Igår var det exakt tre veckor sen jag flyttade från huset hit till lägenheten. Det konstiga är att jag inte en enda sekund känt nån saknad efter huset trots att jag bott där i ganska exakt 9 år.
Jag känner absolut ingenting när jag åker förbi eller de gånger jag går in där. Och känner jag något är det snarare en längtan att snabbt ta mig därifrån. Borde man inte ha nån sorts hemkänsla efter 9 år!!!
Kommer inte att beröra mig ett smack att vi säljer huset. Och det känns lite skumt...
Jag börjar tro att jag är ganska rotlös. Jag känner mig hemma överallt och ingenstans.
När jag var hos Alex i Stockholm så kände jag mig hemma där och kunde ha stannat ett bra tag. Samma sak hos min kusin i östersund. Ge mig en säng och en plats att ställa min väska så trivs jag. Framför allt om det finns människor och ett socialt sammanhang. Det är grundstenen för mitt liv.
Och jag lider inte av det. Min rotlöshet är ingen negativ känsla för mig själv utan snarare ett tillstånd. Jag är helt nöjd med att vara precis där jag är just nu, men skulle någon säga att jag måste flytta ikväll skulle jag bara rycka på axlarna och packa ihop mina saker.
Försöker hitta fina minnen från huset och vårt förhållande, men det är som ett 15-årigt vakum. Som att vakna ur koma och förstå när folk berättar att det och det har man sagt, gjort och tyckt, men det finns ingen känsla och upplevelse i det.
Finns dagar när jag glömmer att Han finns och jag blir alltid lika förtvivlad när jag vaknar upp och inser att vi måste ha en viss kontakt kring barna och husförsäljningen. För mig vore det himmelriket att aldrig mer behöva ha någonting med honom att göra. Aldrig mer se honom, aldrig mer höra hans röst, aldrig mer se hans namn på mobildisplayen. Jag mår så jävla bra när jag slipper det!!!
Då är det som att allt det hemska aldrig funnits. Som att livet började för tre veckor sedan och att allt är bra.
Fick ett mycket obahgligt anonymt samtal förra veckan. Jag har ingen aning om vem som ringde och jag kan inte fatta hur ond man kan vara som gör en sån sak och säger sånt som den personen gjorde. Hur man kan vara så utstuderat elak bara för att såra och skada...
Skulle på ett vis vilja skriva av mig vad som sas, men det berör indirekt andra människor i min närhet som jag inte vill blanda in här på bloggen så det får vara, men det var inga trevliga saker :(.
Får fortfarande hjärtklappning och blir illamående när jag ser "dolt nummer" på mobilen... Men ringer den/dom/det igen så tänker jag bara säga att jag kommer kontakta polisen och se lägga på!! Det får finnas gränser.
Var på Yran i helgen. Skulle kunna skriva i timmar om vad som hände där, men på nått sätt tror jag att det får stanna i Östersund och i mitt hjärta. Det var en underbar helg i alla fall. Kanske en av de bästa.... Hade så roligt att det nästan inte rymdes i mig.
Idag är det tvättstuga och sedan middag hos mamma och pappa innan det är dags att lämna barna hos deras pappa igen.
1 kommentar:
Jag hoppas det här är starten på ett nytt och bättre liv för dig! Det är sorgligt att behöva skiljas på det sättet du beskriver - och i synnerhet när man har barn ihop. Förhoppningsvis är ni båda vuxna nog att lämna barnen utanför er bitterhet så de kan ha en bra relation till er båda! Styrkekramar från mig!
Skicka en kommentar