måndag 22 mars 2010

What's love got to do with it???

Dagarna går.... Och våren kryper närmare och närmare. Vårdagjämningen har kommit och gått och nu blir det bara ljusare. Fåglarna kvittrar och det droppar från taken och solen skiner för fullt. Man kan inte undgå att bli lite uppåt vare sig man vill eller inte ;0).

Själv sitter jag numera alltid med öppen altandörr på dagarna när jag sitter vid datorn. Ibland blir det lite kallt om fötterna men då tar man bara fram sina fina raggsockor så löser det sig.

Och i takt med att takten på takdroppet ökar så tinar folk fram. Överallt strosar folk omkring eller oxå sitter de uppklistrade mot nån solig vägg och suger desperat i sig de livgivande strålarna. Som jamande marskatter vaknar mänskligheten till liv igen efter ännu en vinter bakom snödrivor och fodrade sammetsgardiner.

Och det är väl nu man ska drabbas av den stora romantiken! Fyllas av kärlek och muntra känslor och köpa blommor och skriva söta sms....
Men inte jag!!
Jag är totalt oromantisk!!!
När jag säger det så brukar folk skratta ett litet överseende skratt och säga "det är du säkert inte alls" och så skrockar dom precis som om dom visste nått jag själv inte vet. Eller oxå tittar dom på mig som om jag står där och ljuger dom rakt upp i ansiktet som om att vara oromantisk vore något att stoltsera med, nånting man försöker vara för att vara... ja vara vad?? Inte vet jag! Jag har svårt att se vad det skulle vara för possitivt med att vara oromantisk.

Eller oxå brukar folk säga att jo men det är ju annat när man är nykär. Klart man inte är lika romantisk sen, bla bla bla.
När jag och min blivande man sov tillsammans första gången hade vi varit tillsammans i en månad (och det borde falla inom ramen för nykärhetens tid annars är den förbaskat kort). Vi hade åkt till min familjs stuga och det var väl lite så där töntigt leka vuxen att helt plöstligt ha ett helt hus för sig själva istället för pojk/flickrummet.

I alla fall så vaknade min pojkvän tidigt på lördag morgon och jag antar att han var glad och nykär på "rätt" sätt så han väckte mig med muntra tillrop. I detta läge vände jag mig om och frågade vad klockan var. När han svarade halv fem ska jag tydligen ha tittat surt på honom och sagt "men, gå och dö" och lagt mig ner och somnat om.

Så så romantisk är jag!! Ett riktigt under av kärleksfullhet. Och det har inte blivit bättre med åren....

Och blommor och choklad. Visst, blommor är fina och choklad är förbannat gott, men nån riktig hallelujamomentstämning kan jag inte få till. Fast oväntade presenter kan vara kul. Min svägerska tex är en hejare på att komma med bra och oväntade presenter och då blir jag jätteglad! Men det är inte romantik, det är vänskap :0).

Det mest kräkframkallande jag vet är när vuxna människor kallar sin partner "söto", "gullis", "tussesnutten" osv, offentligt. Vill dom däremot kalla varandra för slickepotten och snussesemlan hemma så står det dom fritt, men varför?? varför?? göra det gentemot andra. Människan dom lever med har väl för PIIIIIP ett namn och är väl en vuxen fullt normal person!! Vill man ha en tussesnutten så skaffa en katt!!!!!

Så om det är romantik att kalla varandra gosseskrutten på ICA då är jag verkligen inte med!!

Även i en kärleksrelation vill jag vara jag!! Inte nån rosafärgad fantasikanin som tuggar choklad och luktar på blommorna. Älska mig för den jag är eller skit i det!! För så är det inte, eller åtminstone sällan. "Jag älskar dig mest av allt, men skulle du inte kunna vara lite mer så här". "Jag älskar dig förevigt om du bara ändrar på dig".

Dom blir kär i en äventyrare just för att han är spännande och äventyrlig. Tre år senare står dom och gråter och bräker "du får inte bestiga Mount Everest, om du gör det så älskar du mig inte". Dom blir kära i festens medelpunkt, personen med humor och stor social förmåga. Tre månader senare, "jag vill inte att du går dit", "jag vill inte att du pratar med honom/henne", "vem var det där", "vad skrattade ni åt".

Jag börjar tro att vi redan vet exakt vad vi vill ha, sen plockar vi upp första bästa som tilltalar oss utseendemässigt och som vill ha oss och sen börjar vi modellera och starkast vinner. Jämnstarka par separerar för dom är inte kära längre, den andre var inte den dom trodde (läs, vägrade göra om sig till den dom "borde" vara)....

Och är det kärlek vi söker?? I början är det mest utseende och vild passion. Och utseende är ju som vi alla vet dels förgängligt, dels mattas vår förtjusning över nått vackert av ganska snart när vi utsätts för det dagligen.
Och passion är ju ganska värdelöst. Det skulle fungera fint om vi bara var ute efter att para oss för att föröka släktet eftersom det är ett effektivt sätt att få folk att göka som kaniner, men som en byggsten för ett längre förhållande fungerar det så där.....

Passionens motsats är nämligen svartsjuka. Det vi vill ha passionerat vill vi ha med varje fiber i vår kropp, varje tanke i vårt sinne och bortom vett och sans. Och vi är livrädd att förlora det vi så passionerat vill ha och därför blir alla andra eventuella "vilja-ha-are" (i det här fallet hälften av jordens befolkning...) farliga konkurrenter och vi vaktar svartsjukt föremålet för vår passion.

Det är som med åtrå vars motsats är avsky. Varför kan kärlekspar nästan aldrig tona ut från sin relation och stanna i ett neutralt läge utan det måste gå dit hän att dom avskyr varandra och inte tål se varandra på bild en gång.

Och mitt i denna karusell sjunger vi kärlekssånger och skriver kärleksdikter och spelar in kärleksfilmer för åtminstone där kan allt få vara så där som det borde vara (?). I en tre minuter lång melodifestvalslåt hinner inte åtrå stagnera och bli avsky. I en en och en halv timme lång biofilm lämnar vi paret medan dom fortfarande är nykära och fyllda av passion. Hur lyckliga är dom 10 år senare??

Ja, det var dagens inlägg om kärlek :0). Nästa gång ska jag skriva om det värdelösa med kompromisser och varför alla borde vara särbo ;0).

/Annelie

"Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann

Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej

Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där

Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej

Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik

Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej

Och det värsta utav allt: Det här är sången - från en tjej - till mig.."

2 kommentarer:

Prettomorsan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Annelie sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.