Alltså, hela meningen med huskurer måste ju vara att dom ska vara värre än själva krämpan dom är tänkta att kurera så att man helt enkelt tappar fokus på det ursprungliga lidandet!!!
Nu har jag knapprat fänkålsfrön och druckit kokande vatten direkt ur kastrullen (ja, ja, det skulle vara te men va fan, jag är väl ingen engelsman heller som genetiskt vet hur man kokar vilket te som helst och på plats i magen måste det ju bli exakt samma sak).
Jag har knapprat ingefärsbitar stora som drivvedsstycken.
Jag har gurglat mig med litervis med saltvatten och piskat mig blodig med stora oxpiskor (näää, det har jag inte så alla ni med sånna böjelser kan sluta flåsa nu......).
Jag har druckit olivolja och smort in mig med kakaokräm.
Jag har tänkt tanken att dricka honungsvatten (men låtit bli, det är ju bara såååå vidrigt).
Jag har täckt ena handens fingrar med flytande stearin (ofrivilligt visserligen, men ändå...)
Jag har slagit en halv saltomortal inne på badrumsgolvet (synnerligen ofrivilligt......)
Och jag har bitit mig själv i tungan (ofrivilligt, fan att det kan vara så svårt att tugga en rollo....)
Dagens sista tips nu kom nyligen och bestod av rådet, "lobotomi". På min försynta fråga, hjälper det verkligen mot förkylning så kommer svaret:
"Näää, inte ett dugg, men mot alla dina andra diagnoser". Tack, min vän!!! Jag tycker om dig oxå. Alla dagar mellan 10:30 och halv elva.
Over and out för ikväll!!!
lördag 2 oktober 2010
måndag 16 augusti 2010
Var till huset idag för att hämta försäkringspapprena till min bil (det är dags att lämna in den och åtgärda de rådjursrelaterade skadorna....). Usch, va det är obehagligt att komma dit!! Tack Gode Gud att jag tog mig fri från alltihop!! Vaknar lycklig varje morgon nu!!!!!!
Hela huset liksom luktar illa, som en blandning av rysk pub, tysk bordell och svinstall.... Näää, nu var jag kanske elak i överkant?! Men det luktar helt klart otrevligt och ogästvänligt. Som ett sånt där dåligt motell där man backande lämnar rummet innan man ens inträtt i det. Om man inte är stupfull och klockan är närmare sex på morgonen och man tänker att "jo men bara sova nån timme så ska jag äcklad backa ut härifrån sen"...........
Och lilla HH (och här snackar vi inte Helly Hansen, kvalite och värme, utan exets nya lilla "flickvän") har lämnat små spår efter sig i form av hemvävda blommiga dukar och puttenuttiga gardiner. Och på väggarna hänger inramade planscher med pastelliga blommotiv *kräkas*. Fatta att jag inte vill hämta några fler saker ur det huset!! Dom är ju besudlade av pasteller och blomsterfjant!!
Och jag fattar inte varför du håller på att inreda mitt hus din lilla slyna. Det ska säljas och hur mycket du än drömmer om det så kommer du aldrig få bo där och leka Happy family. Och den dag det säljs så är det jag som går därifrån med hälften av pengarna, inte du, så du kan ta din feta röv och dina dukar och tassa tillbaka under stenen du kröp fram under.
Men visst, för min del kan dom gärna få pynta och feja. Bara synd att på visningarna kommer folk att tro att det är ett 80-årigt par som bor där ;0).
Det som gör mig mer förbannad är att jag överallt ser tecknen på hur hon försöker köpa mina barn med saker. Mina barn behöver inga mutor!! Antingen gillar dom nån eller så gillar dom inte! Dra inte ner dom till din nivå....
Hittade några böcker där det mycket tydligt stod skrivet på insidan pärmen "Tillhör HH". Förstår att dom är rädda att jag ska försöka lägga beslag på "Wendy den fete ponnyn" och "Nalle Brum och de sju tegelstenarna" vid bodelningen :P. Och visst, lite svårt blir det ju att hålla sig ;0).
Det lustiga är att dom två personer i min umgängeskrets som barna tycker allra mest om inte har behövt köpa sig nåns kärlek. Dom har bara gett barnen av sin tid och av sig själva och ungarna avgudar dom!! Att göra saker tillsammans är betydligt mera värt än materiella saker. Att titta på film, leka, gå på grodjakt, spela trummor och lära sig nya korttrick.
Jag är så glad över alla mina fina vänner som finns där för mig OCH för mina barn!! Vi behöver er verkligen <3!!!
Fast jag måste ju ändå beundra HH på ett sätt. Jag skulle fan inte stå ut med att tillbringa så mycket tid i nån annans hus bland nån annans saker (jag har ju det mesta av mina grejer kvar) och ha som helgnöje att diskutera sin partners fd frus kärleksliv (ja, i deras värld har jag ett ;0). Det är starkt gjort :0). Jag skulle varit borta på en kvart, men kraften i desperation är nog svår att förstå..... ;0).
Har varit till tvättstugan och startat upp två maskiner och så snabba som dom där Turbomonstrena är så är det snart dags att gå och börja plocka över sakerna till tumlaren. Håller på med lite budget och inköpslistor och annat tråk samtidigt som jag bloggar, facebookar och messar... Jisses, jag kan verkligen ha många bollar i luften :0). Jag kanske är kvinna ändå :P
När tvätten är klar ska jag hem till mamma och pappa en stund och sen ska hundarna få sig en rejäl prommis. Måste lägga ner så mycket tid som möjligt på Sigge nu. Han behöver det verkligen. Tänk om han kunde bli som Frasse, men det är nog inte riktigt hans personlighet.. Men han är ju bra på sitt sätt så klart!!!
Nää, dags att raska vidare i livet!! På återseende!!! <3
Hela huset liksom luktar illa, som en blandning av rysk pub, tysk bordell och svinstall.... Näää, nu var jag kanske elak i överkant?! Men det luktar helt klart otrevligt och ogästvänligt. Som ett sånt där dåligt motell där man backande lämnar rummet innan man ens inträtt i det. Om man inte är stupfull och klockan är närmare sex på morgonen och man tänker att "jo men bara sova nån timme så ska jag äcklad backa ut härifrån sen"...........
Och lilla HH (och här snackar vi inte Helly Hansen, kvalite och värme, utan exets nya lilla "flickvän") har lämnat små spår efter sig i form av hemvävda blommiga dukar och puttenuttiga gardiner. Och på väggarna hänger inramade planscher med pastelliga blommotiv *kräkas*. Fatta att jag inte vill hämta några fler saker ur det huset!! Dom är ju besudlade av pasteller och blomsterfjant!!
Och jag fattar inte varför du håller på att inreda mitt hus din lilla slyna. Det ska säljas och hur mycket du än drömmer om det så kommer du aldrig få bo där och leka Happy family. Och den dag det säljs så är det jag som går därifrån med hälften av pengarna, inte du, så du kan ta din feta röv och dina dukar och tassa tillbaka under stenen du kröp fram under.
Men visst, för min del kan dom gärna få pynta och feja. Bara synd att på visningarna kommer folk att tro att det är ett 80-årigt par som bor där ;0).
Det som gör mig mer förbannad är att jag överallt ser tecknen på hur hon försöker köpa mina barn med saker. Mina barn behöver inga mutor!! Antingen gillar dom nån eller så gillar dom inte! Dra inte ner dom till din nivå....
Hittade några böcker där det mycket tydligt stod skrivet på insidan pärmen "Tillhör HH". Förstår att dom är rädda att jag ska försöka lägga beslag på "Wendy den fete ponnyn" och "Nalle Brum och de sju tegelstenarna" vid bodelningen :P. Och visst, lite svårt blir det ju att hålla sig ;0).
Det lustiga är att dom två personer i min umgängeskrets som barna tycker allra mest om inte har behövt köpa sig nåns kärlek. Dom har bara gett barnen av sin tid och av sig själva och ungarna avgudar dom!! Att göra saker tillsammans är betydligt mera värt än materiella saker. Att titta på film, leka, gå på grodjakt, spela trummor och lära sig nya korttrick.
Jag är så glad över alla mina fina vänner som finns där för mig OCH för mina barn!! Vi behöver er verkligen <3!!!
Fast jag måste ju ändå beundra HH på ett sätt. Jag skulle fan inte stå ut med att tillbringa så mycket tid i nån annans hus bland nån annans saker (jag har ju det mesta av mina grejer kvar) och ha som helgnöje att diskutera sin partners fd frus kärleksliv (ja, i deras värld har jag ett ;0). Det är starkt gjort :0). Jag skulle varit borta på en kvart, men kraften i desperation är nog svår att förstå..... ;0).
Har varit till tvättstugan och startat upp två maskiner och så snabba som dom där Turbomonstrena är så är det snart dags att gå och börja plocka över sakerna till tumlaren. Håller på med lite budget och inköpslistor och annat tråk samtidigt som jag bloggar, facebookar och messar... Jisses, jag kan verkligen ha många bollar i luften :0). Jag kanske är kvinna ändå :P
När tvätten är klar ska jag hem till mamma och pappa en stund och sen ska hundarna få sig en rejäl prommis. Måste lägga ner så mycket tid som möjligt på Sigge nu. Han behöver det verkligen. Tänk om han kunde bli som Frasse, men det är nog inte riktigt hans personlighet.. Men han är ju bra på sitt sätt så klart!!!
Nää, dags att raska vidare i livet!! På återseende!!! <3
Pride in Norrfällsviken...
Igår var det prideparad inne i stan. Jag och en kompis hade ägnat fredag natt åt att titta på alla tre Sagan om Ringenfilmerna på raken så vi nattade inte förrän 05:30 vilket gjorde att vi sov till klockan var halv ett och även då var man ganska däven. Men efter en del vånda och funderande så tog jag Frasse med mig in till stan och hamnparken där pridedeltagarna skulle samlas.
En liten bevikelse var det att det inte var några utklädda personer med, förrutom kondomen snuffo eller vad fan han hette. Inge drag, inga transor, ingen glamour alls. Jag gillar ju drag och glamour så jag tyckte det var trist, men det var åtminstone mycket folk som gick med i tåget (Frasse och jag hängde på i slutet). Och desto mer folk som kantade gatorna där paraden gick fram. Man kunde riktigt se på folk hur dom gått man ur huse för att äntligen få veta, vilka i sundsvall är gay??? Ååååååh, tänk om det är nån jag känner....
Många sträckte nyfiket på halsarna och vevade runt med kameran i sin jakt på kända ansikten medan andra (mestadels fnissande damer i 50-årsåldern) anslöt till paraden under lama protester mot varandra, att nä men inte ska väl vi gå med, vi är ju inte....
Problemet med fotogaferandet var bara att i brist på dragklädda transor så knäppte många kort på mig!! Inte vet jag, men i den ganska homogena massan av sommarklädda homo och heteropersoner så stack kanske jag och Frasse ut en smula med nitar, slayertröja och svart smink i kombo med liten söt vitröd hund. Ja, förevigade blev vi i alla fall och det är ju bara att hoppas att vi blev snygga om vi nu ska läggas ut på landets alla gaysajter :0).
Fick oxå en aning om hur totalt puckade folk kan vara *suck*. Kom fram en ganska dekig mc-snubbe, lätt berusad, och sa "öööh, du som är så snygg kan ju inte vara flata! Följ med mig ska jag visa dig vad en riktig man kan..." Jag säger bara, krääääääääkas!!!!
Mitt svar på denna inbjudan blev "tack, men nej tack. Och jag var 100% hetero tills nu då jag blev ganska sugen att byta läggning totalt..."
Jävla idioter det finns!!!
Sedan åkte Frasse och jag hem, packade en rygga med ombyte och kamera och sen kom en kompis och hämtade oss och så for vi på road trip norrut. Total impulsgrej bara för att få träffa vår andra kompis som åkt på semester med familjen. Det blev en härlig bilresa med många skratt och mycket Iron Maiden. Vi stannade i Ullånger och åt middag, som faktiskt smakade riktigt bra. Gick en liten prommis genom samhället, men det var så litet att det var tur att jag inte hade större fötter för då hade jag inte hunnit ta några steg alls....
Framme på campingen där vår kompis parkerat sig, familjen och sin husbil hade vi sedan en trevlig kväll tillsammans med dom och deras vänner. När regnet kom vid halv tio bröt vi upp och styrde kosan hemåt, glatt sjungande!! Ja, vi sjöng faktiskt hela vägen hem. Låtar som finns, låtar vi hittade på just där och då och låtar som alla glömt. Plus 47 varianter av Halleluja. Utan att gråta ska tilläggas...
Lämnade sedan bilen och gick hem till en annan kompis där det blev öl och prat och skratt innan vi avslutade kvällen med varma mackor hemma hos mig vid tresnåret. Där diskuterade vi i vanlig ordning människor och relationer och jag tvingades inse att vissa saker som jag trott varit typiskt manliga mer verkar handla om personer som är omogna att ha en relation, oavsett kön. Människor som velar och tvekar, startar upp och puschar på för att sedan åter igen vela och tveka, vilket tar den andra personen med i en både obehaglig och oönskade känslomässig berg- och dalbana.
Varför gör man så mot en annan människa när man fått tydliga signaler att den personen är intresserad av en?? Är man så ond att man skiter i att man sårar?? Har man så dåligt självförtroende och låg självkänsla att man faktiskt inte kan ta in att någon gillar en och att den personen blir sårad av hur man beter sig?? Är man blind, psykopat, känslokall, naiv, omogen, rädd, eller vad???
Jag kan inte förstå!!!
Så i avsaknad av förståelse för detta så åt vi varma mackor och sjöng Halleluja fjorton gånger och sen gick jag och la mig.
Vaknade vid tio imorse till en strålande vacker söndag som jag inte alls hade lust att ta vara på på något som helst konstruktivt sätt. Följdaktligen har jag slappat mig igenom denna vilodag med små avbrott för att hämta saker här och där och för en mycket trevlig grillkväll hos goda vänner.
Vid halv åtta hämtade jag minsta vovven hos familjen och passade på att krama på barna innan doggsen och jag tog en lång promenad. Och resten av kvällen slöades i vanlig ordning bort framför datorn. Ibland kan det störa mig att msn ersätter normalt socialt umgänge i verkligheten, men det är ändå ganska trevligt att prata lite skit, om än i det skrivna ordets form. Fast jag är ganska trött på alla mail och koder......
Nattade så ordentligt vid elva, men fick inte alls somna. Därav detta långa meningslösa inlägg :0).
GOD NATT!!!
En liten bevikelse var det att det inte var några utklädda personer med, förrutom kondomen snuffo eller vad fan han hette. Inge drag, inga transor, ingen glamour alls. Jag gillar ju drag och glamour så jag tyckte det var trist, men det var åtminstone mycket folk som gick med i tåget (Frasse och jag hängde på i slutet). Och desto mer folk som kantade gatorna där paraden gick fram. Man kunde riktigt se på folk hur dom gått man ur huse för att äntligen få veta, vilka i sundsvall är gay??? Ååååååh, tänk om det är nån jag känner....
Många sträckte nyfiket på halsarna och vevade runt med kameran i sin jakt på kända ansikten medan andra (mestadels fnissande damer i 50-årsåldern) anslöt till paraden under lama protester mot varandra, att nä men inte ska väl vi gå med, vi är ju inte....
Problemet med fotogaferandet var bara att i brist på dragklädda transor så knäppte många kort på mig!! Inte vet jag, men i den ganska homogena massan av sommarklädda homo och heteropersoner så stack kanske jag och Frasse ut en smula med nitar, slayertröja och svart smink i kombo med liten söt vitröd hund. Ja, förevigade blev vi i alla fall och det är ju bara att hoppas att vi blev snygga om vi nu ska läggas ut på landets alla gaysajter :0).
Fick oxå en aning om hur totalt puckade folk kan vara *suck*. Kom fram en ganska dekig mc-snubbe, lätt berusad, och sa "öööh, du som är så snygg kan ju inte vara flata! Följ med mig ska jag visa dig vad en riktig man kan..." Jag säger bara, krääääääääkas!!!!
Mitt svar på denna inbjudan blev "tack, men nej tack. Och jag var 100% hetero tills nu då jag blev ganska sugen att byta läggning totalt..."
Jävla idioter det finns!!!
Sedan åkte Frasse och jag hem, packade en rygga med ombyte och kamera och sen kom en kompis och hämtade oss och så for vi på road trip norrut. Total impulsgrej bara för att få träffa vår andra kompis som åkt på semester med familjen. Det blev en härlig bilresa med många skratt och mycket Iron Maiden. Vi stannade i Ullånger och åt middag, som faktiskt smakade riktigt bra. Gick en liten prommis genom samhället, men det var så litet att det var tur att jag inte hade större fötter för då hade jag inte hunnit ta några steg alls....
Framme på campingen där vår kompis parkerat sig, familjen och sin husbil hade vi sedan en trevlig kväll tillsammans med dom och deras vänner. När regnet kom vid halv tio bröt vi upp och styrde kosan hemåt, glatt sjungande!! Ja, vi sjöng faktiskt hela vägen hem. Låtar som finns, låtar vi hittade på just där och då och låtar som alla glömt. Plus 47 varianter av Halleluja. Utan att gråta ska tilläggas...
Lämnade sedan bilen och gick hem till en annan kompis där det blev öl och prat och skratt innan vi avslutade kvällen med varma mackor hemma hos mig vid tresnåret. Där diskuterade vi i vanlig ordning människor och relationer och jag tvingades inse att vissa saker som jag trott varit typiskt manliga mer verkar handla om personer som är omogna att ha en relation, oavsett kön. Människor som velar och tvekar, startar upp och puschar på för att sedan åter igen vela och tveka, vilket tar den andra personen med i en både obehaglig och oönskade känslomässig berg- och dalbana.
Varför gör man så mot en annan människa när man fått tydliga signaler att den personen är intresserad av en?? Är man så ond att man skiter i att man sårar?? Har man så dåligt självförtroende och låg självkänsla att man faktiskt inte kan ta in att någon gillar en och att den personen blir sårad av hur man beter sig?? Är man blind, psykopat, känslokall, naiv, omogen, rädd, eller vad???
Jag kan inte förstå!!!
Så i avsaknad av förståelse för detta så åt vi varma mackor och sjöng Halleluja fjorton gånger och sen gick jag och la mig.
Vaknade vid tio imorse till en strålande vacker söndag som jag inte alls hade lust att ta vara på på något som helst konstruktivt sätt. Följdaktligen har jag slappat mig igenom denna vilodag med små avbrott för att hämta saker här och där och för en mycket trevlig grillkväll hos goda vänner.
Vid halv åtta hämtade jag minsta vovven hos familjen och passade på att krama på barna innan doggsen och jag tog en lång promenad. Och resten av kvällen slöades i vanlig ordning bort framför datorn. Ibland kan det störa mig att msn ersätter normalt socialt umgänge i verkligheten, men det är ändå ganska trevligt att prata lite skit, om än i det skrivna ordets form. Fast jag är ganska trött på alla mail och koder......
Nattade så ordentligt vid elva, men fick inte alls somna. Därav detta långa meningslösa inlägg :0).
GOD NATT!!!
tisdag 3 augusti 2010
Den rotlösa känslan....??
Igår var det exakt tre veckor sen jag flyttade från huset hit till lägenheten. Det konstiga är att jag inte en enda sekund känt nån saknad efter huset trots att jag bott där i ganska exakt 9 år.
Jag känner absolut ingenting när jag åker förbi eller de gånger jag går in där. Och känner jag något är det snarare en längtan att snabbt ta mig därifrån. Borde man inte ha nån sorts hemkänsla efter 9 år!!!
Kommer inte att beröra mig ett smack att vi säljer huset. Och det känns lite skumt...
Jag börjar tro att jag är ganska rotlös. Jag känner mig hemma överallt och ingenstans.
När jag var hos Alex i Stockholm så kände jag mig hemma där och kunde ha stannat ett bra tag. Samma sak hos min kusin i östersund. Ge mig en säng och en plats att ställa min väska så trivs jag. Framför allt om det finns människor och ett socialt sammanhang. Det är grundstenen för mitt liv.
Och jag lider inte av det. Min rotlöshet är ingen negativ känsla för mig själv utan snarare ett tillstånd. Jag är helt nöjd med att vara precis där jag är just nu, men skulle någon säga att jag måste flytta ikväll skulle jag bara rycka på axlarna och packa ihop mina saker.
Försöker hitta fina minnen från huset och vårt förhållande, men det är som ett 15-årigt vakum. Som att vakna ur koma och förstå när folk berättar att det och det har man sagt, gjort och tyckt, men det finns ingen känsla och upplevelse i det.
Finns dagar när jag glömmer att Han finns och jag blir alltid lika förtvivlad när jag vaknar upp och inser att vi måste ha en viss kontakt kring barna och husförsäljningen. För mig vore det himmelriket att aldrig mer behöva ha någonting med honom att göra. Aldrig mer se honom, aldrig mer höra hans röst, aldrig mer se hans namn på mobildisplayen. Jag mår så jävla bra när jag slipper det!!!
Då är det som att allt det hemska aldrig funnits. Som att livet började för tre veckor sedan och att allt är bra.
Fick ett mycket obahgligt anonymt samtal förra veckan. Jag har ingen aning om vem som ringde och jag kan inte fatta hur ond man kan vara som gör en sån sak och säger sånt som den personen gjorde. Hur man kan vara så utstuderat elak bara för att såra och skada...
Skulle på ett vis vilja skriva av mig vad som sas, men det berör indirekt andra människor i min närhet som jag inte vill blanda in här på bloggen så det får vara, men det var inga trevliga saker :(.
Får fortfarande hjärtklappning och blir illamående när jag ser "dolt nummer" på mobilen... Men ringer den/dom/det igen så tänker jag bara säga att jag kommer kontakta polisen och se lägga på!! Det får finnas gränser.
Var på Yran i helgen. Skulle kunna skriva i timmar om vad som hände där, men på nått sätt tror jag att det får stanna i Östersund och i mitt hjärta. Det var en underbar helg i alla fall. Kanske en av de bästa.... Hade så roligt att det nästan inte rymdes i mig.
Idag är det tvättstuga och sedan middag hos mamma och pappa innan det är dags att lämna barna hos deras pappa igen.
Jag känner absolut ingenting när jag åker förbi eller de gånger jag går in där. Och känner jag något är det snarare en längtan att snabbt ta mig därifrån. Borde man inte ha nån sorts hemkänsla efter 9 år!!!
Kommer inte att beröra mig ett smack att vi säljer huset. Och det känns lite skumt...
Jag börjar tro att jag är ganska rotlös. Jag känner mig hemma överallt och ingenstans.
När jag var hos Alex i Stockholm så kände jag mig hemma där och kunde ha stannat ett bra tag. Samma sak hos min kusin i östersund. Ge mig en säng och en plats att ställa min väska så trivs jag. Framför allt om det finns människor och ett socialt sammanhang. Det är grundstenen för mitt liv.
Och jag lider inte av det. Min rotlöshet är ingen negativ känsla för mig själv utan snarare ett tillstånd. Jag är helt nöjd med att vara precis där jag är just nu, men skulle någon säga att jag måste flytta ikväll skulle jag bara rycka på axlarna och packa ihop mina saker.
Försöker hitta fina minnen från huset och vårt förhållande, men det är som ett 15-årigt vakum. Som att vakna ur koma och förstå när folk berättar att det och det har man sagt, gjort och tyckt, men det finns ingen känsla och upplevelse i det.
Finns dagar när jag glömmer att Han finns och jag blir alltid lika förtvivlad när jag vaknar upp och inser att vi måste ha en viss kontakt kring barna och husförsäljningen. För mig vore det himmelriket att aldrig mer behöva ha någonting med honom att göra. Aldrig mer se honom, aldrig mer höra hans röst, aldrig mer se hans namn på mobildisplayen. Jag mår så jävla bra när jag slipper det!!!
Då är det som att allt det hemska aldrig funnits. Som att livet började för tre veckor sedan och att allt är bra.
Fick ett mycket obahgligt anonymt samtal förra veckan. Jag har ingen aning om vem som ringde och jag kan inte fatta hur ond man kan vara som gör en sån sak och säger sånt som den personen gjorde. Hur man kan vara så utstuderat elak bara för att såra och skada...
Skulle på ett vis vilja skriva av mig vad som sas, men det berör indirekt andra människor i min närhet som jag inte vill blanda in här på bloggen så det får vara, men det var inga trevliga saker :(.
Får fortfarande hjärtklappning och blir illamående när jag ser "dolt nummer" på mobilen... Men ringer den/dom/det igen så tänker jag bara säga att jag kommer kontakta polisen och se lägga på!! Det får finnas gränser.
Var på Yran i helgen. Skulle kunna skriva i timmar om vad som hände där, men på nått sätt tror jag att det får stanna i Östersund och i mitt hjärta. Det var en underbar helg i alla fall. Kanske en av de bästa.... Hade så roligt att det nästan inte rymdes i mig.
Idag är det tvättstuga och sedan middag hos mamma och pappa innan det är dags att lämna barna hos deras pappa igen.
torsdag 8 juli 2010
Tänk så det kan bli
Var in på Gatufesten igår kväll. Det var längesen sist och ganska snart kom jag på varför det var så länge sen ;0).
Kvällen började bra med trevlig middag tillsammans med goda vänner. Drack några öl och sedan kom vår chaufför och hämtade oss. Jag skulle köra bil idag så jag drack inget mer efter att vi kommit in till stan vilket gjorde att jag alldeles för snabbt blev alldeles för nykter för miljön.
Sedan följde en timme av bankomatköer, spyende vänner, Black Jack (krääääkas) och hysteriska relationsproblem.
Ganska snabbt insåg jag att om jag inte lämnade skutan skulle jag bli sinnessjuk alternativt börja begå våldshandlingar så jag vandrade iväg och hamnade på Allstar och såg sista biten av matchen mellan Spanien och Tyskland.
Hittade inte igen mina vänner så då övervägde jag starkt att åka hem, men så fick jag mess från en kompis som tipsade om att My own grave skulle spela nere i Railwaytältet. Sagt och gjort så begav jag mig dit men det var en ganska lång stund innan det var deras tur så först tittade jag på ett anant band och det tror jag var det värsta jag nånsin sett, Musikpolisen inräknat........
Det skulle vara nån sorts metal, men det var ren hädelse!! Sångaren var stor och flintskallig och stod hela tiden framåtböjd och headbangade. Såg mest ut som om han med våldsam frenesi försökte få in sitt huvud i sin egen röv.... de andra headbangade oxå i stort sett konstant men det var så plastigt för alla började hela tiden på givna ackord eller trumslag och det såg bara så jävla dumt och stelt ut. Dessutom var det ingens ång alls utan den sk sångaren bara lät. Och han lät fördjävligt!!!
Jag bara stod och stirrade som i trans för att försöka ta in hur dåligt nånting kan vara. Förmodligen såg jag ut som om jag var totalt uppslukad av musiken för när dom spelat klart böjde sig killen vid bordet bredvid fram och sa "visst är dom för jävla braaaa?". Jag bara stirrade och sen svarade jag "näääää, dom borde skjutas" och så gick jag. Killen bara satt och fånstirrade efter mig och förstod nog inte hur det gick till när ha återigen blev gruppens enda fans....
Beställde lite mat och sedan sprang jag på en arbetskompis som var där med sitt band för att spela. Så då fick jag äntligen lite sällskap. Dom var väldigt trevliga allihopa och vi satt och pratade och skrattade och jag petade i mig lite av maten. Lyssnade på My own grave som var riktigt, riktigt bra!!!
Och sedan stod jag längst fram och dansade och sjöng när Mariannes band spelade. Bra drag och dom sjöng ju bara hårdrockscovers (och en U2 *blä* ;0) så det var ju verkligen min typ av musik och jag kunde sjunga med i alla låtarna.
Fick vara med om ett riktigt uselt uppraggningsförsök oxå :s. Kommer fram en kille efter att en lång stund ha stått och stirrat på mig och så säger han "du gillar rock va?". Näää, hur kunde du gissa det när jag i min klädsel står och dansar och sjunger till hårdrockscovers!! Kom du på det själv eller? "Nä, jag lyssnar bara på dansband" svara jag. Sen stod han och tittade ett tag till och mumlade fram några helt meningslösa fraser emellanåt innan han helt plötsligt la armen om mig och försökte krama mig. Jag drog mig undan och vände mig mot scenen igen och då dyker den här killens polare upp som en liten gubbe i lådan och försöker sälja in sin kompis. "Ööööh, Robban här, han är musiker, han är grym, ööööh".
Jag blev bara så trött, men fick nästan lust att börja fjortisfansskrika och springa runt "näääää, äre sant!! WAOW, faaaan va cooooolt, men Gööö, får jag ta på dig, får jag ta på dig". Men jag orkade inte. Dom skulle nog ändå inte fattat ironin :s.
Sen lyckades jag tigga till mig bartenderns supersnygga tröja oxå. Jag ska få den på lördag natt när festen är slut :0).
Sedan avslutades kvällen med att hela bandet inklusive jag (som efter att trummisen avvikit fick ta hans plats och resten av kvällen presenterades som bandets trummis...;0) gick på efterfest hos två småländska husbyggare som blivit helt frälsta i bandet under spelningen.
De andra drack colagrogg ur bruna plastmuggar och vi pratade och skrattade och hade hur trevligt som helst innan vi lämnade lägenheten vid tresnåret och åkte hem.
Det är konstigt hur en riktig katastrofkväll kan vända som i ett trollslag och bli en riktig höjdarkväll!!!
Men jag fick ännu en gång bekräftat hur illa jag tycker om fulla människor(överfulla som inte kan hantera vare sig alkohol eller sig själva)och dåliga coverband. Men jag ser ändå fram emot lördag för då blir det grymt bra musik!!!
Kvällen började bra med trevlig middag tillsammans med goda vänner. Drack några öl och sedan kom vår chaufför och hämtade oss. Jag skulle köra bil idag så jag drack inget mer efter att vi kommit in till stan vilket gjorde att jag alldeles för snabbt blev alldeles för nykter för miljön.
Sedan följde en timme av bankomatköer, spyende vänner, Black Jack (krääääkas) och hysteriska relationsproblem.
Ganska snabbt insåg jag att om jag inte lämnade skutan skulle jag bli sinnessjuk alternativt börja begå våldshandlingar så jag vandrade iväg och hamnade på Allstar och såg sista biten av matchen mellan Spanien och Tyskland.
Hittade inte igen mina vänner så då övervägde jag starkt att åka hem, men så fick jag mess från en kompis som tipsade om att My own grave skulle spela nere i Railwaytältet. Sagt och gjort så begav jag mig dit men det var en ganska lång stund innan det var deras tur så först tittade jag på ett anant band och det tror jag var det värsta jag nånsin sett, Musikpolisen inräknat........
Det skulle vara nån sorts metal, men det var ren hädelse!! Sångaren var stor och flintskallig och stod hela tiden framåtböjd och headbangade. Såg mest ut som om han med våldsam frenesi försökte få in sitt huvud i sin egen röv.... de andra headbangade oxå i stort sett konstant men det var så plastigt för alla började hela tiden på givna ackord eller trumslag och det såg bara så jävla dumt och stelt ut. Dessutom var det ingens ång alls utan den sk sångaren bara lät. Och han lät fördjävligt!!!
Jag bara stod och stirrade som i trans för att försöka ta in hur dåligt nånting kan vara. Förmodligen såg jag ut som om jag var totalt uppslukad av musiken för när dom spelat klart böjde sig killen vid bordet bredvid fram och sa "visst är dom för jävla braaaa?". Jag bara stirrade och sen svarade jag "näääää, dom borde skjutas" och så gick jag. Killen bara satt och fånstirrade efter mig och förstod nog inte hur det gick till när ha återigen blev gruppens enda fans....
Beställde lite mat och sedan sprang jag på en arbetskompis som var där med sitt band för att spela. Så då fick jag äntligen lite sällskap. Dom var väldigt trevliga allihopa och vi satt och pratade och skrattade och jag petade i mig lite av maten. Lyssnade på My own grave som var riktigt, riktigt bra!!!
Och sedan stod jag längst fram och dansade och sjöng när Mariannes band spelade. Bra drag och dom sjöng ju bara hårdrockscovers (och en U2 *blä* ;0) så det var ju verkligen min typ av musik och jag kunde sjunga med i alla låtarna.
Fick vara med om ett riktigt uselt uppraggningsförsök oxå :s. Kommer fram en kille efter att en lång stund ha stått och stirrat på mig och så säger han "du gillar rock va?". Näää, hur kunde du gissa det när jag i min klädsel står och dansar och sjunger till hårdrockscovers!! Kom du på det själv eller? "Nä, jag lyssnar bara på dansband" svara jag. Sen stod han och tittade ett tag till och mumlade fram några helt meningslösa fraser emellanåt innan han helt plötsligt la armen om mig och försökte krama mig. Jag drog mig undan och vände mig mot scenen igen och då dyker den här killens polare upp som en liten gubbe i lådan och försöker sälja in sin kompis. "Ööööh, Robban här, han är musiker, han är grym, ööööh".
