget värre än sånt resesällskap!!!

Ett område till där kompromisser verkligen suger är när det gäller inredning. Vill den ena ha raggarstil med krom och läder så funkar det inte om den andra kommer tassande med ens ett litet mormorsbord med spetsduk och pelargonplanta. Vill den ena inreda i vitt och minimalistiskt så räcker en spraymålad bioaffisch för att förstöra helheten.

Så vad är alternativet, inreda hälften av huset var och inse att man lever i en mardrömslik parningsakt mellan Picasso och Bergman............

Det finns hur många saker som helst som genom kompromiss bara leder till att två människor aldrig får känna sig riktigt nöjd. Därför tycker jag att särboskap är helt optimalt och att man inte ska vara rädd för att göra saker på egen hand utan att tro att det per automatik måste betyda att man inte älskar varandra. Sen kräver ett varaktigt förhållande så klart att man har några gemensamma intressen oxå som man kan dela, men man måste inte vara små kloner av varandra för att det ska funka!!

Mer flexibilitet och mindre kompromiss.

Mer kärlek och mindre krav.

Mer ärlighet och mindre gnäll.