Det är möjligt att jag blivit galen, men i så fall välkomnar jag galenskapen! Igår när jag satt och körde bil ut till svägerskan kom jag på mig själv med att skratta högt i bilen, helt ensam.
Hade en supertrevlig kväll. Fick nya fina röda slingor i håret. Gick omkring där med folietussar fulla håret och såg ut som nån rymdgubbe. Sen skulle jag duscha ur färgen och jag vet inte om det bara är jag eller om fler känner samma sak, va det känns märkligt att duscha hemma hos andra.
Jag vet inte riktigt varför, men det känns bara jättekonstigt. Och så lånar man en handduk och törs knappt torka sig för det känns ju obscent att torka sig överallt (ni förstår säkert vad jag menar utan att gå in på detaljer) med nån annans handduk. Tack för lånet, den ska jag torka mig i *PIIIP* med. Känns inte alls vidare artigt.
Men färgad och duschad blev jag i varje fall och jag är supernöjd med resultatet!! Och kostnaden, 75 kronor, känns helt okej mot för 1000 hos frissan. Då kan jag skänka lite mer till Röda korsets insamling till Haiti istället. Känns bra!!
Sedan såg vi Harry Potter & Halvblodsprinsen. Den var bra, men väldigt lång. Höll på att somna i soffan bland kuddar, filtar och katter flera gånger. Trots det så gick det bra att köra hem sedan. Kan bero på att det var -21 grader och jag kan lova att efter att ha gått till bilen så var jag komplett klarvaken :0). Körde hem, lyssnandes på backyard babies. Tyvärr kände sig min bilstereo en anings frusen så den hackade liksom tänder så jag hörde bara vartannat ord, men jag fyllde i luckorna själv så det gjorde inget.
Somnade ovaggad när jag kom hem. Upptäckte imorse att jag tydligen somnat med raggsockorna på. Men i den här kylan så gör det ju inte just nånting.
Idag har jag tagit det ganska lugnt. Vaknade redan 07:45 trots att jag inte kom i säng förrän klockan 01:00. Tänkte lägga mig en stund igen men sen blev det inte av. Vi har bytt lampa i sovrummet och slängt ut den gamla glappande takfläkten. Oj va ljust det blev och va mycket ljusare och luftigare rummet känns utan den där domedagsklumpen hängande över sängen.
Till middag lagade jag thailändska kycklingspett med ris och jordnötssås. Så himla gott!!!!! Lill-Troll (6 år gammal) stod på en pall vid spisen och stekte chapatibröd att ha till maten. Hon såg ut som värsta kocken där hon stod och dängde runt brödkakorna i stekpannan.
Om en stund ska jag titta på inspelat Lets dance från igår. Tyvärr har jag lyckats höra vem som åkte ur, men det är ju ändå kul att se dom dansa.
Har anmält mig till något som kallas medicinsk yoga. Har alltid velat pröva på yoga och nu när jag hittade en som vände sig speciellt till personer med medicinska svårigheter så passade jag på att anmäla mig. Tyvärr hade dom fått ihop för lite folk eftersom det tydligen är helt nytt och folk nog inte vet att det finns, men dom siktar på att starta den 16/2 istället för nu på tisdag i alla fall. Hoppas verkligen att det blir av!!
Ha en underbar lördag kväll!!!
/Annelie
"I've got a secret place, where nothing can harm me"
lördag 30 januari 2010
fredag 29 januari 2010
336 dagar kvar
Även om jag inte alltid kan hitta en mening med sånt som händer så är jag rätt säker på att det finns en mening med allt. Därför kan jag inte längre bortse från alla samlade saker som hänt sista tiden.
Jag har väl alltid mer eller mindre grubblat över sånna saker och haft liknande värderingar, men det sista året har tankarna malt mer än tidigare och så precis nu så drömmer jag gång på gång om samma långhåriga präst med de snällaste bruna ögon man kan tänka sig. Och i samma veva så träffar jag personer som tänker på ett sätt som jag kan identifiera mig med och som ingjuter mod och hopp i mig.
Det kan inte bara vara en slump! Och jag undrade en gång i ett inlägg på facebook när jag skrev om min återkommande dröm "är det någon som vill säga mig nått?" Snarare vill någon väcka mig för att få mig att förstå det jag redan vet.
Nu har jag planen klar. Sedan kanske jag möter hinder på vägen men dom tar jag itu med då. Det enda jag vet är att FK inte ska få hejda mig. Vad ska dom göra? Slänga ut mig utan ersättning :0). HA, det kommer ju ändå att hända vid årsskiftet så vad har jag att vara rädd för?? Ingenting!!
Jag tänker inte vara rädd mer. Tänker inte be om ursäkt för vem jag är och hur jag mår.
Ser fram emot mötet med FK!
Ikväll blir det tjejmyskväll med världens bästa svägerska!! Hon ska hjälpa mig att göra slingor i håret. Rött går ur jättefort och jag har inte råd att springa hos frissan i tid och otid så nu ska vi prova att göra det hemma. Undra vad som funkar bäst, matfolie eller grillfolie ;0).
Sen ska vi äta pizza oxå och kolla på Harry Potter & Halvblodsprinsen. Och prata. Och bara vara. Jag längtar!!!
Känner ett sånt lugn just nu. Känns som om jag har kontroll för första gången på åratal. Det kommer att bli bra!!!
/Annelie
"Vi går alla omkring med en vinge.
Som vi inte kan flyga med.
Som blir till en börda för oss.
Som vi måste smyga med.
Vi hade nog alla kunnat flyga,
Om inte alla självutnämnda:
vicevärdar
Poliser, skolmästare
Och alla dom praktiska, taktiska
Nitiska , kritiska
Anemiska, akademiska
Felfinnarna med pekpinnarna
Hade sagt:
-Du kan väl inte flyga!
-Håll dig på marken din envingade jävel!
-Och drömmer du ens om att våga
-Med ett enda vingslag, prova din flygförmåga.
-Så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
En dröm, en längtan, en sång
Tänk om våra vingar finge flyga tillsammans en gång!
Om du ser en vinge.
Flaxa över taken.
Ska du inte springa hem och bli nervös
Du ska bara stanna
Och begrunda saken
Och sen tänka:
Där är en som sluppit lös!"
Jag har väl alltid mer eller mindre grubblat över sånna saker och haft liknande värderingar, men det sista året har tankarna malt mer än tidigare och så precis nu så drömmer jag gång på gång om samma långhåriga präst med de snällaste bruna ögon man kan tänka sig. Och i samma veva så träffar jag personer som tänker på ett sätt som jag kan identifiera mig med och som ingjuter mod och hopp i mig.
Det kan inte bara vara en slump! Och jag undrade en gång i ett inlägg på facebook när jag skrev om min återkommande dröm "är det någon som vill säga mig nått?" Snarare vill någon väcka mig för att få mig att förstå det jag redan vet.
Nu har jag planen klar. Sedan kanske jag möter hinder på vägen men dom tar jag itu med då. Det enda jag vet är att FK inte ska få hejda mig. Vad ska dom göra? Slänga ut mig utan ersättning :0). HA, det kommer ju ändå att hända vid årsskiftet så vad har jag att vara rädd för?? Ingenting!!
Jag tänker inte vara rädd mer. Tänker inte be om ursäkt för vem jag är och hur jag mår.
Ser fram emot mötet med FK!
Ikväll blir det tjejmyskväll med världens bästa svägerska!! Hon ska hjälpa mig att göra slingor i håret. Rött går ur jättefort och jag har inte råd att springa hos frissan i tid och otid så nu ska vi prova att göra det hemma. Undra vad som funkar bäst, matfolie eller grillfolie ;0).
Sen ska vi äta pizza oxå och kolla på Harry Potter & Halvblodsprinsen. Och prata. Och bara vara. Jag längtar!!!
Känner ett sånt lugn just nu. Känns som om jag har kontroll för första gången på åratal. Det kommer att bli bra!!!
/Annelie
"Vi går alla omkring med en vinge.
Som vi inte kan flyga med.
Som blir till en börda för oss.
Som vi måste smyga med.
Vi hade nog alla kunnat flyga,
Om inte alla självutnämnda:
vicevärdar
Poliser, skolmästare
Och alla dom praktiska, taktiska
Nitiska , kritiska
Anemiska, akademiska
Felfinnarna med pekpinnarna
Hade sagt:
-Du kan väl inte flyga!
-Håll dig på marken din envingade jävel!
-Och drömmer du ens om att våga
-Med ett enda vingslag, prova din flygförmåga.
-Så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
En dröm, en längtan, en sång
Tänk om våra vingar finge flyga tillsammans en gång!
Om du ser en vinge.
Flaxa över taken.
Ska du inte springa hem och bli nervös
Du ska bara stanna
Och begrunda saken
Och sen tänka:
Där är en som sluppit lös!"
torsdag 28 januari 2010
337 dagar kvar
Idag fick jag frågan om jag kan se någon mening med att olyckan som ledde till min skada hände. Det här är en fråga jag grunnat och vridit och vänt på i åratal och svaret jag kommit fram till och även gav idag är att nää, någon mening kan jag inte se. Det var inte så att olyckan räddade mig från nånting, tex ur ett missbruk eller ett dåligt vägval i livet eller nått sånt.
Tvärtemot var jag på väg mot en framtid som jag verkligen såg fram emot. Sen kan man ju aldrig veta om den olycka jag råkade ut för hindrade mig från att råka ut för nånting värre.
Vad jag däremot lyckats med under de år som gått sedan olyckan är att acceptera att den hänt och de följder den lett till och att inrätta ett liv som jag anser vara "normalt" utifrån mina egna förutsättningar. Och jag låter inte mitt handikapp hindra mig från att göra saker som jag vill (inom rimliga gränser så klart, hur mycket jag än vill så kan jag inte bära en drickaback från ICA och hem) även om det innebär att jag måste planera och låta saker ta tid. Jag har blivit bättre på att ta mig tid.
Och jag har lärt mig prioritera. Det är inte livsviktigt att stryka sina strumpor eller ställa alla torrvaror i alfabetisk ordning i skafferiet. Den ork jag har vill jag använda till sånt som gör mig glad och får mig att må bra. Det är inte alltid så välstädat här och är det nån som tar illa upp över det så får det vara deras ångest att bära. Här är man alltid välkommen, det får räcka. Jag hoppas folk kommer för att umgås inte för att räkna dammråttor. Och vill dom räkna dammråttor så gå det oxå bra, svaret kan dom skriva i dammet på hallbyrån ;0).