Jag blev bara så trött, men fick nästan lust att börja fjortisfansskrika och springa runt "näääää, äre sant!! WAOW, faaaan va cooooolt, men Gööö, får jag ta på dig, får jag ta på dig". Men jag orkade inte. Dom skulle nog ändå inte fattat ironin :s.
Sen lyckades jag tigga till mig bartenderns supersnygga tröja oxå. Jag ska få den på lördag natt när festen är slut :0).
Sedan avslutades kvällen med att hela bandet inklusive jag (som efter att trummisen avvikit fick ta hans plats och resten av kvällen presenterades som bandets trummis...;0) gick på efterfest hos två småländska husbyggare som blivit helt frälsta i bandet under spelningen.
De andra drack colagrogg ur bruna plastmuggar och vi pratade och skrattade och hade hur trevligt som helst innan vi lämnade lägenheten vid tresnåret och åkte hem.
Det är konstigt hur en riktig katastrofkväll kan vända som i ett trollslag och bli en riktig höjdarkväll!!!
Men jag fick ännu en gång bekräftat hur illa jag tycker om fulla människor(överfulla som inte kan hantera vare sig alkohol eller sig själva)och dåliga coverband. Men jag ser ändå fram emot lördag för då blir det grymt bra musik!!!
onsdag 23 juni 2010
Sonisphere
Var på Söråkers folkets hus igår kväll och tittade på storbildssändningen från Sonispherefestivalen. Över 4 timmar riktigt bra musik!! Blev lite stel och fick ont av att sitta så länge men det var det värt. Riktigt bra med folk var det oxå.
Tänkte ge mig på en högst egen och privat recension av banden helt efter mina egna kriterier :0).
Anthrax: Det band som jag hört minst av innan och inte hade några större förväntningar på, men dom överraskade mycket positivt med bra låtar och en härlig energi på scen.
Sång: Mycket bra. Sen att Joey Belladonna såg helt crazy ut är ju bara en bonus :0). Han såg ut som en variant av Ozzy....
Låtar: Mycket bra!!
Psykosfaktor: Mycket hög tack vare störtsköna gitarrister med obegränsat med energi och en sångare som fattat att han hade en hel scen att fara runt på.
Långhårsfaktor: Så där. Visserligen hade sångaren långt hår men han var för gammal för att ge nån kick ;0).
Gitarrer: Mycket bra ös och inte en massa yberlånga trista solon. Scott Ian var hur skön som helst och for runt som en påtänd kanin *gilla*.
Trummor: Jättehärlig trummis med energi och spelglädje! Jag blev glad bara av att se honom.
Scenkläder: Okej, men ganska trista.
Megadeth: Kvällens besvikelse!!
Sång: Oengagerat och trist. Dave Mustaine ser ut som Kristina Lugn och har ungefär samma utstrålning. Jag tycker att publikkontakt är jätteviktigt när band spelar live och den här snubben han stod bakom sin lugg och stirrade i golvet och såg ut som om han tänkte börja gråta vilken sekund som helst. Sen kan musiken vara hur bra som helst, men det kan aldrig bli samma drag i publiken som med en aktiv sångare som flirtar lite med åskådarna.
Sen gillar jag personligen bäst sångare som INTE spelar samtidigt. Jag tycker det blir mer energiskt om dom inte har en gitarr att släpa runt på...
Låtar: Bra!!
Psykosfaktor: Låg! Mycket pga den flegmatiske Dave och även i övrigt väldigt stillastående bandmedlemmar.
Långhårsfaktor: Hög. Mest tack vare snygge Chris Broderick.
Gitarrer: Alldeles för mycket trista solon.
Trummor: Skittrist!! Visst, låtarna kanske går i seklets tristaste tempo, vad vet jag, men lite action måste man väl kunna lägga in i sina rörelser ändå? Såg mest ut som om han bara bonk, bonk, bonkade. Totalt oengagerat och utan passion.
Scenkläder: Boooooring!!
Slayer: Mmmmm, kvällens höjdpunkt!!
Sång: Jättebra!! Jag gillar Arayas röst och stil.
Låtar: Mycket bra!!!
Psykosfaktor: Mycket hög! Kan inte bli annat med ett sånt tempo och sån energi.
Långhårsfaktor: Dålig, men vad gör det när man har Kerrys skägg att beskåda?!!
Gitarrer: HUR fort kan man spela gitarr??? Det ser helt sjukt ut bitvis, som om dom spolar filmen framåt. Grym energi, helst på Kerry King, även kallad Gimli av mig för sin likhet med dvärgen från Sagan om ringen. Kings headbanging är inte heller av denna värld. Hur fort kan karln röra på huvudet och smatidigt spela gitarr?? Imponerande!!!
Trummor: Helt okej, men det är inte lätt att synas bakom Gimli när han far runt iklädd 25 kilo kätting och ett halvt piggsvin i metall ;0).
Scenkläder: Inte så vidare bortsett från att King släpade runt på massor med grov kätting. Lite undrade man ju vad han hade i byxfickorna på andra sidan för att behålla jämnvikten...
Metallica: Och här ska jag egentligen inte uttala mig för jag vet hur stora dom är. Men jag kan inte, hur mycket jag än försöker bli så där jätteentusiastisk. Det säger inte klick mellan mig och Metallica helt enkelt... Jag vet inte varför.
Sång: Jättebra! Även om inte Metallica är några favoriter så gillar jag verkligen James Hetfields röst och han har en skön energi. Och här har vi en kille som kan spela gitarr OCH ha en fantastisk publikkontakt.
Låtar: Blandat. När dom är bra är dom riktigt bra och sen kommer det några som jag inte alls förstår mig på. Men med både Nothing else matters och Enter sandman på reportoaren så blir det ju ändå klart godkänt!!
Psykosfaktor: Medel. Mycket bra fart och energi men inget riktigt hysteriskt förrutom Robert Trujillo som nästan var lite läskig....
Långhårsfaktor: Mycket dålig!!!
Gitarrer: Mycket bra, men alldeles för mycket gitarrsolon för min smak. Jag är en sucker för gitarr, men gillar inte alls gitarrsolon inom hårdrocken. Trist helt enkelt!!
Däremot tillhör jag den minoritet som gillar trumsolon. Trumsolon som enligt många recensenter är hårdrockens svar på vinterkräksjukan.... :S När jag varit och tittat på Hammerfall senast så skrev jag i min blogg "Anders trumsolo var bara såååååå grymt. Jag älskade det, ville aldrig han skulle sluta!! Kan inte fatta att tidningsrecencenten skrev att det var konsertens sämsta stund och att trumsolon borde förbjudas. Anders är ju så jävla bra!!"
Trummor: Grymt, grymt, grymmast!!!! Vad Lars Ulrich än lider av hoppas jag dom aldrig hittar något botemedel. Vilken energi och passion!!!
Scenkläder: Med risk för att upprepa mig, men Booooooooring!! Jag vill ha betydligt mer extrema kläder än byxor och svart t-shirt.
Hela konserten avslutades sedan med att alla fyra banden spelade I am evil tillsammans. Det var sjukt bra. Jag fick gåshud. Fyra trummisar med Lars Ulrich som den självklara medelpunkten, ett gäng gitarrister och basister och fyra sångare. Mmmmmmmmmmmmm <3!!!!!!
Tänkte ge mig på en högst egen och privat recension av banden helt efter mina egna kriterier :0).
Anthrax: Det band som jag hört minst av innan och inte hade några större förväntningar på, men dom överraskade mycket positivt med bra låtar och en härlig energi på scen.
Sång: Mycket bra. Sen att Joey Belladonna såg helt crazy ut är ju bara en bonus :0). Han såg ut som en variant av Ozzy....
Låtar: Mycket bra!!
Psykosfaktor: Mycket hög tack vare störtsköna gitarrister med obegränsat med energi och en sångare som fattat att han hade en hel scen att fara runt på.
Långhårsfaktor: Så där. Visserligen hade sångaren långt hår men han var för gammal för att ge nån kick ;0).
