Idag fick jag frågan om jag kan se någon mening med att olyckan som ledde till min skada hände. Det här är en fråga jag grunnat och vridit och vänt på i åratal och svaret jag kommit fram till och även gav idag är att nää, någon mening kan jag inte se. Det var inte så att olyckan räddade mig från nånting, tex ur ett missbruk eller ett dåligt vägval i livet eller nått sånt.
Tvärtemot var jag på väg mot en framtid som jag verkligen såg fram emot. Sen kan man ju aldrig veta om den olycka jag råkade ut för hindrade mig från att råka ut för nånting värre.
Vad jag däremot lyckats med under de år som gått sedan olyckan är att acceptera att den hänt och de följder den lett till och att inrätta ett liv som jag anser vara "normalt" utifrån mina egna förutsättningar. Och jag låter inte mitt handikapp hindra mig från att göra saker som jag vill (inom rimliga gränser så klart, hur mycket jag än vill så kan jag inte bära en drickaback från ICA och hem) även om det innebär att jag måste planera och låta saker ta tid. Jag har blivit bättre på att ta mig tid.
Och jag har lärt mig prioritera. Det är inte livsviktigt att stryka sina strumpor eller ställa alla torrvaror i alfabetisk ordning i skafferiet. Den ork jag har vill jag använda till sånt som gör mig glad och får mig att må bra. Det är inte alltid så välstädat här och är det nån som tar illa upp över det så får det vara deras ångest att bära. Här är man alltid välkommen, det får räcka. Jag hoppas folk kommer för att umgås inte för att räkna dammråttor. Och vill dom räkna dammråttor så gå det oxå bra, svaret kan dom skriva i dammet på hallbyrån ;0).
När jag senare idag stuffade iväg genom snödrivorna på väg ner till skolan så rusade miljoner tankar i mitt huvud. För första gången på åratal hade jag mött människor som tror, en gemenskap där man får våga prova saker utanför den gängse normen. Där jag inte måste tänka på vad jag säger för att inte mötas av folks fnysingar. Livet består av mer än Socialstyrelsens och Livsmedelsverkets rekommendationer. Och än så länge är det faktiskt lagligt att tänka själv oxå........
Det kändes ovant att mötas av en sån öppenhet och det finns en glädje i det som jag tänker bära med mig. Att få hoppas, men inte för att prompt bli så att man kan pressas in i Fredriks arbetslinje utan bara för att faktiskt få må lite bättre för sin egen skull.
När jag så stod där med snö upp till midjan (ja vadå!? Jag genar alltid genom skogen) så kom jag till en insikt. Det behövs ingen annan mening med allt som hänt, meningen var att jag skulle träffa dom här människorna. Kanske är det så att många av de människor jag mött skulle jag aldrig träffat utan olyckan. Kanske kommer det ut det här mötet att komma nånting mer, en kraft som kan komma till nytta på något sätt.
Det är skitjobbigt att ha ständig värk, men det går att leva med. Det är tungt att yrsla omkring, kräkas, glömma bort saker och inte orka med det man vill. Men det går att leva med och man anpassar sig. Det som däremot är nästan omöjligt att leva med det är den oro och stress som man utsätts för av FK och AF. Att aldrig veta hur nästa år ska bli, vad som kommer att hända. Att alltid känna sig som en andra klassens medborgare, en parasit och fuskare för att man inte klarar att leva upp till arbetslinjens högsta topp. Att vilja men inte kunna.
Det känns som om det kommer att hända mycket bra saker framöver trots allt som är tungt.
/Annelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar