Igår for jag ner till Deltat med Frasse. Tänkte först inte ge mig ut på nån sväng eftersom klockan blev så mycket, men jag kände att jag bara måste ut! Och det var så himla skönt!!
Vi gick på andra sidan istället för den vanliga svängen. Gick längs vägen ut till udden och satt där ute en stund. Det var en ung kille där som stod och fiskade och Frasse blev absolut spattig. Han böjde sig som en banan, stirrade på grabben och gick sedan iväg så långt kopplet tillät bort från honom... I min värld var det bara en ung fiskarkille, men Frasse tittade på mig och såg ut som om han tänkte "jag lovar Matte, det är värsta sortens seriemördare!!"
Det är många som säger till mig att "det måste kännas så tryggt att ha hundar med sig när du är ute ensam i skogen så där". Och jag har funderat på det där. Visst, med min första hund kände jag mig helt otroligt trygg. Det kan ha berott på att hon vägde 75 kilo och var avskräckande bara därför. Dessutom visade hon vid flera tillfällen att hon var beredd att försvara mig om det behövdes. Med hund nummer två kändes det oxå rätt okej. 40 kilo kolsvart långhårig hund ingjuter en viss respekt i de flesta.
Frågan är väl vad 15 kilo världens goaste cockerspaniel ska kunna göra... Pussa ihjäl fienden?? "Jo men han varnar väl om det kommer nån" säger folk då och visst det är möjligt att han kommer att göra, förmodligen är det tom ganska troligt att han gör det och vilken skillnad gör det då?
Jo om jag ligger ensam ute på klipporna med en kilometer till närmaste människa så blir väl den stora skillnaden att jag får bli mördad stående istället för liggande.... En ganska marginell skillnad om ni frågar mig..... Det blir mer en smakfråga om vilken ställning man föredrar..... :P
Men vem vet, det kan ju oxå vara så att i ett skarpt läge så förvandlas Frasse till en riktig Pitbull...
Eller så gör han inte det och jag får nöja mig med att hoppas att jag likt den stora merparten av jordens befolkning aldrig hamnar i skottgluggen för en sinnessjuk mördare.
På vägen tillbaka så gick vi på en massa småstigar och bakvägar. Vi lyckades hamna bara en dryg meter från en svan och det är helt fascinerande va stora dom är!! Sen mitt i skogen stod det en blå skåpbil (på tal om sinnesjuka mördare ;0)....). Först trodde jag att det var några som parkerat och farit ut med nån båt och jag var helt övertygad om att bilen var tom så gissa om jag höll på att göra på mig när vi viker runt "hörnet" på bilen och det sitter två personer i den och stirrar lika överraskat på oss som vi på dom.
Sen kom det helt plötsligt en liten bäck som vi måste över och det var precis så där långt att det känns lite, lite för långt att hoppa, men man vet ändå att jo, det borde gå... Och det hade det säkert gjort ifall inte 15 kilo glad cocker hoppat sekunden efter mig och med full kraft landat i mina knäveck. Turligt nog så vek sig mina ben av naturliga skäl framåt vilket gjorde att jag hamnade på knä i sluttningen och slapp bli blöt. Värre var det för Frassestackaren som studsade tillbaka och landade på rumpan rakt i vattnet.
Vid det här laget var jag rejält full i skratt där jag låg och kravlade på backen med en vilt studsande dyngsur hund runt mig. Men en stund senare kunde jag absolut hålla mig för skratt när det började svida på mina ben. Tittade ner på vägen vi gick på och insåg att jag gjort det ödesdigra misstaget att stanna till en stund mitt i en kolonni pissmyrors huvudled. Drog upp byxbenet och det var bara en röd-svart myllrande massa. Vilt skrikande började jag hoppa omkring på ett ben och hysteriskt skaka det andra. Dom där jävlarna bits rejält kan jag rapportera ifall nån har undrat!!! Rena turen att det inte kom nån ute på vägen för dom hade garanterat trott att jag höll på att bli mördad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar