Jag har inga fördomar, båtfolk ÄR knäppa.....

Driven av rastlöshet och hunger for jag i söndags in till stan och käkade lite MAX-mat. For ner och satte mig i hamnen och åt och tittade på folk och fåglar och alla fina båtar i småbåtshamnen.

Efter en stund kom en kille i skinnjacka och trendiga jeans (jag antar dom var trendiga för dom såg för jävliga ut...). Han gick så utstuderat och tittade sig omkring som att han ville att alla skulle se att han faktiskt skulle in bland båtarna. Jag hör till!! Jag HAR båt, nanananana. Jag får gå genom grindarna för jag har faktiskt bååååååååååt.

Åt andra hållet, ut genom grindarna efter väl förättad båtutflykt kommer en brundbränd, deffad pappa med mobiltelefonen hårt fastklämd mellan öra och axel och med tre små barn i fallande storlek som ett litet pärlband bakom sig. Alla käckt bärande på metspö, fiskehåv och hink. 15 meter bakom kommer en äldre man (morfar, farfar, den underbetalde betjänten James, who knows?) bärandes på påsar, väskor och ett extremt stort täcke som hela tiden vecklade upp sig så att farfar James höll på att snubbla över det. Jag tror han stannade och vek ihop täcket 12 gånger på 100 meter. Jag skulle slängt täcket i havet och låssas som inget.... Medan han packade bilen, vid det här laget helt insnärjd i monstertäcket from hell, stod pappan och spände sina gymtränade biceps i solen och pratade högt i telefonen.

Sen kom det en kvinna i 35-40-års åldern. Lång, smal och långt blont hår. Ni vet en sån där som egentligen inte är snygg, men som har attityd och blont hår som gör att folk tror att hon är snygg, innan dom får sig en närmare titt. Tajta jeans, jeansjacka, högklackade remsandaler och en caffe latte i ena handen. Svassande tog hon sig fram till en av de större båtarna och klev ombord. Efter att par steg stannade hon och gjorde ett välplanerat kast med huvudet. Jag ger mig fan på att hon mätt ut den exakta vinkeln för var hon skulle stå och hur mycket hon skulle kasta med håret i just den vind som för tillfället rådde. Därefter tog hon med mycket utstuderade röresler på sig en vindjacka (förmodligen en syndigt dyr vindjacka) utanpå jeansjackan (!!) och satte sig vid ett bord och drack sin latte och kikade ut över sitt kungarike.

Efter en stund kom två killar, oxå dom med varsin kaffemugg i handen och solglasögonen på plats med milimeterprecision. Sedan draperade dom sig mot varsin relingsbit runt tjejen och så stod dom där och var myten om sig själva. Dom fick Barbie och Ken att framstå som genuina och äkta...

Därefter kom en tjej i klänning som gick med så svängande höfter att det nästan blev parodiskt. Hon gick så långsamt att det tog en halvtimme för henne att gå 25 meter brygga. Sen tvärstannade hon och med samma distinkta impulsivitet som en ettåring satte hon sig pladask rakt ner på bryggan med benen spikrakt framför sig. Sedan tog hon fram en bok ur sin stora ljusrosa väska och började läsa. Efter ca 20 minuter kom en båt och plockade upp henne. Jag behöver väl inte nämna att det tog henne över 20 minuter att gå de tio metrarna ner till båten och kliva i...

Eftermiddagens stora begivenhet var dock det medelålders par som skulle lägga till med sin ganska stora flådiga motorbåt vid bryggan. Mannen stod vid rodret i sin blåvita flytväst och kvinnan, en kort, satt historia i illgul flytväst och rosa keps gick nån sorts kosackgång fram över båten till fören. Där fick hon tag i en tamp och hoppade iland på bryggan, graciös som en gasell med diskbråck.

Och så långt allt väl, men sedan måste det brunnit lös i skallen på mannen för plötsligt började båten med relativt hög fart åka bakåt. Kvinnan trippade förtvivlat efter längs bryggan medan tampen skrämmande fort krympte i hennes händer. Det var Davids kamp mot Goliat jag bevittnade och jag insåg att om bara nån sekund rycks hon ner i vattnet om hon inte släpper snöret.

Precis när jag redan för min inre syn sett hennes plask (och förbannat det faktum at jag inte hade någon kamera med mig) så fick mannen tillbaka kontrollen och fick båten att röra sig framåt igen vilket gjorde att kvinnan återfick kontrollen över tampen. Sedan höll dom på i evigheters evighet med att få båten i rätt läge och alla förtöjningar på plats. Och dom var så osams!! Dom skrek och viftade. "Är du dum i huvudet" vrålade kvinnan.

När båten till slut var på plats så satte sig båda två ner längst bak och bara tittade stumt framför sig. Dom tog inte ens av sig flytvästarna, dom bara satt där.

Jag kan inte annat än hålla med Strindberg, "det är synd om människorna". men jag hade ju kul :0).