363 dagar kvar

Blev uppe sent i natt. Fick "Den förlorade symbolen" av Dan Brown i julklapp och den är så sjukt spännande och bra att den knappt går att släppa. Jag älskar verkligen hans böcker. Det är inte ofta som böcker får det att krypa längs ryggraden av obehag och rädsla och så är intrigerna så himla detaljerade och välskrivna!

Pga detta nattsuddande så låg jag faktiskt ända till 10:00 imorse. Sovit så där, men det var ändå en okej natt. Lite ont i skallen när jag vaknade, så att ta medicinen blev dagens första sysselsättning före hundrastning och frukost.

Tagit det rätt lugnt och spelat lite spel med dottern. Sedan blev det en 40 minuters sparktur med de två äldre hundarna. Det var fantastiskt bra före idag. Flera kortare bitar kunde jag verkligen åka "hundspann" :0). Hur härlig känsla som helst!! Spark är ett underskattat fortskaffningsmedel. Jag tackar Timrå kommun för varje dag som dom inte sandar.... :0)

Idag blir det heller inga större bedrifter vad det gäller framtiden, det är trots allt lördag. Filar lite på texten till mailet. Det är ganska obehagligt att lämna ut sig till en massa folk så jag vill att formuleringarna ska kännas okej för mig själv.

Ofta verkar folk inte fatta att det är jobbigt att prata om sitt handikapp och sina symtom och alla sina begränsningar. Men det ÄR jobbigt!! Åtminstone för mig. Jag gillar inte den människa mitt handikapp gör mig till. Jag vill vara jag, som jag i mitt eget huvud fortfarande ser mig, trots 14 år med min skada. Jag vill orka och kunna. Jag vill ha full fart och utan problem hinna med både heltidsstudier/arbete och socialt umgänge och att ha en egen häst och..........allt annat som "normala" människor gör.

Människor har många fördomar och ideer om folk med funktionshinder och sjukdomar. Det är som att bara för att man råkar ut för en sjukdom/skada så blir man helt personlighetsförändrad och dessutom ybermänsklig. Det märker man särskilt väl när det gäller träning. Om jag säger att jag inte orkat eller kunnat åka på träningen så kan folk nästan bli sura eller fördömande och tycka att "jaha, men vill du inte bli frisk" (nu kan inte min skada botas med träning, bara tillfälligt lindras med rätt sorts träning i rätt doser, men....). Men själva hoppar dom över träningen både nu och då för att dom inte hinner, inte vill, inte orkar, ska se på hocky, får besök osv i det oändliga.

Och träning är viktigt för alla människors hälsa och välbefinnande så ingen har nån ursäkt att det är mer okej för en "frisk" att vara "lat" än för en handikappad/sjuk person. Givetvis vill jag träna och göra allt jag kan för att må så bra som mitt handikapp tillåter, men jag har oxå dåliga dagar, lata dagar och dagar när jag helt enkelt inte vill åka iväg och träna. (Bortsett från alla gånger som jag helt enkelt är för dålig i nacken för att komma iväg, men det är ju en annan sak.) Men jag vill tro att detta inte gör mig till en dålig människa, utan en i högsta grad mänsklig människa. Man blir inte he-man med superkaraktär bara för att man blir handikappad.

För övrigt är promenader den överlägset bästa träningsformen för mig och går det gör jag varje dag utom om jag är jättedålig och knappt kommer ur sängen. Jag mår verkligen skit om jag inte får gå!!

Om en stund ska vi till mina föräldrar på middag. Det är så himla roligt varje gång jag orkar med nån sån social aktivitet. Och det är en ren lyx att få sätta sig vid dukat bord. Barnas lilla kusin är oxå där så det ska bli roligt för dom att få leka lite oxå.

/Annelie

"Gud, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två."