Gitarrer: Mycket bra ös och inte en massa yberlånga trista solon. Scott Ian var hur skön som helst och for runt som en påtänd kanin *gilla*.
Trummor: Jättehärlig trummis med energi och spelglädje! Jag blev glad bara av att se honom.
Scenkläder: Okej, men ganska trista.
Megadeth: Kvällens besvikelse!!
Sång: Oengagerat och trist. Dave Mustaine ser ut som Kristina Lugn och har ungefär samma utstrålning. Jag tycker att publikkontakt är jätteviktigt när band spelar live och den här snubben han stod bakom sin lugg och stirrade i golvet och såg ut som om han tänkte börja gråta vilken sekund som helst. Sen kan musiken vara hur bra som helst, men det kan aldrig bli samma drag i publiken som med en aktiv sångare som flirtar lite med åskådarna.
Sen gillar jag personligen bäst sångare som INTE spelar samtidigt. Jag tycker det blir mer energiskt om dom inte har en gitarr att släpa runt på...
Låtar: Bra!!
Psykosfaktor: Låg! Mycket pga den flegmatiske Dave och även i övrigt väldigt stillastående bandmedlemmar.
Långhårsfaktor: Hög. Mest tack vare snygge Chris Broderick.
Gitarrer: Alldeles för mycket trista solon.
Trummor: Skittrist!! Visst, låtarna kanske går i seklets tristaste tempo, vad vet jag, men lite action måste man väl kunna lägga in i sina rörelser ändå? Såg mest ut som om han bara bonk, bonk, bonkade. Totalt oengagerat och utan passion.
Scenkläder: Boooooring!!
Slayer: Mmmmm, kvällens höjdpunkt!!
Sång: Jättebra!! Jag gillar Arayas röst och stil.
Låtar: Mycket bra!!!
Psykosfaktor: Mycket hög! Kan inte bli annat med ett sånt tempo och sån energi.
Långhårsfaktor: Dålig, men vad gör det när man har Kerrys skägg att beskåda?!!
Gitarrer: HUR fort kan man spela gitarr??? Det ser helt sjukt ut bitvis, som om dom spolar filmen framåt. Grym energi, helst på Kerry King, även kallad Gimli av mig för sin likhet med dvärgen från Sagan om ringen. Kings headbanging är inte heller av denna värld. Hur fort kan karln röra på huvudet och smatidigt spela gitarr?? Imponerande!!!
Trummor: Helt okej, men det är inte lätt att synas bakom Gimli när han far runt iklädd 25 kilo kätting och ett halvt piggsvin i metall ;0).
Scenkläder: Inte så vidare bortsett från att King släpade runt på massor med grov kätting. Lite undrade man ju vad han hade i byxfickorna på andra sidan för att behålla jämnvikten...
Metallica: Och här ska jag egentligen inte uttala mig för jag vet hur stora dom är. Men jag kan inte, hur mycket jag än försöker bli så där jätteentusiastisk. Det säger inte klick mellan mig och Metallica helt enkelt... Jag vet inte varför.
Sång: Jättebra! Även om inte Metallica är några favoriter så gillar jag verkligen James Hetfields röst och han har en skön energi. Och här har vi en kille som kan spela gitarr OCH ha en fantastisk publikkontakt.
Låtar: Blandat. När dom är bra är dom riktigt bra och sen kommer det några som jag inte alls förstår mig på. Men med både Nothing else matters och Enter sandman på reportoaren så blir det ju ändå klart godkänt!!
Psykosfaktor: Medel. Mycket bra fart och energi men inget riktigt hysteriskt förrutom Robert Trujillo som nästan var lite läskig....
Långhårsfaktor: Mycket dålig!!!
Gitarrer: Mycket bra, men alldeles för mycket gitarrsolon för min smak. Jag är en sucker för gitarr, men gillar inte alls gitarrsolon inom hårdrocken. Trist helt enkelt!!
Däremot tillhör jag den minoritet som gillar trumsolon. Trumsolon som enligt många recensenter är hårdrockens svar på vinterkräksjukan.... :S När jag varit och tittat på Hammerfall senast så skrev jag i min blogg "Anders trumsolo var bara såååååå grymt. Jag älskade det, ville aldrig han skulle sluta!! Kan inte fatta att tidningsrecencenten skrev att det var konsertens sämsta stund och att trumsolon borde förbjudas. Anders är ju så jävla bra!!"
Trummor: Grymt, grymt, grymmast!!!! Vad Lars Ulrich än lider av hoppas jag dom aldrig hittar något botemedel. Vilken energi och passion!!!
Scenkläder: Med risk för att upprepa mig, men Booooooooring!! Jag vill ha betydligt mer extrema kläder än byxor och svart t-shirt.
Hela konserten avslutades sedan med att alla fyra banden spelade I am evil tillsammans. Det var sjukt bra. Jag fick gåshud. Fyra trummisar med Lars Ulrich som den självklara medelpunkten, ett gäng gitarrister och basister och fyra sångare. Mmmmmmmmmmmmm <3!!!!!!
tisdag 8 juni 2010
Jag har inga fördomar, båtfolk ÄR knäppa.....
Driven av rastlöshet och hunger for jag i söndags in till stan och käkade lite MAX-mat. For ner och satte mig i hamnen och åt och tittade på folk och fåglar och alla fina båtar i småbåtshamnen.
Efter en stund kom en kille i skinnjacka och trendiga jeans (jag antar dom var trendiga för dom såg för jävliga ut...). Han gick så utstuderat och tittade sig omkring som att han ville att alla skulle se att han faktiskt skulle in bland båtarna. Jag hör till!! Jag HAR båt, nanananana. Jag får gå genom grindarna för jag har faktiskt bååååååååååt.
Åt andra hållet, ut genom grindarna efter väl förättad båtutflykt kommer en brundbränd, deffad pappa med mobiltelefonen hårt fastklämd mellan öra och axel och med tre små barn i fallande storlek som ett litet pärlband bakom sig. Alla käckt bärande på metspö, fiskehåv och hink. 15 meter bakom kommer en äldre man (morfar, farfar, den underbetalde betjänten James, who knows?) bärandes på påsar, väskor och ett extremt stort täcke som hela tiden vecklade upp sig så att farfar James höll på att snubbla över det. Jag tror han stannade och vek ihop täcket 12 gånger på 100 meter. Jag skulle slängt täcket i havet och låssas som inget.... Medan han packade bilen, vid det här laget helt insnärjd i monstertäcket from hell, stod pappan och spände sina gymtränade biceps i solen och pratade högt i telefonen.
Sen kom det en kvinna i 35-40-års åldern. Lång, smal och långt blont hår. Ni vet en sån där som egentligen inte är snygg, men som har attityd och blont hår som gör att folk tror att hon är snygg, innan dom får sig en närmare titt. Tajta jeans, jeansjacka, högklackade remsandaler och en caffe latte i ena handen. Svassande tog hon sig fram till en av de större båtarna och klev ombord. Efter att par steg stannade hon och gjorde ett välplanerat kast med huvudet. Jag ger mig fan på att hon mätt ut den exakta vinkeln för var hon skulle stå och hur mycket hon skulle kasta med håret i just den vind som för tillfället rådde. Därefter tog hon med mycket utstuderade röresler på sig en vindjacka (förmodligen en syndigt dyr vindjacka) utanpå jeansjackan (!!) och satte sig vid ett bord och drack sin latte och kikade ut över sitt kungarike.
Efter en stund kom två killar, oxå dom med varsin kaffemugg i handen och solglasögonen på plats med milimeterprecision. Sedan draperade dom sig mot varsin relingsbit runt tjejen och så stod dom där och var myten om sig själva. Dom fick Barbie och Ken att framstå som genuina och äkta...
Därefter kom en tjej i klänning som gick med så svängande höfter att det nästan blev parodiskt. Hon gick så långsamt att det tog en halvtimme för henne att gå 25 meter brygga. Sen tvärstannade hon och med samma distinkta impulsivitet som en ettåring satte hon sig pladask rakt ner på bryggan med benen spikrakt framför sig. Sedan tog hon fram en bok ur sin stora ljusrosa väska och började läsa. Efter ca 20 minuter kom en båt och plockade upp henne. Jag behöver väl inte nämna att det tog henne över 20 minuter att gå de tio metrarna ner till båten och kliva i...
Eftermiddagens stora begivenhet var dock det medelålders par som skulle lägga till med sin ganska stora flådiga motorbåt vid bryggan. Mannen stod vid rodret i sin blåvita flytväst och kvinnan, en kort, satt historia i illgul flytväst och rosa keps gick nån sorts kosackgång fram över båten till fören. Där fick hon tag i en tamp och hoppade iland på bryggan, graciös som en gasell med diskbråck.
Och så långt allt väl, men sedan måste det brunnit lös i skallen på mannen för plötsligt började båten med relativt hög fart åka bakåt. Kvinnan trippade förtvivlat efter längs bryggan medan tampen skrämmande fort krympte i hennes händer. Det var Davids kamp mot Goliat jag bevittnade och jag insåg att om bara nån sekund rycks hon ner i vattnet om hon inte släpper snöret.
Precis när jag redan för min inre syn sett hennes plask (och förbannat det faktum at jag inte hade någon kamera med mig) så fick mannen tillbaka kontrollen och fick båten att röra sig framåt igen vilket gjorde att kvinnan återfick kontrollen över tampen. Sedan höll dom på i evigheters evighet med att få båten i rätt läge och alla förtöjningar på plats. Och dom var så osams!! Dom skrek och viftade. "Är du dum i huvudet" vrålade kvinnan.
När båten till slut var på plats så satte sig båda två ner längst bak och bara tittade stumt framför sig. Dom tog inte ens av sig flytvästarna, dom bara satt där.
Jag kan inte annat än hålla med Strindberg, "det är synd om människorna". men jag hade ju kul :0).
Efter en stund kom en kille i skinnjacka och trendiga jeans (jag antar dom var trendiga för dom såg för jävliga ut...). Han gick så utstuderat och tittade sig omkring som att han ville att alla skulle se att han faktiskt skulle in bland båtarna. Jag hör till!! Jag HAR båt, nanananana. Jag får gå genom grindarna för jag har faktiskt bååååååååååt.
Åt andra hållet, ut genom grindarna efter väl förättad båtutflykt kommer en brundbränd, deffad pappa med mobiltelefonen hårt fastklämd mellan öra och axel och med tre små barn i fallande storlek som ett litet pärlband bakom sig. Alla käckt bärande på metspö, fiskehåv och hink. 15 meter bakom kommer en äldre man (morfar, farfar, den underbetalde betjänten James, who knows?) bärandes på påsar, väskor och ett extremt stort täcke som hela tiden vecklade upp sig så att farfar James höll på att snubbla över det. Jag tror han stannade och vek ihop täcket 12 gånger på 100 meter. Jag skulle slängt täcket i havet och låssas som inget.... Medan han packade bilen, vid det här laget helt insnärjd i monstertäcket from hell, stod pappan och spände sina gymtränade biceps i solen och pratade högt i telefonen.
Sen kom det en kvinna i 35-40-års åldern. Lång, smal och långt blont hår. Ni vet en sån där som egentligen inte är snygg, men som har attityd och blont hår som gör att folk tror att hon är snygg, innan dom får sig en närmare titt. Tajta jeans, jeansjacka, högklackade remsandaler och en caffe latte i ena handen. Svassande tog hon sig fram till en av de större båtarna och klev ombord. Efter att par steg stannade hon och gjorde ett välplanerat kast med huvudet. Jag ger mig fan på att hon mätt ut den exakta vinkeln för var hon skulle stå och hur mycket hon skulle kasta med håret i just den vind som för tillfället rådde. Därefter tog hon med mycket utstuderade röresler på sig en vindjacka (förmodligen en syndigt dyr vindjacka) utanpå jeansjackan (!!) och satte sig vid ett bord och drack sin latte och kikade ut över sitt kungarike.
Efter en stund kom två killar, oxå dom med varsin kaffemugg i handen och solglasögonen på plats med milimeterprecision. Sedan draperade dom sig mot varsin relingsbit runt tjejen och så stod dom där och var myten om sig själva. Dom fick Barbie och Ken att framstå som genuina och äkta...
Därefter kom en tjej i klänning som gick med så svängande höfter att det nästan blev parodiskt. Hon gick så långsamt att det tog en halvtimme för henne att gå 25 meter brygga. Sen tvärstannade hon och med samma distinkta impulsivitet som en ettåring satte hon sig pladask rakt ner på bryggan med benen spikrakt framför sig. Sedan tog hon fram en bok ur sin stora ljusrosa väska och började läsa. Efter ca 20 minuter kom en båt och plockade upp henne. Jag behöver väl inte nämna att det tog henne över 20 minuter att gå de tio metrarna ner till båten och kliva i...
Eftermiddagens stora begivenhet var dock det medelålders par som skulle lägga till med sin ganska stora flådiga motorbåt vid bryggan. Mannen stod vid rodret i sin blåvita flytväst och kvinnan, en kort, satt historia i illgul flytväst och rosa keps gick nån sorts kosackgång fram över båten till fören. Där fick hon tag i en tamp och hoppade iland på bryggan, graciös som en gasell med diskbråck.
Och så långt allt väl, men sedan måste det brunnit lös i skallen på mannen för plötsligt började båten med relativt hög fart åka bakåt. Kvinnan trippade förtvivlat efter längs bryggan medan tampen skrämmande fort krympte i hennes händer. Det var Davids kamp mot Goliat jag bevittnade och jag insåg att om bara nån sekund rycks hon ner i vattnet om hon inte släpper snöret.
Precis när jag redan för min inre syn sett hennes plask (och förbannat det faktum at jag inte hade någon kamera med mig) så fick mannen tillbaka kontrollen och fick båten att röra sig framåt igen vilket gjorde att kvinnan återfick kontrollen över tampen. Sedan höll dom på i evigheters evighet med att få båten i rätt läge och alla förtöjningar på plats. Och dom var så osams!! Dom skrek och viftade. "Är du dum i huvudet" vrålade kvinnan.
När båten till slut var på plats så satte sig båda två ner längst bak och bara tittade stumt framför sig. Dom tog inte ens av sig flytvästarna, dom bara satt där.
Jag kan inte annat än hålla med Strindberg, "det är synd om människorna". men jag hade ju kul :0).
måndag 24 maj 2010
Vilken ställning föredrar du?
Igår for jag ner till Deltat med Frasse. Tänkte först inte ge mig ut på nån sväng eftersom klockan blev så mycket, men jag kände att jag bara måste ut! Och det var så himla skönt!!
Vi gick på andra sidan istället för den vanliga svängen. Gick längs vägen ut till udden och satt där ute en stund. Det var en ung kille där som stod och fiskade och Frasse blev absolut spattig. Han böjde sig som en banan, stirrade på grabben och gick sedan iväg så långt kopplet tillät bort från honom... I min värld var det bara en ung fiskarkille, men Frasse tittade på mig och såg ut som om han tänkte "jag lovar Matte, det är värsta sortens seriemördare!!"
Det är många som säger till mig att "det måste kännas så tryggt att ha hundar med sig när du är ute ensam i skogen så där". Och jag har funderat på det där. Visst, med min första hund kände jag mig helt otroligt trygg. Det kan ha berott på att hon vägde 75 kilo och var avskräckande bara därför. Dessutom visade hon vid flera tillfällen att hon var beredd att försvara mig om det behövdes. Med hund nummer två kändes det oxå rätt okej. 40 kilo kolsvart långhårig hund ingjuter en viss respekt i de flesta.
Frågan är väl vad 15 kilo världens goaste cockerspaniel ska kunna göra... Pussa ihjäl fienden?? "Jo men han varnar väl om det kommer nån" säger folk då och visst det är möjligt att han kommer att göra, förmodligen är det tom ganska troligt att han gör det och vilken skillnad gör det då?
Jo om jag ligger ensam ute på klipporna med en kilometer till närmaste människa så blir väl den stora skillnaden att jag får bli mördad stående istället för liggande.... En ganska marginell skillnad om ni frågar mig..... Det blir mer en smakfråga om vilken ställning man föredrar..... :P
Men vem vet, det kan ju oxå vara så att i ett skarpt läge så förvandlas Frasse till en riktig Pitbull...
Eller så gör han inte det och jag får nöja mig med att hoppas att jag likt den stora merparten av jordens befolkning aldrig hamnar i skottgluggen för en sinnessjuk mördare.