När jag senare idag stuffade iväg genom snödrivorna på väg ner till skolan så rusade miljoner tankar i mitt huvud. För första gången på åratal hade jag mött människor som tror, en gemenskap där man får våga prova saker utanför den gängse normen. Där jag inte måste tänka på vad jag säger för att inte mötas av folks fnysingar. Livet består av mer än Socialstyrelsens och Livsmedelsverkets rekommendationer. Och än så länge är det faktiskt lagligt att tänka själv oxå........
Det kändes ovant att mötas av en sån öppenhet och det finns en glädje i det som jag tänker bära med mig. Att få hoppas, men inte för att prompt bli så att man kan pressas in i Fredriks arbetslinje utan bara för att faktiskt få må lite bättre för sin egen skull.
När jag så stod där med snö upp till midjan (ja vadå!? Jag genar alltid genom skogen) så kom jag till en insikt. Det behövs ingen annan mening med allt som hänt, meningen var att jag skulle träffa dom här människorna. Kanske är det så att många av de människor jag mött skulle jag aldrig träffat utan olyckan. Kanske kommer det ut det här mötet att komma nånting mer, en kraft som kan komma till nytta på något sätt.
Det är skitjobbigt att ha ständig värk, men det går att leva med. Det är tungt att yrsla omkring, kräkas, glömma bort saker och inte orka med det man vill. Men det går att leva med och man anpassar sig. Det som däremot är nästan omöjligt att leva med det är den oro och stress som man utsätts för av FK och AF. Att aldrig veta hur nästa år ska bli, vad som kommer att hända. Att alltid känna sig som en andra klassens medborgare, en parasit och fuskare för att man inte klarar att leva upp till arbetslinjens högsta topp. Att vilja men inte kunna.
Det känns som om det kommer att hända mycket bra saker framöver trots allt som är tungt.
/Annelie
Tvärtemot var jag på väg mot en framtid som jag verkligen såg fram emot. Sen kan man ju aldrig veta om den olycka jag råkade ut för hindrade mig från att råka ut för nånting värre.
Vad jag däremot lyckats med under de år som gått sedan olyckan är att acceptera att den hänt och de följder den lett till och att inrätta ett liv som jag anser vara "normalt" utifrån mina egna förutsättningar. Och jag låter inte mitt handikapp hindra mig från att göra saker som jag vill (inom rimliga gränser så klart, hur mycket jag än vill så kan jag inte bära en drickaback från ICA och hem) även om det innebär att jag måste planera och låta saker ta tid. Jag har blivit bättre på att ta mig tid.
Och jag har lärt mig prioritera. Det är inte livsviktigt att stryka sina strumpor eller ställa alla torrvaror i alfabetisk ordning i skafferiet. Den ork jag har vill jag använda till sånt som gör mig glad och får mig att må bra. Det är inte alltid så välstädat här och är det nån som tar illa upp över det så får det vara deras ångest att bära. Här är man alltid välkommen, det får räcka. Jag hoppas folk kommer för att umgås inte för att räkna dammråttor. Och vill dom räkna dammråttor så gå det oxå bra, svaret kan dom skriva i dammet på hallbyrån ;0).
När jag senare idag stuffade iväg genom snödrivorna på väg ner till skolan så rusade miljoner tankar i mitt huvud. För första gången på åratal hade jag mött människor som tror, en gemenskap där man får våga prova saker utanför den gängse normen. Där jag inte måste tänka på vad jag säger för att inte mötas av folks fnysingar. Livet består av mer än Socialstyrelsens och Livsmedelsverkets rekommendationer. Och än så länge är det faktiskt lagligt att tänka själv oxå........
Det kändes ovant att mötas av en sån öppenhet och det finns en glädje i det som jag tänker bära med mig. Att få hoppas, men inte för att prompt bli så att man kan pressas in i Fredriks arbetslinje utan bara för att faktiskt få må lite bättre för sin egen skull.
När jag så stod där med snö upp till midjan (ja vadå!? Jag genar alltid genom skogen) så kom jag till en insikt. Det behövs ingen annan mening med allt som hänt, meningen var att jag skulle träffa dom här människorna. Kanske är det så att många av de människor jag mött skulle jag aldrig träffat utan olyckan. Kanske kommer det ut det här mötet att komma nånting mer, en kraft som kan komma till nytta på något sätt.
Det är skitjobbigt att ha ständig värk, men det går att leva med. Det är tungt att yrsla omkring, kräkas, glömma bort saker och inte orka med det man vill. Men det går att leva med och man anpassar sig. Det som däremot är nästan omöjligt att leva med det är den oro och stress som man utsätts för av FK och AF. Att aldrig veta hur nästa år ska bli, vad som kommer att hända. Att alltid känna sig som en andra klassens medborgare, en parasit och fuskare för att man inte klarar att leva upp till arbetslinjens högsta topp. Att vilja men inte kunna.
Det känns som om det kommer att hända mycket bra saker framöver trots allt som är tungt.
/Annelie
onsdag 27 januari 2010
338 dagar kvar
Ja. Svackan fortsätter så det blir mycket vila nu. Måndag tillbringade jag eftermiddagen liggandes i sängen på spikmattan och med värmekuddar draperade i drivor runt mig. Allt för att orka med informationsmötet om krisen på Sundsvalls sjukhus som hölls i Timrå kommunhus på kvällen.
Igår gick jag och la mig när mamma hämtat barna på morgonen och låg ända till 11:30. Sen proppade jag i mig mängders mängder med medicin och åkte på Opera på Söråkers folkets hus med tillhörande middag. Vi såg Carmen och den var så sagolikt bra!! Oj,oj, oj, jag bara ryste och timmarna flög iväg. Sen var jag stel som ett kassaskåp på kvällen men det var det faktiskt värt.
Idag hade jag en körig förmiddag eftersom jag först skulle till kuratorn klockan 8:30och sedan till sjukgymnsten klockan 10:30 och däremellan hinna på ICA och handla. Gick bra hos kuratorn. Känns som att hon hjälper mig att få struktur och att se olika möjligheter. Det är så lätt att man stirrar sig blind på samma gamla väg man alltid gått och så kommer man inte vidare.
Även hos sjukgymnasten gick det rätt okej även om det gjorde gräsligt ont när hon masserade nacken. Jag blev så illamående efteråt att jag fick sitta i bilen ett tag och vänta innan jag kunde köra hem.
Sedan var jag helt slut så jag gick och la mig när jag kom hem. Sov i drygt tre timmar. När jag precis somnat så ringde mobilen (men blir man glad då??!!) och det var min kontakt på FK. Jag har fortfarande inte lyckats fatta vad hon ville :s. Hon frågade ingenting om hur jag mådde eller hur det gick med arbetsprövningssökandet eller nånting utan hon bara upplyste mig om att hon inte hade något nytt att säga....
Vi ska ha möte i mars och nu hade hon fått veta från vc att min läkare där ska sluta (mer än jag fått info om) och så ville hon bara tala om det så att jag visste att därför visste hon inte när vi skulle ha möte och vilken läkare som skulle vara med. Fler sånna givande samtal så är veckan räddad........
Men jag lyckades tack och lov somna om och sov som sagt i tre timmar. Skulle egetligen på repskap ikväll men det var inställt pga snöstormen så då kanade jag iväg med bilen till Kören istället. Vi var 21 stycken som trotsade vädret och kom och sjöng. Lika härligt som alltid.
Har skickat iväg ett första ansökningsbrev för att få arbetsprövning och har fått ett ganska positivt svar så nu håller jag tummarna för det!!
Nu sova!!
/Annelie
Igår gick jag och la mig när mamma hämtat barna på morgonen och låg ända till 11:30. Sen proppade jag i mig mängders mängder med medicin och åkte på Opera på Söråkers folkets hus med tillhörande middag. Vi såg Carmen och den var så sagolikt bra!! Oj,oj, oj, jag bara ryste och timmarna flög iväg. Sen var jag stel som ett kassaskåp på kvällen men det var det faktiskt värt.
Idag hade jag en körig förmiddag eftersom jag först skulle till kuratorn klockan 8:30och sedan till sjukgymnsten klockan 10:30 och däremellan hinna på ICA och handla. Gick bra hos kuratorn. Känns som att hon hjälper mig att få struktur och att se olika möjligheter. Det är så lätt att man stirrar sig blind på samma gamla väg man alltid gått och så kommer man inte vidare.
Även hos sjukgymnasten gick det rätt okej även om det gjorde gräsligt ont när hon masserade nacken. Jag blev så illamående efteråt att jag fick sitta i bilen ett tag och vänta innan jag kunde köra hem.
Sedan var jag helt slut så jag gick och la mig när jag kom hem. Sov i drygt tre timmar. När jag precis somnat så ringde mobilen (men blir man glad då??!!) och det var min kontakt på FK. Jag har fortfarande inte lyckats fatta vad hon ville :s. Hon frågade ingenting om hur jag mådde eller hur det gick med arbetsprövningssökandet eller nånting utan hon bara upplyste mig om att hon inte hade något nytt att säga....
Vi ska ha möte i mars och nu hade hon fått veta från vc att min läkare där ska sluta (mer än jag fått info om) och så ville hon bara tala om det så att jag visste att därför visste hon inte när vi skulle ha möte och vilken läkare som skulle vara med. Fler sånna givande samtal så är veckan räddad........
Men jag lyckades tack och lov somna om och sov som sagt i tre timmar. Skulle egetligen på repskap ikväll men det var inställt pga snöstormen så då kanade jag iväg med bilen till Kören istället. Vi var 21 stycken som trotsade vädret och kom och sjöng. Lika härligt som alltid.
Har skickat iväg ett första ansökningsbrev för att få arbetsprövning och har fått ett ganska positivt svar så nu håller jag tummarna för det!!
Nu sova!!
/Annelie
söndag 24 januari 2010
341 dagar kvar
Usch! Är verkligen i en svacka nu :0(.
Har knappt sovit alls inatt och har jätteont och är så himla trött. Känns som att vandra omkring i sirap, allt går i slowmotion och det susar i skallen.
När jag mår så här så har jag svårt att hålla energinivån uppe. Känner att jag blir arg och retlig och otrevlig. Känns inte så kul!!
Nu ska jag fortsätta vila, det enda som hjälper när det är så här pass illa.
Har knappt sovit alls inatt och har jätteont och är så himla trött. Känns som att vandra omkring i sirap, allt går i slowmotion och det susar i skallen.
När jag mår så här så har jag svårt att hålla energinivån uppe. Känner att jag blir arg och retlig och otrevlig. Känns inte så kul!!
Nu ska jag fortsätta vila, det enda som hjälper när det är så här pass illa.
fredag 22 januari 2010
343 dagar kvar
Idag har jag varit till min gamla arbetsprövningsplats och hälsat på. Så skönt att sitta och prata med trevligt folk, helt kravlöst.
I övrigt har jag tagit det lugnt eftersom jag haft ordentligt ont, men även idag har jag känt mig på väldigt bra humör trots värken.
Ikväll festade vi till det med indisk hämtmat och Williamstårta eftersom vi har 10-årig bröllopsdag. Åren går och vi med dom............
Måste sova!!
/Annelie
I övrigt har jag tagit det lugnt eftersom jag haft ordentligt ont, men även idag har jag känt mig på väldigt bra humör trots värken.
Ikväll festade vi till det med indisk hämtmat och Williamstårta eftersom vi har 10-årig bröllopsdag. Åren går och vi med dom............
Måste sova!!
/Annelie
torsdag 21 januari 2010
344 dagar kvar
Har haft en bra dag idag trots ganska kraftig värk. Fick ju som sagt en helt otrolig energiboost av kören igår och den höll liksom i sig. Jag kunde knappt somna för jag var så upprymd. Fylld av positiv energi och den samlade kraften från alla mina underbara medkörare så tog jag tag i en jobbig grej som jag gruvat mig för jättelänge. Känns vansinnigt skönt att ha gjort det. Att prata ut med människor som man verkligen behöver rensa luften med är bland det jobbigaste jag vet men så skönt när det är gjort!!
Känns även som att funderingarna inför framtiden börjar falla på plats. Jag vet vad jag vill. Nu beror det på om jag kan få den hjälp som behövs för att förverkliga det eller om FK ska tramsa som vanligt.
Började morgonen idag med att baka muffins med chokladglasyr vilket resulterade i att min frukost bestod av överbliven smet (med överbliven menas den smet som var kvar när alla tolv muffinsformarna var fyllda, vilket blev en liten (ganska stor) klick.........). Men sen ryckte jag upp mig och kokade min sedvanliga gröt. Även förfall får ha sina gränser.
Klockan tio fick jag besök av en ny person i mitt liv vilket var mycket glädjande och inspirerande och gav mig mycket ny kraft och energi. Det påminde mig oxå om vikten av att möta andra människor. Att det är när vi möts och samtalar som det händer nått. Tänk vad många människor som vi bara går förbi och inte förstår hur mycket dom har att ge oss!! Människor som vi delar saker med och människor som kan ge oss helt nya infallsvinklar.
Har alltså mått påfallande bra idag. Att må bra och att ha ont behöver inte följas åt efter något givet innebördes förhållande. Jag kan må jättebra och ha skitont eller inte ha så himla ont och ändå må skit. Det är så mycket annat som påverkar hur man mår. Och när man har en kronisk åkomma tror jag att det är en vinst att kunna ha ett "må bra" och ett "må dåligt" som inte inkluderar smärtan och symtomen. Som bara står i relation till den människa jag är med mitt handikapp.
Det finns så många handikapp och sjukdomar men den värsta begränsing som man kan utsätta en människa för är att ta bort hennes möjlighet att kommunicera och interagera med andra människor. Och jag har många fantastiska människor omkring mig som jag tänker bli bättre på att se.
Nu blir det the, hembakat rostat bröd och ett avsnitt av Morden i Midsomer.
/Annelie
"So stand up and be counted
In the solar glance in the desert sand
No longer the hunted
United we are ´till the day we fall
A chain unbreakable
Every link is allied to our mighty vow
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power that is greater than all
We´re Blood Bound
Watch out, the heathen´s all around us
Always watch your back
We´ve got a lust for freedom
Whatever they say we know we´ll stay
We are indestructible
And no matter what happens we will rise above"
/Hammerfall
Känns även som att funderingarna inför framtiden börjar falla på plats. Jag vet vad jag vill. Nu beror det på om jag kan få den hjälp som behövs för att förverkliga det eller om FK ska tramsa som vanligt.
Började morgonen idag med att baka muffins med chokladglasyr vilket resulterade i att min frukost bestod av överbliven smet (med överbliven menas den smet som var kvar när alla tolv muffinsformarna var fyllda, vilket blev en liten (ganska stor) klick.........). Men sen ryckte jag upp mig och kokade min sedvanliga gröt. Även förfall får ha sina gränser.
Klockan tio fick jag besök av en ny person i mitt liv vilket var mycket glädjande och inspirerande och gav mig mycket ny kraft och energi. Det påminde mig oxå om vikten av att möta andra människor. Att det är när vi möts och samtalar som det händer nått. Tänk vad många människor som vi bara går förbi och inte förstår hur mycket dom har att ge oss!! Människor som vi delar saker med och människor som kan ge oss helt nya infallsvinklar.
Har alltså mått påfallande bra idag. Att må bra och att ha ont behöver inte följas åt efter något givet innebördes förhållande. Jag kan må jättebra och ha skitont eller inte ha så himla ont och ändå må skit. Det är så mycket annat som påverkar hur man mår. Och när man har en kronisk åkomma tror jag att det är en vinst att kunna ha ett "må bra" och ett "må dåligt" som inte inkluderar smärtan och symtomen. Som bara står i relation till den människa jag är med mitt handikapp.
Det finns så många handikapp och sjukdomar men den värsta begränsing som man kan utsätta en människa för är att ta bort hennes möjlighet att kommunicera och interagera med andra människor. Och jag har många fantastiska människor omkring mig som jag tänker bli bättre på att se.
Nu blir det the, hembakat rostat bröd och ett avsnitt av Morden i Midsomer.
/Annelie
"So stand up and be counted
In the solar glance in the desert sand
No longer the hunted
United we are ´till the day we fall
A chain unbreakable
Every link is allied to our mighty vow
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power that is greater than all
We´re Blood Bound
Watch out, the heathen´s all around us
Always watch your back
We´ve got a lust for freedom
Whatever they say we know we´ll stay
We are indestructible
And no matter what happens we will rise above"
/Hammerfall
onsdag 20 januari 2010
345 dagar kvar
Ännu en sen kväll när jag inte orkar skriva så mycket. Måste ta och rycka upp mig och ta tag i det här bloggprojektet nu.
Varit till sjukgymnasten idag. Skönt med massage men jäklar va öm jag var i nacken. Mådde tok-illa efteråt och trodde jag skulle spy i bilen på väg hem. Var trots det in på biblo och hittade en massa böcker som jag varit sugen att läsa under en längre tid *lycka*.
Ikväll har vi haft körövning. Så underbart roligt!! Jag mår så bra när jag sjunger att det nästan är overkligt. Fick en otrolig energikick! Inte ens sveriges förlust i handbolls-EM kunde dämpa mitt glädjerus.
Nu dags att sova. Det är en dag imorgon oxå.
/Annelie
"Den man ligger med får bädda"
Varit till sjukgymnasten idag. Skönt med massage men jäklar va öm jag var i nacken. Mådde tok-illa efteråt och trodde jag skulle spy i bilen på väg hem. Var trots det in på biblo och hittade en massa böcker som jag varit sugen att läsa under en längre tid *lycka*.
Ikväll har vi haft körövning. Så underbart roligt!! Jag mår så bra när jag sjunger att det nästan är overkligt. Fick en otrolig energikick! Inte ens sveriges förlust i handbolls-EM kunde dämpa mitt glädjerus.
Nu dags att sova. Det är en dag imorgon oxå.
/Annelie
"Den man ligger med får bädda"
tisdag 19 januari 2010
346 dagar kvar
Är helt slut nu. Vill bara få hit ett inlägg för att slippa glapp i nedräkningen i onödan.
Har passat på att handla och fixa hem stora balar med papper och sånt när jag hade lite bärhjälp.
Var till kuratorn och pratade. Så skönt!! Behövs verkligen nu när tusen tankar och funderingar och mängder med oro bygger bo i mig hela tiden.
Nu ska jag sova. Har gräsligt ont :0(
/Annelie
"Ingen kan göra allting, men alla kan göra nånting"
Har passat på att handla och fixa hem stora balar med papper och sånt när jag hade lite bärhjälp.
Var till kuratorn och pratade. Så skönt!! Behövs verkligen nu när tusen tankar och funderingar och mängder med oro bygger bo i mig hela tiden.
Nu ska jag sova. Har gräsligt ont :0(
/Annelie
"Ingen kan göra allting, men alla kan göra nånting"
måndag 18 januari 2010
347 dagar kvar
Jag har varit drabbad av datavirus och varit utan dator i en vecka. Det var väl oxå typiskt bara för att jag verkligen kommit igång och skrivit i bloggen varje dag.
Hade dock tur som en tokig som fick hjälp av en vän att fixa datorn och hon lyckades dessutom rädda över alla kort och textfiler till en extern hårddisk innan min gamle trotjänare formaterades om. Jag är oändligt tacksam för detta!!! Och har lärt mig en läxa att bli bättre på att säkerhetskopiera och sköta om min dators säkerhet.
Känns dock lite förvirrande eftersom jag tappat en vecka av min planering eftersom datorn är i högsta grad inblandad när jag använder mail till den mesta kontakten med omvärlden.
Och jag hittar inte heller igen det utkast till mailet som jag tänkte skicka ut via Facebook angående arbetsprövningen. Fattar inte vad jag hade lagt det i för udda mapp. Ska börja skriva om det under veckan och siktar på att skicka ut det nästa måndag.
I övrigt känns det en aning nedåt idag efter en artikel i Lokalblaskan om en hjärtsjuk kille i 30-årsåldern som trots att han genomgått ett flertal operationer, har ett söndertrasat hjärta och bedömts ha 100% medicinsk invaliditet har kastats ut från sjukförsäkringen och skickats till AF.
Då känns det som om mitt fall är avgjort redan på förhand. Det enda jag har att hoppas på är ett regeringsskifte till hösten och en humanare politik. Men å andra sidan kan man inte ge upp i förtid utan kamp utan kanske är det nu det startar. Det handlar inte längre bara om mig och min framtid utan nu handlar det om att börja engagera sig mot de nya reglerna i allmänhet och för alla de människor som dagligen drabbas av dom. Vet inte hur jag ska kunna bidra med något, men jag kan inte bara sitta stillatigande och se detta pågå!!
Veckan som gick var en trevlig vecka genom att jag träffade en del folk och även om jag saknade datorn så gav dess frånvaro mig mer tid och ork över till annat. På torsdagen var jag dock totalt slut och låg hela dan. Och när jag låg där så tänkte jag att jo, men jag har ju verkligen haft fullt upp den här veckan så det är inte så konstigt att jag är helt utmattad.
Sedan gjorde jag en sammanställning över vad jag hade presterat under veckans tre första dagar och fick bara lust att ringla ihop mig som en snok under en väl vald soffkudde och aldrig mer komma fram för resultatet var nedslående. Det som på tre dagar knäckt mig gör normala friska människor på en halv dag utan att ens tänka på det. Så knäckande!!!
Och när jag säger helt slut och utmattad så menar jag alltså inte sovtrött. Språkförbistring är en stor del i alla missförstånd när man är sjuk. Alla har sin egen måttstock för ords innebörd och om man då använder fel ord blir man missförstådd. När jag tar slut är jag både fysiskt slut, kroppen fungerar inte, och mentalt utmattad. Ingenting fungerar, jag har svårigheter att följa med i ett samtal, hitta ett sammanhang och tänka logiskt.
Jag kommer att återkomma till det här med ordens betydelse och vilka negativa effekter det kan få när man pratar med läkare för sjukintyg bland annat.
Nu är jag för trött för att skriva mer, men jag är åtminstone tillbaka på banan.
Hade dock tur som en tokig som fick hjälp av en vän att fixa datorn och hon lyckades dessutom rädda över alla kort och textfiler till en extern hårddisk innan min gamle trotjänare formaterades om. Jag är oändligt tacksam för detta!!! Och har lärt mig en läxa att bli bättre på att säkerhetskopiera och sköta om min dators säkerhet.
Känns dock lite förvirrande eftersom jag tappat en vecka av min planering eftersom datorn är i högsta grad inblandad när jag använder mail till den mesta kontakten med omvärlden.
Och jag hittar inte heller igen det utkast till mailet som jag tänkte skicka ut via Facebook angående arbetsprövningen. Fattar inte vad jag hade lagt det i för udda mapp. Ska börja skriva om det under veckan och siktar på att skicka ut det nästa måndag.
I övrigt känns det en aning nedåt idag efter en artikel i Lokalblaskan om en hjärtsjuk kille i 30-årsåldern som trots att han genomgått ett flertal operationer, har ett söndertrasat hjärta och bedömts ha 100% medicinsk invaliditet har kastats ut från sjukförsäkringen och skickats till AF.
Då känns det som om mitt fall är avgjort redan på förhand. Det enda jag har att hoppas på är ett regeringsskifte till hösten och en humanare politik. Men å andra sidan kan man inte ge upp i förtid utan kamp utan kanske är det nu det startar. Det handlar inte längre bara om mig och min framtid utan nu handlar det om att börja engagera sig mot de nya reglerna i allmänhet och för alla de människor som dagligen drabbas av dom. Vet inte hur jag ska kunna bidra med något, men jag kan inte bara sitta stillatigande och se detta pågå!!
Veckan som gick var en trevlig vecka genom att jag träffade en del folk och även om jag saknade datorn så gav dess frånvaro mig mer tid och ork över till annat. På torsdagen var jag dock totalt slut och låg hela dan. Och när jag låg där så tänkte jag att jo, men jag har ju verkligen haft fullt upp den här veckan så det är inte så konstigt att jag är helt utmattad.
Sedan gjorde jag en sammanställning över vad jag hade presterat under veckans tre första dagar och fick bara lust att ringla ihop mig som en snok under en väl vald soffkudde och aldrig mer komma fram för resultatet var nedslående. Det som på tre dagar knäckt mig gör normala friska människor på en halv dag utan att ens tänka på det. Så knäckande!!!
Och när jag säger helt slut och utmattad så menar jag alltså inte sovtrött. Språkförbistring är en stor del i alla missförstånd när man är sjuk. Alla har sin egen måttstock för ords innebörd och om man då använder fel ord blir man missförstådd. När jag tar slut är jag både fysiskt slut, kroppen fungerar inte, och mentalt utmattad. Ingenting fungerar, jag har svårigheter att följa med i ett samtal, hitta ett sammanhang och tänka logiskt.
Jag kommer att återkomma till det här med ordens betydelse och vilka negativa effekter det kan få när man pratar med läkare för sjukintyg bland annat.
Nu är jag för trött för att skriva mer, men jag är åtminstone tillbaka på banan.
fredag 8 januari 2010
357 dagar kvar
Det är lite varmare idag. -24 imorse men sen idag var det bara -19 ett tag. Nu kan man hämta posten i bara pyjamas igen :0).
Jag har bakat tekakor idag. Jag älskar att baka, men det är tyvärr en av de saker jag inte kan göra så mycket och ofta som jag vill pga skadan, men jag prioriterar det ganska högt eftersom det dels är så roligt och dels är det så smaskigt med hembakt bröd *dreggel*.
Igår hade vi körövning. Det var helt underbart som vanligt!! Det är en unik form av välbefinnande och smärtlindring som man får av just körsång. Jag kan bli så uppslukad av sången att jag knappt känner min kropp och jag fylls av så mycket positiv energi att den brukar finnas kvar till och med dagen efter. Som idag, trots att jag hade jätteont när jag vaknade och var stel som en blöt filt i -30 grader så mådde jag bra, jag kände mig glad och positiv.
Jag tog sparken till kören igår. Det var lite jobbigt men även härligt eftersom det är kanonfint före för tillfället.
Ikväll ska jag på ICA och handla mat,ännu en av dessa tunga tröstlösa sysslor som man inte ägnade en tanke åt när man var frisk, men som nu står där och hånflinar åt en som ett obestigbart Mount Everest. Men det ärju så hopplöst att skicka nån annan och handla *suck*. Jag vill få se och känna och välja och fundera.Och eftersom det är jag som lagar maten här hemma så är det ju jag som har koll på vad som behövs och vad som är på väg att ta slut osv.
Men ikväll får jag i alla fall bärhjälp när jag kommer hem eftersom då är den äkta hälften på plats att spänna sina biceps i krymplingens tjänst :0).
Annars har jag mina egna rutiner för att handla (som med så mycket annat). Jag packar påsarna direkt i vagnen, alltså ställer påsen tom i vagnen och fyller den. Det tar tid och många brukar hinna passera vid bandet bredvid innan jag är klar, men jag har lärt mig att inte låta mig stressas. Jag har rätt att finnas!! Men sen är det det där gräsliga momenten när kassarna ska från vagnen och in i bilen. Kan ingen uppfinna kundvagnar där man kan fälla ner ena sidan (som pålandstingets tvättvagnar)?????
Det finns gånger då jag får packa om allting och lyfta över en sak i taget för att det helt enkelt inte går på annat vis. Samma sak när jag kommer hem. Jag försöker att packa lite i många kassar hellre än mycket i få kassar men ibland blir det övermäktigt ändå och då bär jag en och två saker åt gången. Många vändor blir det, men dom rekommnderar ju 10 000 steg om dan så...............
Blev precis uppringd av min kurator! Fick en tid den 19/1. Så skönt!!!
Nää, nu är det dags att laga middag. Sen ikväll blir det Lets dance och Morden i Midsomer. Fredagsmys!!
/Annelie
"So take a step towards the light
The crimson sky fullfills the night
The revelation is near
All your dreams can come true
“Where do we go?”
We’re just a heartbeat away
Follow the signs of the Crimson Thunder…
We will stay by your side
Let our voices be there to guide you" /HF
Jag har bakat tekakor idag. Jag älskar att baka, men det är tyvärr en av de saker jag inte kan göra så mycket och ofta som jag vill pga skadan, men jag prioriterar det ganska högt eftersom det dels är så roligt och dels är det så smaskigt med hembakt bröd *dreggel*.
Igår hade vi körövning. Det var helt underbart som vanligt!! Det är en unik form av välbefinnande och smärtlindring som man får av just körsång. Jag kan bli så uppslukad av sången att jag knappt känner min kropp och jag fylls av så mycket positiv energi att den brukar finnas kvar till och med dagen efter. Som idag, trots att jag hade jätteont när jag vaknade och var stel som en blöt filt i -30 grader så mådde jag bra, jag kände mig glad och positiv.
Jag tog sparken till kören igår. Det var lite jobbigt men även härligt eftersom det är kanonfint före för tillfället.
Ikväll ska jag på ICA och handla mat,ännu en av dessa tunga tröstlösa sysslor som man inte ägnade en tanke åt när man var frisk, men som nu står där och hånflinar åt en som ett obestigbart Mount Everest. Men det ärju så hopplöst att skicka nån annan och handla *suck*. Jag vill få se och känna och välja och fundera.Och eftersom det är jag som lagar maten här hemma så är det ju jag som har koll på vad som behövs och vad som är på väg att ta slut osv.
Men ikväll får jag i alla fall bärhjälp när jag kommer hem eftersom då är den äkta hälften på plats att spänna sina biceps i krymplingens tjänst :0).
Annars har jag mina egna rutiner för att handla (som med så mycket annat). Jag packar påsarna direkt i vagnen, alltså ställer påsen tom i vagnen och fyller den. Det tar tid och många brukar hinna passera vid bandet bredvid innan jag är klar, men jag har lärt mig att inte låta mig stressas. Jag har rätt att finnas!! Men sen är det det där gräsliga momenten när kassarna ska från vagnen och in i bilen. Kan ingen uppfinna kundvagnar där man kan fälla ner ena sidan (som pålandstingets tvättvagnar)?????
Det finns gånger då jag får packa om allting och lyfta över en sak i taget för att det helt enkelt inte går på annat vis. Samma sak när jag kommer hem. Jag försöker att packa lite i många kassar hellre än mycket i få kassar men ibland blir det övermäktigt ändå och då bär jag en och två saker åt gången. Många vändor blir det, men dom rekommnderar ju 10 000 steg om dan så...............
Blev precis uppringd av min kurator! Fick en tid den 19/1. Så skönt!!!
Nää, nu är det dags att laga middag. Sen ikväll blir det Lets dance och Morden i Midsomer. Fredagsmys!!
/Annelie
"So take a step towards the light
The crimson sky fullfills the night
The revelation is near
All your dreams can come true
“Where do we go?”
We’re just a heartbeat away
Follow the signs of the Crimson Thunder…
We will stay by your side
Let our voices be there to guide you" /HF
torsdag 7 januari 2010
358 dagar kvar
Idag är det -25 grader här så det vete tusan om det blir någon prommis idag. Även cockrarna börjar visa ett visst obehag i tassarna nu när dom är ute. Får bli lite gömma godis inne kanske.
Seg och dålig dag idag. Väldigt ont i både nacken, ryggen och skallen så det tog tid att starta upp idag. Ville helst bara gå och lägga mig igen när barna klivit upp men om jag råkar sova lite på dan så är det stört omöjligt att somna på kvällen så jag försöker låta bli.
Hann däremot inte ringa sjukgymnasten på deras halvtimmes telefontid eftersom det tog sån tid att komma upp ur sängen och komma igång. Får ställa klockan tidigare imorgon så jag har garderat mig ifall det blir en liknande start då.
I våran lokaltidning, Sundsvalls tidning, stod det för några dagar sedan på ledarsidan att det är oppositionen som lurar dom sjuka till självmordstankar genom att förvränga de nya reglerna i sjukförsäktingen och intala folk att dom ska bli stående helt utan ersättning.
Jag har grunnat på det där och gång på gång läst de utskick jag fått från min kontakt på FK och Mona Sahlin må vara bra på dupering men hur hon kan få mig att läsa annat än det som står svart på vitt det vet jag inte....
Det första steget är formuleringen att för att man ska kunna få sjukersättning måste man ha nedsatt arbetsfömåga "för all överskådlig framtid". Jag är 34 år och bör om jag inte träffas av blixten eller råkar ut för några andra små förtretligheter,leva åtminstone 30 år till, kanske ännu mer. Ingen, inte ens Saida om hon hade levt, skulle kunna sia om min framtid och påstå att min arbetsförmåga kommer att vara nedsatt på exakt samma sätt om 30 år.
Däremot ändras inte det faktum att jag just idag och elva år bakåt i tiden och ganska troligt flera år framåt i tiden inte har arbetsförmåga. Åtminstone inte på mer än 10% i ett anpassat arbete (dit jag har som mål att nå inom de närmaste åren).
Alltså faller jag mellan stolarna. Men då har snälle Fredrik virkat en liten skyddskudde för mig att landa på, introduktionsprogrammet hos AF, men det är bara det att han glömde stoppningen........ För att få ersättning under introduktionsprogrammet måste man vara med i A-kassan. Jag har varit sjukskriven sedan februari 1998 och blev upsagd från mitt arbete en tid därefter. Jag var sängliggande och helt okapabel att göra nånting alls under lång tid och såg då ingen aledning att betala för nånting jag inte hade nytta av, alltså gick jag ur både facket och A-kassan.
Nu finns det dock en regel som säger att om man går med i A-kassan igen nu så får man tillgodoräkna sig arbete 10 år bakåt i tiden. Jag slutade som sagt arbeta februari 1998 och faller således utanför även detta. Då hamnar jag i kategorin personer som får lägsta möjliga ersättning under introduktionsprogrammet, 225 kronor per dag vilket väl per månad ger nånstans runt 3000 kronor att leva på. Och visserligen, det är mer än ingenting, men bara marginellt.
Dessutom är det så att om man "av någon anledning" måste hoppa av från programmet hos AF (att man inte klara det fysistk tex vilket för mig inte alls är otroligt då jag haft enorma problem att klara 10 timmars lätt arbetsprövning/dag och jag har svårt att se att detta skulle pågå mindre än 10 timmar/vecka) så har man inte rätt till sjukpenning igen förrän efter 3 månader. Alltså tre månader med ingenting. Och vad ska hända efter dessa tre månader? Tja, jag kan inte tolka det som annat än att man återigen måste ha nedsatt arbetsförmåga för all överskådlig framtid. Och då är vi tillbaka på ruta ett igen. Ingen ersättning alls.
Om det är på något annat sätt skulle ingen bli gladare än jag!!
Ikväll har vi körträning med gospelkören. Det är verkligen veckans höjdpunkt!! Det är otroligt hur bra man mår när man sjunger tillsammans med andra. Rena mirakelmedicinen!!
/Annelie
"Jag är ingen soldat. Har inga vapen att ta till. Inga korståg jag vill gå. Ställ mig inte i ett led, du fårmig aldrig att stå still, jag fungerar inte då. Jag är ingen soldat. Jag tänker inte så." /Lars Winnerbäck
Seg och dålig dag idag. Väldigt ont i både nacken, ryggen och skallen så det tog tid att starta upp idag. Ville helst bara gå och lägga mig igen när barna klivit upp men om jag råkar sova lite på dan så är det stört omöjligt att somna på kvällen så jag försöker låta bli.
Hann däremot inte ringa sjukgymnasten på deras halvtimmes telefontid eftersom det tog sån tid att komma upp ur sängen och komma igång. Får ställa klockan tidigare imorgon så jag har garderat mig ifall det blir en liknande start då.
I våran lokaltidning, Sundsvalls tidning, stod det för några dagar sedan på ledarsidan att det är oppositionen som lurar dom sjuka till självmordstankar genom att förvränga de nya reglerna i sjukförsäktingen och intala folk att dom ska bli stående helt utan ersättning.
Jag har grunnat på det där och gång på gång läst de utskick jag fått från min kontakt på FK och Mona Sahlin må vara bra på dupering men hur hon kan få mig att läsa annat än det som står svart på vitt det vet jag inte....
Det första steget är formuleringen att för att man ska kunna få sjukersättning måste man ha nedsatt arbetsfömåga "för all överskådlig framtid". Jag är 34 år och bör om jag inte träffas av blixten eller råkar ut för några andra små förtretligheter,leva åtminstone 30 år till, kanske ännu mer. Ingen, inte ens Saida om hon hade levt, skulle kunna sia om min framtid och påstå att min arbetsförmåga kommer att vara nedsatt på exakt samma sätt om 30 år.
Däremot ändras inte det faktum att jag just idag och elva år bakåt i tiden och ganska troligt flera år framåt i tiden inte har arbetsförmåga. Åtminstone inte på mer än 10% i ett anpassat arbete (dit jag har som mål att nå inom de närmaste åren).
Alltså faller jag mellan stolarna. Men då har snälle Fredrik virkat en liten skyddskudde för mig att landa på, introduktionsprogrammet hos AF, men det är bara det att han glömde stoppningen........ För att få ersättning under introduktionsprogrammet måste man vara med i A-kassan. Jag har varit sjukskriven sedan februari 1998 och blev upsagd från mitt arbete en tid därefter. Jag var sängliggande och helt okapabel att göra nånting alls under lång tid och såg då ingen aledning att betala för nånting jag inte hade nytta av, alltså gick jag ur både facket och A-kassan.
Nu finns det dock en regel som säger att om man går med i A-kassan igen nu så får man tillgodoräkna sig arbete 10 år bakåt i tiden. Jag slutade som sagt arbeta februari 1998 och faller således utanför även detta. Då hamnar jag i kategorin personer som får lägsta möjliga ersättning under introduktionsprogrammet, 225 kronor per dag vilket väl per månad ger nånstans runt 3000 kronor att leva på. Och visserligen, det är mer än ingenting, men bara marginellt.
Dessutom är det så att om man "av någon anledning" måste hoppa av från programmet hos AF (att man inte klara det fysistk tex vilket för mig inte alls är otroligt då jag haft enorma problem att klara 10 timmars lätt arbetsprövning/dag och jag har svårt att se att detta skulle pågå mindre än 10 timmar/vecka) så har man inte rätt till sjukpenning igen förrän efter 3 månader. Alltså tre månader med ingenting. Och vad ska hända efter dessa tre månader? Tja, jag kan inte tolka det som annat än att man återigen måste ha nedsatt arbetsförmåga för all överskådlig framtid. Och då är vi tillbaka på ruta ett igen. Ingen ersättning alls.
Om det är på något annat sätt skulle ingen bli gladare än jag!!
Ikväll har vi körträning med gospelkören. Det är verkligen veckans höjdpunkt!! Det är otroligt hur bra man mår när man sjunger tillsammans med andra. Rena mirakelmedicinen!!
/Annelie
"Jag är ingen soldat. Har inga vapen att ta till. Inga korståg jag vill gå. Ställ mig inte i ett led, du fårmig aldrig att stå still, jag fungerar inte då. Jag är ingen soldat. Jag tänker inte så." /Lars Winnerbäck
onsdag 6 januari 2010
359 dagar kvar
Det blir bara kallare och kallare. -22 imorse, -24,7 nu. Vi passade på att städa ur och frosta av frysarna. Gäller att göra sånt när jag har den äkta hälften hemma (jag är då alltså den falska hälften...........;0)). Ska jag göra det själv så får jag gå så fantastiskt många vändor upp och ner till källaren innan jag burit upp allting från frysboxen och fått ut det på altanen.
Gäller att utnyttja möjligheten till ett par friska starka armar.
Promenerat med hundarna i kylan trots allt. 5139 steg blev det. Enligt min stegräknare har man då gjort av med 241 kalorier och gått ner 16,7 gram i vikt. Det får mig verkligen att tro på det dom säger, att det är nästan omöjligt att motionera sig ner i vikt. Man måste lägga om kosten i kombination med motion.
Har haft rejält ont idag så det har blivit mycket mediciner :(. Känns inte bra att proppa sig full med kemikalier år ut och år in men utan medicinerna skulle jag inte ha mycket till livskvalite så det är bara att välja.
Kvällen har bjudit på ännu ett avsnitt av Miss Marple och en dokumentär om en kvinna vars ben tillsammans väger 95 kilo trots att hennes överkropp är mager som en anorektikers. Sånt ger verkligen perspektiv på livet. Visst, mycket i mitt liv är ett helvete, men jag behöver åtminstone inte slita för varje steg jag tar. Finns så mycket att vara tacksam för även när allt är motigt! Viktigt att komma ihåg det!!
