Sonisphere

Var på Söråkers folkets hus igår kväll och tittade på storbildssändningen från Sonispherefestivalen. Över 4 timmar riktigt bra musik!! Blev lite stel och fick ont av att sitta så länge men det var det värt. Riktigt bra med folk var det oxå.

Tänkte ge mig på en högst egen och privat recension av banden helt efter mina egna kriterier :0).

Anthrax: Det band som jag hört minst av innan och inte hade några större förväntningar på, men dom överraskade mycket positivt med bra låtar och en härlig energi på scen.

Sång: Mycket bra. Sen att Joey Belladonna såg helt crazy ut är ju bara en bonus :0). Han såg ut som en variant av Ozzy....

Låtar: Mycket bra!!

Psykosfaktor: Mycket hög tack vare störtsköna gitarrister med obegränsat med energi och en sångare som fattat att han hade en hel scen att fara runt på.

Långhårsfaktor: Så där. Visserligen hade sångaren långt hår men han var för gammal för att ge nån kick ;0).

Gitarrer: Mycket bra ös och inte en massa yberlånga trista solon. Scott Ian var hur skön som helst och for runt som en påtänd kanin *gilla*.

Trummor: Jättehärlig trummis med energi och spelglädje! Jag blev glad bara av att se honom.

Scenkläder: Okej, men ganska trista.


Megadeth: Kvällens besvikelse!!

Sång: Oengagerat och trist. Dave Mustaine ser ut som Kristina Lugn och har ungefär samma utstrålning. Jag tycker att publikkontakt är jätteviktigt när band spelar live och den här snubben han stod bakom sin lugg och stirrade i golvet och såg ut som om han tänkte börja gråta vilken sekund som helst. Sen kan musiken vara hur bra som helst, men det kan aldrig bli samma drag i publiken som med en aktiv sångare som flirtar lite med åskådarna.

Sen gillar jag personligen bäst sångare som INTE spelar samtidigt. Jag tycker det blir mer energiskt om dom inte har en gitarr att släpa runt på...

Låtar: Bra!!

Psykosfaktor: Låg! Mycket pga den flegmatiske Dave och även i övrigt väldigt stillastående bandmedlemmar.

Långhårsfaktor: Hög. Mest tack vare snygge Chris Broderick.

Gitarrer: Alldeles för mycket trista solon.

Trummor: Skittrist!! Visst, låtarna kanske går i seklets tristaste tempo, vad vet jag, men lite action måste man väl kunna lägga in i sina rörelser ändå? Såg mest ut som om han bara bonk, bonk, bonkade. Totalt oengagerat och utan passion.

Scenkläder: Boooooring!!


Slayer: Mmmmm, kvällens höjdpunkt!!

Sång: Jättebra!! Jag gillar Arayas röst och stil.

Låtar: Mycket bra!!!

Psykosfaktor: Mycket hög! Kan inte bli annat med ett sånt tempo och sån energi.

Långhårsfaktor: Dålig, men vad gör det när man har Kerrys skägg att beskåda?!!

Gitarrer: HUR fort kan man spela gitarr??? Det ser helt sjukt ut bitvis, som om dom spolar filmen framåt. Grym energi, helst på Kerry King, även kallad Gimli av mig för sin likhet med dvärgen från Sagan om ringen. Kings headbanging är inte heller av denna värld. Hur fort kan karln röra på huvudet och smatidigt spela gitarr?? Imponerande!!!

Trummor: Helt okej, men det är inte lätt att synas bakom Gimli när han far runt iklädd 25 kilo kätting och ett halvt piggsvin i metall ;0).

Scenkläder: Inte så vidare bortsett från att King släpade runt på massor med grov kätting. Lite undrade man ju vad han hade i byxfickorna på andra sidan för att behålla jämnvikten...


Metallica: Och här ska jag egentligen inte uttala mig för jag vet hur stora dom är. Men jag kan inte, hur mycket jag än försöker bli så där jätteentusiastisk. Det säger inte klick mellan mig och Metallica helt enkelt... Jag vet inte varför.

Sång: Jättebra! Även om inte Metallica är några favoriter så gillar jag verkligen James Hetfields röst och han har en skön energi. Och här har vi en kille som kan spela gitarr OCH ha en fantastisk publikkontakt.

Låtar: Blandat. När dom är bra är dom riktigt bra och sen kommer det några som jag inte alls förstår mig på. Men med både Nothing else matters och Enter sandman på reportoaren så blir det ju ändå klart godkänt!!

Psykosfaktor: Medel. Mycket bra fart och energi men inget riktigt hysteriskt förrutom Robert Trujillo som nästan var lite läskig....

Långhårsfaktor: Mycket dålig!!!

Gitarrer: Mycket bra, men alldeles för mycket gitarrsolon för min smak. Jag är en sucker för gitarr, men gillar inte alls gitarrsolon inom hårdrocken. Trist helt enkelt!!
Däremot tillhör jag den minoritet som gillar trumsolon. Trumsolon som enligt många recensenter är hårdrockens svar på vinterkräksjukan.... :S När jag varit och tittat på Hammerfall senast så skrev jag i min blogg "Anders trumsolo var bara såååååå grymt. Jag älskade det, ville aldrig han skulle sluta!! Kan inte fatta att tidningsrecencenten skrev att det var konsertens sämsta stund och att trumsolon borde förbjudas. Anders är ju så jävla bra!!"

Trummor: Grymt, grymt, grymmast!!!! Vad Lars Ulrich än lider av hoppas jag dom aldrig hittar något botemedel. Vilken energi och passion!!!

Scenkläder: Med risk för att upprepa mig, men Booooooooring!! Jag vill ha betydligt mer extrema kläder än byxor och svart t-shirt.

Hela konserten avslutades sedan med att alla fyra banden spelade I am evil tillsammans. Det var sjukt bra. Jag fick gåshud. Fyra trummisar med Lars Ulrich som den självklara medelpunkten, ett gäng gitarrister och basister och fyra sångare. Mmmmmmmmmmmmm <3!!!!!!

Jag har inga fördomar, båtfolk ÄR knäppa.....

Driven av rastlöshet och hunger for jag i söndags in till stan och käkade lite MAX-mat. For ner och satte mig i hamnen och åt och tittade på folk och fåglar och alla fina båtar i småbåtshamnen.

Efter en stund kom en kille i skinnjacka och trendiga jeans (jag antar dom var trendiga för dom såg för jävliga ut...). Han gick så utstuderat och tittade sig omkring som att han ville att alla skulle se att han faktiskt skulle in bland båtarna. Jag hör till!! Jag HAR båt, nanananana. Jag får gå genom grindarna för jag har faktiskt bååååååååååt.

Åt andra hållet, ut genom grindarna efter väl förättad båtutflykt kommer en brundbränd, deffad pappa med mobiltelefonen hårt fastklämd mellan öra och axel och med tre små barn i fallande storlek som ett litet pärlband bakom sig. Alla käckt bärande på metspö, fiskehåv och hink. 15 meter bakom kommer en äldre man (morfar, farfar, den underbetalde betjänten James, who knows?) bärandes på påsar, väskor och ett extremt stort täcke som hela tiden vecklade upp sig så att farfar James höll på att snubbla över det. Jag tror han stannade och vek ihop täcket 12 gånger på 100 meter. Jag skulle slängt täcket i havet och låssas som inget.... Medan han packade bilen, vid det här laget helt insnärjd i monstertäcket from hell, stod pappan och spände sina gymtränade biceps i solen och pratade högt i telefonen.

Sen kom det en kvinna i 35-40-års åldern. Lång, smal och långt blont hår. Ni vet en sån där som egentligen inte är snygg, men som har attityd och blont hår som gör att folk tror att hon är snygg, innan dom får sig en närmare titt. Tajta jeans, jeansjacka, högklackade remsandaler och en caffe latte i ena handen. Svassande tog hon sig fram till en av de större båtarna och klev ombord. Efter att par steg stannade hon och gjorde ett välplanerat kast med huvudet. Jag ger mig fan på att hon mätt ut den exakta vinkeln för var hon skulle stå och hur mycket hon skulle kasta med håret i just den vind som för tillfället rådde. Därefter tog hon med mycket utstuderade röresler på sig en vindjacka (förmodligen en syndigt dyr vindjacka) utanpå jeansjackan (!!) och satte sig vid ett bord och drack sin latte och kikade ut över sitt kungarike.

Efter en stund kom två killar, oxå dom med varsin kaffemugg i handen och solglasögonen på plats med milimeterprecision. Sedan draperade dom sig mot varsin relingsbit runt tjejen och så stod dom där och var myten om sig själva. Dom fick Barbie och Ken att framstå som genuina och äkta...

Därefter kom en tjej i klänning som gick med så svängande höfter att det nästan blev parodiskt. Hon gick så långsamt att det tog en halvtimme för henne att gå 25 meter brygga. Sen tvärstannade hon och med samma distinkta impulsivitet som en ettåring satte hon sig pladask rakt ner på bryggan med benen spikrakt framför sig. Sedan tog hon fram en bok ur sin stora ljusrosa väska och började läsa. Efter ca 20 minuter kom en båt och plockade upp henne. Jag behöver väl inte nämna att det tog henne över 20 minuter att gå de tio metrarna ner till båten och kliva i...

Eftermiddagens stora begivenhet var dock det medelålders par som skulle lägga till med sin ganska stora flådiga motorbåt vid bryggan. Mannen stod vid rodret i sin blåvita flytväst och kvinnan, en kort, satt historia i illgul flytväst och rosa keps gick nån sorts kosackgång fram över båten till fören. Där fick hon tag i en tamp och hoppade iland på bryggan, graciös som en gasell med diskbråck.

Och så långt allt väl, men sedan måste det brunnit lös i skallen på mannen för plötsligt började båten med relativt hög fart åka bakåt. Kvinnan trippade förtvivlat efter längs bryggan medan tampen skrämmande fort krympte i hennes händer. Det var Davids kamp mot Goliat jag bevittnade och jag insåg att om bara nån sekund rycks hon ner i vattnet om hon inte släpper snöret.

Precis när jag redan för min inre syn sett hennes plask (och förbannat det faktum at jag inte hade någon kamera med mig) så fick mannen tillbaka kontrollen och fick båten att röra sig framåt igen vilket gjorde att kvinnan återfick kontrollen över tampen. Sedan höll dom på i evigheters evighet med att få båten i rätt läge och alla förtöjningar på plats. Och dom var så osams!! Dom skrek och viftade. "Är du dum i huvudet" vrålade kvinnan.

När båten till slut var på plats så satte sig båda två ner längst bak och bara tittade stumt framför sig. Dom tog inte ens av sig flytvästarna, dom bara satt där.

Jag kan inte annat än hålla med Strindberg, "det är synd om människorna". men jag hade ju kul :0).