Nu är det bara fyra dagar kvar av lovet och sen är det på allvar dags att ta tag i allting. Skicka mail, kontakta eventuella arbetsprövningsplatser,återuppta sjukgymnastträningen och försöka sprida den här bloggen så gott det går.
När jag var ute och gick idag så kom jag på en sång som handlar om alla sjukskrivna som är i samma sits, eller ännu värre, som mig. Utan att skryta, men jag tycker faktiskt den blev riktigt bra. Men den är inte riktigt klar, måste slipa till verserna något. Första gången jag lyckats få till en låt utan att lägga text till en befintlig melodi (i alla fall tror jag det....).
Nu är det dags att sova, men jag gruvar mig. Har sovit uselt några nätter nu och jag hatar att vakna och ha så jäkla ont.
Gäller att utnyttja möjligheten till ett par friska starka armar.
Promenerat med hundarna i kylan trots allt. 5139 steg blev det. Enligt min stegräknare har man då gjort av med 241 kalorier och gått ner 16,7 gram i vikt. Det får mig verkligen att tro på det dom säger, att det är nästan omöjligt att motionera sig ner i vikt. Man måste lägga om kosten i kombination med motion.
Har haft rejält ont idag så det har blivit mycket mediciner :(. Känns inte bra att proppa sig full med kemikalier år ut och år in men utan medicinerna skulle jag inte ha mycket till livskvalite så det är bara att välja.
Kvällen har bjudit på ännu ett avsnitt av Miss Marple och en dokumentär om en kvinna vars ben tillsammans väger 95 kilo trots att hennes överkropp är mager som en anorektikers. Sånt ger verkligen perspektiv på livet. Visst, mycket i mitt liv är ett helvete, men jag behöver åtminstone inte slita för varje steg jag tar. Finns så mycket att vara tacksam för även när allt är motigt! Viktigt att komma ihåg det!!
Nu är det bara fyra dagar kvar av lovet och sen är det på allvar dags att ta tag i allting. Skicka mail, kontakta eventuella arbetsprövningsplatser,återuppta sjukgymnastträningen och försöka sprida den här bloggen så gott det går.
När jag var ute och gick idag så kom jag på en sång som handlar om alla sjukskrivna som är i samma sits, eller ännu värre, som mig. Utan att skryta, men jag tycker faktiskt den blev riktigt bra. Men den är inte riktigt klar, måste slipa till verserna något. Första gången jag lyckats få till en låt utan att lägga text till en befintlig melodi (i alla fall tror jag det....).
Nu är det dags att sova, men jag gruvar mig. Har sovit uselt några nätter nu och jag hatar att vakna och ha så jäkla ont.
tisdag 5 januari 2010
360 dagar kvar
Usch vad det känns som om dagarna går fort när man räknar ner så här......... Tycker inte att 5:e januari känns så hemskt men att jag redan är nere på 360 dagar här i rubriken känns märkligt.
Idag har det varit 19 grader här så det har varit ganska lugnt. Sett på film med barna och kört en tvätt. Gjorde ett nytt försök att få tag i sjukgymnasten men misslyckades. På torsdag ska jag sitta beredd att ringa på sekunden klockan nio. Inte hört nått från kuratorn än heller. Och imorgon är det röd dag så då går det varken att ringa eller bli uppringd.
Ikväll har jag gått en timme med hundarna. 5056 steg blev det. Kul med stegräknare. Jag fick en ny i julklapp, en sån som man kan lägga i fickan eller väskan eller hänga runt halsen. Väldigt praktiskt!! Enligt den hade jag förbränt 238 kalorier på den här promenaden *värdelöst vetande*.
Har bara tagit medicin en gång idag men nu har jag gräsligt ont så det blir nog minst en gång till idag. Kanske två beroende på hur länge jag blir vaken.
Nu ska jag lägga mig i sängen och titta på kvällens avsnitt av Miss Marple. Har just ingen inspiration att skriva idag. Får bli mer imorgon.
Idag har det varit 19 grader här så det har varit ganska lugnt. Sett på film med barna och kört en tvätt. Gjorde ett nytt försök att få tag i sjukgymnasten men misslyckades. På torsdag ska jag sitta beredd att ringa på sekunden klockan nio. Inte hört nått från kuratorn än heller. Och imorgon är det röd dag så då går det varken att ringa eller bli uppringd.
Ikväll har jag gått en timme med hundarna. 5056 steg blev det. Kul med stegräknare. Jag fick en ny i julklapp, en sån som man kan lägga i fickan eller väskan eller hänga runt halsen. Väldigt praktiskt!! Enligt den hade jag förbränt 238 kalorier på den här promenaden *värdelöst vetande*.
Har bara tagit medicin en gång idag men nu har jag gräsligt ont så det blir nog minst en gång till idag. Kanske två beroende på hur länge jag blir vaken.
Nu ska jag lägga mig i sängen och titta på kvällens avsnitt av Miss Marple. Har just ingen inspiration att skriva idag. Får bli mer imorgon.
måndag 4 januari 2010
361 dagar kvar
Idag har vi påbörjat arbetet med att vända tillbaka dygnet igen. Barna har lov en vecka till men det brukar ju ta några dagar att komma i fas igen så det är lika bra att börja lite försiktigt. Sov jättedåligt i natt så det var inte allt för kul att kliva upp vid nio när klockan ringde.
Försökt få tag i min sjukgymnast under deras telefontid men det lyckades inte och nu får man inte längre be att dom ringer upp om en ny tid utan nu måste man boka nya tider under telefontiden. Får göra ett nytt försök imorgon. Vill gärna ha en tid redan till veckan så att träningen startar upp samtidigt som barna börjar skolan. Visserligen tränar jag hemma flera gånger i veckan men hos sjukgymnasten får jag massage oxå och det är så skönt!!
Ringt vc och lämnat ett meddelande till min kurator oxå. Var tvungen att avboka en tid i höstas och försökte ringa henne för en ny tid men fick inte tag i henne. Sen försökte hon ringa mig, men fick inte tag i mig och jag fick hennes mobilnummer där jag inte heller fick tag i henne och sen lyckades jag tappa lappen med numret. Sen kom julen och jag blev ganska dålig och tiden gick, men jag känner att jag behöver henne.
Hamnade hos henne efter bedömning av psykolog på rygginstitutet. Han tyckte inte att jag hade "accepterat" olyckan och mitt handikapp. Denna slutsats drog han av att jag sa att jag inte kunde se nånting positivt med att olyckan hänt eller med mitt handikapp. Och det vidhåller jag. Jag önskar 110% att olyckan inte hänt och den har inte tillfört nånting bra till mitt liv utan bara berövat mig massor, massor. Fast visst, om olyckan inte hänt skulle jag kanske påföljande dag befunnit mig någonstans där jag skulle få ett flygplan i skallen och dö, men eftersom det är svårt att veta så anser jag i alla fall att mitt handikapp är rakt igenom en dålig händelse.
Min kurator däremot anser att jag är mycket balanserad och har hanterat följderna av olyckan så bra man kan och att jag dessutom klarar pressen med all osäkerhet osv bra. Så av den remitterade anledningen har jag ingen anledning att gå dit, men det finns mycket annat som är skönt att få prata med någon om. Helst nu när precis allt är osäkert.
I övrigt har jag läst ut "Den förlorade symbolen" (som var mycket bra) och gått en 45minuters prommis med hundarna i iskylan. Har haft oerhört ont idag men det var skönt att komma ut en sväng ändå, men nu är jag rätt mör. Det knäcker och knakar och stramar i nacken. Funderar på att lägga mig på sängen och titta på Miss Marple på fyran-plus.
Försökt få tag i min sjukgymnast under deras telefontid men det lyckades inte och nu får man inte längre be att dom ringer upp om en ny tid utan nu måste man boka nya tider under telefontiden. Får göra ett nytt försök imorgon. Vill gärna ha en tid redan till veckan så att träningen startar upp samtidigt som barna börjar skolan. Visserligen tränar jag hemma flera gånger i veckan men hos sjukgymnasten får jag massage oxå och det är så skönt!!
Ringt vc och lämnat ett meddelande till min kurator oxå. Var tvungen att avboka en tid i höstas och försökte ringa henne för en ny tid men fick inte tag i henne. Sen försökte hon ringa mig, men fick inte tag i mig och jag fick hennes mobilnummer där jag inte heller fick tag i henne och sen lyckades jag tappa lappen med numret. Sen kom julen och jag blev ganska dålig och tiden gick, men jag känner att jag behöver henne.
Hamnade hos henne efter bedömning av psykolog på rygginstitutet. Han tyckte inte att jag hade "accepterat" olyckan och mitt handikapp. Denna slutsats drog han av att jag sa att jag inte kunde se nånting positivt med att olyckan hänt eller med mitt handikapp. Och det vidhåller jag. Jag önskar 110% att olyckan inte hänt och den har inte tillfört nånting bra till mitt liv utan bara berövat mig massor, massor. Fast visst, om olyckan inte hänt skulle jag kanske påföljande dag befunnit mig någonstans där jag skulle få ett flygplan i skallen och dö, men eftersom det är svårt att veta så anser jag i alla fall att mitt handikapp är rakt igenom en dålig händelse.
Min kurator däremot anser att jag är mycket balanserad och har hanterat följderna av olyckan så bra man kan och att jag dessutom klarar pressen med all osäkerhet osv bra. Så av den remitterade anledningen har jag ingen anledning att gå dit, men det finns mycket annat som är skönt att få prata med någon om. Helst nu när precis allt är osäkert.
I övrigt har jag läst ut "Den förlorade symbolen" (som var mycket bra) och gått en 45minuters prommis med hundarna i iskylan. Har haft oerhört ont idag men det var skönt att komma ut en sväng ändå, men nu är jag rätt mör. Det knäcker och knakar och stramar i nacken. Funderar på att lägga mig på sängen och titta på Miss Marple på fyran-plus.
söndag 3 januari 2010
362 dagar kvar
Sovit ganska bra inatt oxå. Varje hyffsad natt är bara att tacka och ta emot! Finns inget värre än sömnbrist. Man blir helt väck om man inte får sova.
Vaknade dock med rejäl värk så det blev en seg morgon/förmiddag. Börjat att lite sakta och säkert plocka undan julen. Det brukar ta mig drygt en vecka att få undan allt utom gran och pepparkakshus. Lika underbart som det är att få plocka fram grejerna i slutet av november, lika skönt är det att få plocka undan dom nu.
På eftermiddagen efter diverse strulande (som vanligt i vår familj....) så åkte vi till Bergeforsen och barna åkte skridskor med M och jag gick först en 50 minuters prommis med de äldre hundarna och sedan en 20 minuters sväng med dotterns lilla fem månader gamla valp. Härligt, härligt att röra på kroppen och få en massa frisk luft. Ganska kallt var det trots att det bara var -4 grader. Konstigt med kyla hur olika den kan vara.
På kvällen kom min svägerska och hennes sambo hit och grattade sonen i efterskott. Lyckades ha mig ner i duschen precis när dom kom. Blev ganska svettig av prommisen och det är inte kul att lukta svett när man får gäster, men jag kan ju tyvärr inte som många andra bara rusa ner och duscha på fem röda utan det är en ganska omständig procedur. Först måste jag vila om jag gjort något annat ansträngande innan (i det här fallet åka bil och promenera och laga middag) sedan tar alla momenten tid eftersom jag måste vila flera gånger innan håret är färdigtvättat osv.
Det här är sånt som friska har svårt att förstå. För dom är en snabb dusch inget dom ens behöver fundera över, dom bara gör det. För mig kräver det planering och det tar tid och det finns gånger då jag måste välja bort det till förmån för något annat för krafterna räcker inte till allt varje dag. Det är extremt frustrerande, men det går att lära sig att leva med. Som så mycket annat........
Det var mycket trevligt att få besök i alla fall. Att få prata och skratta tillsammans med människor man tycker om är verkligen roligt och man känner sig piggare och gladare en stund.
Kvällen har avrundats (innan jag satte mig här) med ett avsnitt av "Damernas detektivbyrå". Imorgon börjar M jobba igen efter julledigheten. Ett steg närmare vardag vilket jag personligen tycker är ganska skönt.
Nu kvällsmacka, medicin och nattning.
/Annelie
"Bärga vad du kan från det här vraket. Se på mig kisande, se mitt bättre jag. Se med blida ögon, klarögt vaken. Inse att jag bara haft en lite motig dag och det kan vem som helst ha. Men du kan enkelt göra allting bra."
Vaknade dock med rejäl värk så det blev en seg morgon/förmiddag. Börjat att lite sakta och säkert plocka undan julen. Det brukar ta mig drygt en vecka att få undan allt utom gran och pepparkakshus. Lika underbart som det är att få plocka fram grejerna i slutet av november, lika skönt är det att få plocka undan dom nu.
På eftermiddagen efter diverse strulande (som vanligt i vår familj....) så åkte vi till Bergeforsen och barna åkte skridskor med M och jag gick först en 50 minuters prommis med de äldre hundarna och sedan en 20 minuters sväng med dotterns lilla fem månader gamla valp. Härligt, härligt att röra på kroppen och få en massa frisk luft. Ganska kallt var det trots att det bara var -4 grader. Konstigt med kyla hur olika den kan vara.
På kvällen kom min svägerska och hennes sambo hit och grattade sonen i efterskott. Lyckades ha mig ner i duschen precis när dom kom. Blev ganska svettig av prommisen och det är inte kul att lukta svett när man får gäster, men jag kan ju tyvärr inte som många andra bara rusa ner och duscha på fem röda utan det är en ganska omständig procedur. Först måste jag vila om jag gjort något annat ansträngande innan (i det här fallet åka bil och promenera och laga middag) sedan tar alla momenten tid eftersom jag måste vila flera gånger innan håret är färdigtvättat osv.
Det här är sånt som friska har svårt att förstå. För dom är en snabb dusch inget dom ens behöver fundera över, dom bara gör det. För mig kräver det planering och det tar tid och det finns gånger då jag måste välja bort det till förmån för något annat för krafterna räcker inte till allt varje dag. Det är extremt frustrerande, men det går att lära sig att leva med. Som så mycket annat........
Det var mycket trevligt att få besök i alla fall. Att få prata och skratta tillsammans med människor man tycker om är verkligen roligt och man känner sig piggare och gladare en stund.
Kvällen har avrundats (innan jag satte mig här) med ett avsnitt av "Damernas detektivbyrå". Imorgon börjar M jobba igen efter julledigheten. Ett steg närmare vardag vilket jag personligen tycker är ganska skönt.
Nu kvällsmacka, medicin och nattning.
/Annelie
"Bärga vad du kan från det här vraket. Se på mig kisande, se mitt bättre jag. Se med blida ögon, klarögt vaken. Inse att jag bara haft en lite motig dag och det kan vem som helst ha. Men du kan enkelt göra allting bra."
lördag 2 januari 2010
363 dagar kvar
Blev uppe sent i natt. Fick "Den förlorade symbolen" av Dan Brown i julklapp och den är så sjukt spännande och bra att den knappt går att släppa. Jag älskar verkligen hans böcker. Det är inte ofta som böcker får det att krypa längs ryggraden av obehag och rädsla och så är intrigerna så himla detaljerade och välskrivna!
Pga detta nattsuddande så låg jag faktiskt ända till 10:00 imorse. Sovit så där, men det var ändå en okej natt. Lite ont i skallen när jag vaknade, så att ta medicinen blev dagens första sysselsättning före hundrastning och frukost.
Tagit det rätt lugnt och spelat lite spel med dottern. Sedan blev det en 40 minuters sparktur med de två äldre hundarna. Det var fantastiskt bra före idag. Flera kortare bitar kunde jag verkligen åka "hundspann" :0). Hur härlig känsla som helst!! Spark är ett underskattat fortskaffningsmedel. Jag tackar Timrå kommun för varje dag som dom inte sandar.... :0)
Idag blir det heller inga större bedrifter vad det gäller framtiden, det är trots allt lördag. Filar lite på texten till mailet. Det är ganska obehagligt att lämna ut sig till en massa folk så jag vill att formuleringarna ska kännas okej för mig själv.
Ofta verkar folk inte fatta att det är jobbigt att prata om sitt handikapp och sina symtom och alla sina begränsningar. Men det ÄR jobbigt!! Åtminstone för mig. Jag gillar inte den människa mitt handikapp gör mig till. Jag vill vara jag, som jag i mitt eget huvud fortfarande ser mig, trots 14 år med min skada. Jag vill orka och kunna. Jag vill ha full fart och utan problem hinna med både heltidsstudier/arbete och socialt umgänge och att ha en egen häst och..........allt annat som "normala" människor gör.
Människor har många fördomar och ideer om folk med funktionshinder och sjukdomar. Det är som att bara för att man råkar ut för en sjukdom/skada så blir man helt personlighetsförändrad och dessutom ybermänsklig. Det märker man särskilt väl när det gäller träning. Om jag säger att jag inte orkat eller kunnat åka på träningen så kan folk nästan bli sura eller fördömande och tycka att "jaha, men vill du inte bli frisk" (nu kan inte min skada botas med träning, bara tillfälligt lindras med rätt sorts träning i rätt doser, men....). Men själva hoppar dom över träningen både nu och då för att dom inte hinner, inte vill, inte orkar, ska se på hocky, får besök osv i det oändliga.
Och träning är viktigt för alla människors hälsa och välbefinnande så ingen har nån ursäkt att det är mer okej för en "frisk" att vara "lat" än för en handikappad/sjuk person. Givetvis vill jag träna och göra allt jag kan för att må så bra som mitt handikapp tillåter, men jag har oxå dåliga dagar, lata dagar och dagar när jag helt enkelt inte vill åka iväg och träna. (Bortsett från alla gånger som jag helt enkelt är för dålig i nacken för att komma iväg, men det är ju en annan sak.) Men jag vill tro att detta inte gör mig till en dålig människa, utan en i högsta grad mänsklig människa. Man blir inte he-man med superkaraktär bara för att man blir handikappad.
För övrigt är promenader den överlägset bästa träningsformen för mig och går det gör jag varje dag utom om jag är jättedålig och knappt kommer ur sängen. Jag mår verkligen skit om jag inte får gå!!
Om en stund ska vi till mina föräldrar på middag. Det är så himla roligt varje gång jag orkar med nån sån social aktivitet. Och det är en ren lyx att få sätta sig vid dukat bord. Barnas lilla kusin är oxå där så det ska bli roligt för dom att få leka lite oxå.
/Annelie
"Gud, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två."
Pga detta nattsuddande så låg jag faktiskt ända till 10:00 imorse. Sovit så där, men det var ändå en okej natt. Lite ont i skallen när jag vaknade, så att ta medicinen blev dagens första sysselsättning före hundrastning och frukost.
Tagit det rätt lugnt och spelat lite spel med dottern. Sedan blev det en 40 minuters sparktur med de två äldre hundarna. Det var fantastiskt bra före idag. Flera kortare bitar kunde jag verkligen åka "hundspann" :0). Hur härlig känsla som helst!! Spark är ett underskattat fortskaffningsmedel. Jag tackar Timrå kommun för varje dag som dom inte sandar.... :0)
Idag blir det heller inga större bedrifter vad det gäller framtiden, det är trots allt lördag. Filar lite på texten till mailet. Det är ganska obehagligt att lämna ut sig till en massa folk så jag vill att formuleringarna ska kännas okej för mig själv.
Ofta verkar folk inte fatta att det är jobbigt att prata om sitt handikapp och sina symtom och alla sina begränsningar. Men det ÄR jobbigt!! Åtminstone för mig. Jag gillar inte den människa mitt handikapp gör mig till. Jag vill vara jag, som jag i mitt eget huvud fortfarande ser mig, trots 14 år med min skada. Jag vill orka och kunna. Jag vill ha full fart och utan problem hinna med både heltidsstudier/arbete och socialt umgänge och att ha en egen häst och..........allt annat som "normala" människor gör.
Människor har många fördomar och ideer om folk med funktionshinder och sjukdomar. Det är som att bara för att man råkar ut för en sjukdom/skada så blir man helt personlighetsförändrad och dessutom ybermänsklig. Det märker man särskilt väl när det gäller träning. Om jag säger att jag inte orkat eller kunnat åka på träningen så kan folk nästan bli sura eller fördömande och tycka att "jaha, men vill du inte bli frisk" (nu kan inte min skada botas med träning, bara tillfälligt lindras med rätt sorts träning i rätt doser, men....). Men själva hoppar dom över träningen både nu och då för att dom inte hinner, inte vill, inte orkar, ska se på hocky, får besök osv i det oändliga.
Och träning är viktigt för alla människors hälsa och välbefinnande så ingen har nån ursäkt att det är mer okej för en "frisk" att vara "lat" än för en handikappad/sjuk person. Givetvis vill jag träna och göra allt jag kan för att må så bra som mitt handikapp tillåter, men jag har oxå dåliga dagar, lata dagar och dagar när jag helt enkelt inte vill åka iväg och träna. (Bortsett från alla gånger som jag helt enkelt är för dålig i nacken för att komma iväg, men det är ju en annan sak.) Men jag vill tro att detta inte gör mig till en dålig människa, utan en i högsta grad mänsklig människa. Man blir inte he-man med superkaraktär bara för att man blir handikappad.
För övrigt är promenader den överlägset bästa träningsformen för mig och går det gör jag varje dag utom om jag är jättedålig och knappt kommer ur sängen. Jag mår verkligen skit om jag inte får gå!!
Om en stund ska vi till mina föräldrar på middag. Det är så himla roligt varje gång jag orkar med nån sån social aktivitet. Och det är en ren lyx att få sätta sig vid dukat bord. Barnas lilla kusin är oxå där så det ska bli roligt för dom att få leka lite oxå.
/Annelie
"Gud, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två."
fredag 1 januari 2010
364 dagar kvar
Jaha!! Första dagen på 2010. Börjar redan känna av en viss panik över att jag inte kommit igång än. Men med tanke på att jag varit förkyld OCH väldigt dålig pga whiplashen under nästan hela december så är det inte så konstigt. Dessutom kändes det inte som att julrushen är den ultimata tiden för att springa runt och söka arbetsprövning.
Har dock ett utkast på ett mail som jag funderar på att skicka till de flesta av mina facebookvänner. Jag har 134 stycken och de flesta av dom bor i åtminstone samma län. Sedan finns det några som jag av olika skäl har plockat bort även av dom men i vilket fall så blir det en ganska ansenlig mängd människor kvar. Och om man då förutsätter att var och en av dom har åtminstone 25 vänner i länet så kan jag på detta sätt nå en stor mängd människor.
För visst måste det nånstans finnas någon som har ett arbete som behöver utföras men som inte hinns med och där det inte finns resurser för att anställa någon på vanliga grunder, heltid med full lön.
Jag söker till att börja med en arbetsprövning på tio timmar i veckan och helst ska det om allt fungerar bra finnas chans att få stanna kvar med lönebidragsanställning. Tio timmar i veckan, ingen arbetsgivaravgift, inget ansvar för sjuklön och en stor del av lönen betald, borde det inte kunna intressera någon.
Sedan kvarstår fakta att det måste vara uppgifter jag klarar av, inte bara under en kortare period utan regelbundet under lång tid och att det inte får vara för lång resväg och att det ska vara fysiskt lätt, rörligt och flexibelt. Men det måste finnas!!!
Anledningen till att jag själv måste starta upp detta arbete med att hitta en plats är att första tid för en träff med ansvariga på AF/FK är i mars och det känns alldeles för långt borta. Sen att det inte känns ett dugg lockande att själv måsta åka runt och saluföra sig och vända ut och in på sig själv, sin hälsa och alla sina symtom och brister för en mängd främmande människor är bara att bortse ifrån.
Vet dock inte var jag ska börja. Inom vården är meningslöst eftersom det så tjurnackat måste vara ett på arbetsmarkanden förekommande arbete. Finns ingenting där som jag klarar fysiskt, men tänk vilken nytta som jag och många andra i liknande situation skulle kunna göra om vi fick lov att använda de timmar av kraft och arbetsförmåga vi har per vecka.
Inom handels skulle jag absolut kunna tänka mig, men risken finns att det är för fysiskt tungt, men det finns säkert olika saker även där som jag skulle kunna klara och som det kan finnas behov av. Eller någonstans där det finns pärmar och papper att sortera, data att skriva in, saker att arkivera, vad vet jag. Sånt som borde göras men inte hinns med.
Så. Steg ett i min plan är alltså, mailutskick på FB. Steg två är att kontakta vissa utvalda arbetsgivare där jag gärna skulle vilja vara. Steg tre just nu känns som, gräva en djup grop under en stor sten och krypa ner där och aldrig komma fram mer. Men det hjälper ju knappast....
Idag är det i alla fall röd dag och sonen fyller nio år och sen är det helg, men på måndag börjar vardagen igen även om jullovet pågår en vecka till. Men då finns det inte längre några ursäkter för att inte ta tag i saken.
Måste även återuppta kontakten med sjukgymnasten efter juluppehållet. Lite surt bara att 12/1 går mitt frikort ut så nu kommer dom besöken oxå att kosta pengar. Men jag är evigt tacksam för att det finns ett högkostnadsskydd!!
Blir nog fulldos medicin idag oxå *suck*. Har väldigt ont. Har dock inte haft nån huvudvärk idag vilket alltid är positivt.
Ja, det får räcka för idag. Min intention är att skriva ett inlägg varje dag i denna blogg. För att kunna minnas hur året förflöt men även för att se hur stor genomslagskraft internet har. Jag blev inspirerad av killen som skrev "Ge grabben ett jobb"-bloggen och tänkte att kanske kan jag hitta en arbetsprövning/lönebidragsanställning via internet? Eller måste man vara ung, frisk man för att lyckas med det???? Jag ska ge det ett försök i alla fall. Så finns det någon därute (i Timrå-Sundsvall-området) som har behov av arbetskraft med ett något annorlunda upplägg så finns här en glad, positiv och energisk kvinna som har lätt för att samarbeta och som är lojal, arbetsvillig (så långt min kropp tillåter mig) och socialt kompetent.
Så titta hitåt alla!! Rent a wreck!! Men det är ett vrak med stora kvaliter och stark vilja!!
/Annelie
"Regeringen Reinfeldt tror att människor kan men inte vill, dom skulle bara veta vilket lidande det är att vilja, men inte kunna"
Har dock ett utkast på ett mail som jag funderar på att skicka till de flesta av mina facebookvänner. Jag har 134 stycken och de flesta av dom bor i åtminstone samma län. Sedan finns det några som jag av olika skäl har plockat bort även av dom men i vilket fall så blir det en ganska ansenlig mängd människor kvar. Och om man då förutsätter att var och en av dom har åtminstone 25 vänner i länet så kan jag på detta sätt nå en stor mängd människor.
För visst måste det nånstans finnas någon som har ett arbete som behöver utföras men som inte hinns med och där det inte finns resurser för att anställa någon på vanliga grunder, heltid med full lön.
Jag söker till att börja med en arbetsprövning på tio timmar i veckan och helst ska det om allt fungerar bra finnas chans att få stanna kvar med lönebidragsanställning. Tio timmar i veckan, ingen arbetsgivaravgift, inget ansvar för sjuklön och en stor del av lönen betald, borde det inte kunna intressera någon.
Sedan kvarstår fakta att det måste vara uppgifter jag klarar av, inte bara under en kortare period utan regelbundet under lång tid och att det inte får vara för lång resväg och att det ska vara fysiskt lätt, rörligt och flexibelt. Men det måste finnas!!!
Anledningen till att jag själv måste starta upp detta arbete med att hitta en plats är att första tid för en träff med ansvariga på AF/FK är i mars och det känns alldeles för långt borta. Sen att det inte känns ett dugg lockande att själv måsta åka runt och saluföra sig och vända ut och in på sig själv, sin hälsa och alla sina symtom och brister för en mängd främmande människor är bara att bortse ifrån.
Vet dock inte var jag ska börja. Inom vården är meningslöst eftersom det så tjurnackat måste vara ett på arbetsmarkanden förekommande arbete. Finns ingenting där som jag klarar fysiskt, men tänk vilken nytta som jag och många andra i liknande situation skulle kunna göra om vi fick lov att använda de timmar av kraft och arbetsförmåga vi har per vecka.
Inom handels skulle jag absolut kunna tänka mig, men risken finns att det är för fysiskt tungt, men det finns säkert olika saker även där som jag skulle kunna klara och som det kan finnas behov av. Eller någonstans där det finns pärmar och papper att sortera, data att skriva in, saker att arkivera, vad vet jag. Sånt som borde göras men inte hinns med.
Så. Steg ett i min plan är alltså, mailutskick på FB. Steg två är att kontakta vissa utvalda arbetsgivare där jag gärna skulle vilja vara. Steg tre just nu känns som, gräva en djup grop under en stor sten och krypa ner där och aldrig komma fram mer. Men det hjälper ju knappast....
Idag är det i alla fall röd dag och sonen fyller nio år och sen är det helg, men på måndag börjar vardagen igen även om jullovet pågår en vecka till. Men då finns det inte längre några ursäkter för att inte ta tag i saken.
Måste även återuppta kontakten med sjukgymnasten efter juluppehållet. Lite surt bara att 12/1 går mitt frikort ut så nu kommer dom besöken oxå att kosta pengar. Men jag är evigt tacksam för att det finns ett högkostnadsskydd!!
Blir nog fulldos medicin idag oxå *suck*. Har väldigt ont. Har dock inte haft nån huvudvärk idag vilket alltid är positivt.
Ja, det får räcka för idag. Min intention är att skriva ett inlägg varje dag i denna blogg. För att kunna minnas hur året förflöt men även för att se hur stor genomslagskraft internet har. Jag blev inspirerad av killen som skrev "Ge grabben ett jobb"-bloggen och tänkte att kanske kan jag hitta en arbetsprövning/lönebidragsanställning via internet? Eller måste man vara ung, frisk man för att lyckas med det???? Jag ska ge det ett försök i alla fall. Så finns det någon därute (i Timrå-Sundsvall-området) som har behov av arbetskraft med ett något annorlunda upplägg så finns här en glad, positiv och energisk kvinna som har lätt för att samarbeta och som är lojal, arbetsvillig (så långt min kropp tillåter mig) och socialt kompetent.
Så titta hitåt alla!! Rent a wreck!! Men det är ett vrak med stora kvaliter och stark vilja!!
/Annelie
"Regeringen Reinfeldt tror att människor kan men inte vill, dom skulle bara veta vilket lidande det är att vilja, men inte kunna"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)