På vägen tillbaka så gick vi på en massa småstigar och bakvägar. Vi lyckades hamna bara en dryg meter från en svan och det är helt fascinerande va stora dom är!! Sen mitt i skogen stod det en blå skåpbil (på tal om sinnesjuka mördare ;0)....). Först trodde jag att det var några som parkerat och farit ut med nån båt och jag var helt övertygad om att bilen var tom så gissa om jag höll på att göra på mig när vi viker runt "hörnet" på bilen och det sitter två personer i den och stirrar lika överraskat på oss som vi på dom.
Sen kom det helt plötsligt en liten bäck som vi måste över och det var precis så där långt att det känns lite, lite för långt att hoppa, men man vet ändå att jo, det borde gå... Och det hade det säkert gjort ifall inte 15 kilo glad cocker hoppat sekunden efter mig och med full kraft landat i mina knäveck. Turligt nog så vek sig mina ben av naturliga skäl framåt vilket gjorde att jag hamnade på knä i sluttningen och slapp bli blöt. Värre var det för Frassestackaren som studsade tillbaka och landade på rumpan rakt i vattnet.
Vid det här laget var jag rejält full i skratt där jag låg och kravlade på backen med en vilt studsande dyngsur hund runt mig. Men en stund senare kunde jag absolut hålla mig för skratt när det började svida på mina ben. Tittade ner på vägen vi gick på och insåg att jag gjort det ödesdigra misstaget att stanna till en stund mitt i en kolonni pissmyrors huvudled. Drog upp byxbenet och det var bara en röd-svart myllrande massa. Vilt skrikande började jag hoppa omkring på ett ben och hysteriskt skaka det andra. Dom där jävlarna bits rejält kan jag rapportera ifall nån har undrat!!! Rena turen att det inte kom nån ute på vägen för dom hade garanterat trott att jag höll på att bli mördad...
Vi gick på andra sidan istället för den vanliga svängen. Gick längs vägen ut till udden och satt där ute en stund. Det var en ung kille där som stod och fiskade och Frasse blev absolut spattig. Han böjde sig som en banan, stirrade på grabben och gick sedan iväg så långt kopplet tillät bort från honom... I min värld var det bara en ung fiskarkille, men Frasse tittade på mig och såg ut som om han tänkte "jag lovar Matte, det är värsta sortens seriemördare!!"
Det är många som säger till mig att "det måste kännas så tryggt att ha hundar med sig när du är ute ensam i skogen så där". Och jag har funderat på det där. Visst, med min första hund kände jag mig helt otroligt trygg. Det kan ha berott på att hon vägde 75 kilo och var avskräckande bara därför. Dessutom visade hon vid flera tillfällen att hon var beredd att försvara mig om det behövdes. Med hund nummer två kändes det oxå rätt okej. 40 kilo kolsvart långhårig hund ingjuter en viss respekt i de flesta.
Frågan är väl vad 15 kilo världens goaste cockerspaniel ska kunna göra... Pussa ihjäl fienden?? "Jo men han varnar väl om det kommer nån" säger folk då och visst det är möjligt att han kommer att göra, förmodligen är det tom ganska troligt att han gör det och vilken skillnad gör det då?
Jo om jag ligger ensam ute på klipporna med en kilometer till närmaste människa så blir väl den stora skillnaden att jag får bli mördad stående istället för liggande.... En ganska marginell skillnad om ni frågar mig..... Det blir mer en smakfråga om vilken ställning man föredrar..... :P
Men vem vet, det kan ju oxå vara så att i ett skarpt läge så förvandlas Frasse till en riktig Pitbull...
Eller så gör han inte det och jag får nöja mig med att hoppas att jag likt den stora merparten av jordens befolkning aldrig hamnar i skottgluggen för en sinnessjuk mördare.
På vägen tillbaka så gick vi på en massa småstigar och bakvägar. Vi lyckades hamna bara en dryg meter från en svan och det är helt fascinerande va stora dom är!! Sen mitt i skogen stod det en blå skåpbil (på tal om sinnesjuka mördare ;0)....). Först trodde jag att det var några som parkerat och farit ut med nån båt och jag var helt övertygad om att bilen var tom så gissa om jag höll på att göra på mig när vi viker runt "hörnet" på bilen och det sitter två personer i den och stirrar lika överraskat på oss som vi på dom.
Sen kom det helt plötsligt en liten bäck som vi måste över och det var precis så där långt att det känns lite, lite för långt att hoppa, men man vet ändå att jo, det borde gå... Och det hade det säkert gjort ifall inte 15 kilo glad cocker hoppat sekunden efter mig och med full kraft landat i mina knäveck. Turligt nog så vek sig mina ben av naturliga skäl framåt vilket gjorde att jag hamnade på knä i sluttningen och slapp bli blöt. Värre var det för Frassestackaren som studsade tillbaka och landade på rumpan rakt i vattnet.
Vid det här laget var jag rejält full i skratt där jag låg och kravlade på backen med en vilt studsande dyngsur hund runt mig. Men en stund senare kunde jag absolut hålla mig för skratt när det började svida på mina ben. Tittade ner på vägen vi gick på och insåg att jag gjort det ödesdigra misstaget att stanna till en stund mitt i en kolonni pissmyrors huvudled. Drog upp byxbenet och det var bara en röd-svart myllrande massa. Vilt skrikande började jag hoppa omkring på ett ben och hysteriskt skaka det andra. Dom där jävlarna bits rejält kan jag rapportera ifall nån har undrat!!! Rena turen att det inte kom nån ute på vägen för dom hade garanterat trott att jag höll på att bli mördad...
lördag 22 maj 2010
Vad Jesus aldrig sa....
Åkte ut på Åstön med Frasse idag för en promenad i det härliga vädret och lite varm choklad och bullar ute på klipporna.
Det var mycket riktigt superhärligt när vi väl kom dit och havet var vackrare än vanligt kändes det som, men ett tag trodde jag vi skulle få vända med ogjort ärende eftersom vägen spärrades av en illasinnad liten traktormarodör...
En mycket, mycket liten röd Volvo BM-traktor med ett enormt släp som såg ut att vara dimensionerat för en amerikansk jättelastbil stod mitt på vägen (en mycket smal liten väg dessutom) och den äldre herren i förarhytten försökte backa in släpet på en infart där det stod en annan liten farbror och tittade storögt (efter ett tag kom även farbroderns lilla fru ut och stirrade ännu mera storögt med armarna stående rakt ut från sidan).
Först stannade jag bara och väntade glad och tålmodig medan gubben backade, tog om, backade, tog om, backade, tog om............... and so on.... Bakhjulen spann lös på asfalten och släpet stod där det stod. Gubben började se en aning uppjagad ut och tog om igen och så tog han redigt bra med fart, kom en bit längre, lyckades vika ihop hela ekipaget totalt och traktorn gav ifrån sig en kolsvart rökpust mot den klarblå himlen.
Gubben rusar ut, den andre gubben rusar oxå. Båda stirrar och pekar och jag slår av bilmotorn och höjer ljudet på stereon. Började känna mig en aning irriterad men fortfarande ganska tillfreds med det fina vädret och tanken på att havet väntade på mig alldeles bakom kröken.
Så började cirkusen om. Gubben tog om, tog fart och spinn, spinn sa bakhjulen. När ett par cyklister som jag körde om i Söråkers centrum passerade mig och mer eller mindre elegant tog sig förbi traktorn via en brant grässlänt började irritationen tillta markant.
Till slut var släpet en bit in på vägen dit det uppenbarligen skulle och gubbarna tittade och drog och grejade och till slut fick dom upp baklämmen och började hälla ut det enorma matjordslasset. Det var bara det att dom börjat lite väl nära vägen så i takt med att jorden rann ut så insåg dom att Hoppsan, Hejsan, det kommer att rinna ut på vägen.... varpå gubben i traktorn försökte stöta in jorden igen genom att upprepade gånger backa, köra fram, backa, köra fram....
SUCK! behöver jag säga, att jorden rann ut en bra bit på vägen???
Vid det här laget hade det gått 27 minuter och min irritation hade nu passerat ilska och övergått till rent och skärt hat.
Jag frågade en gång en präst hur hon gjorde för att alltid kunna hålla sig så lugn och inte reagera som oss vanliga dödliga ;0), med ilska och svordommar och hon svarade då att hon tänkte som så, hur skulle Jesus ha gjort/tänkt/sagt i den här situationen....
Jag är ganska säker på att Jesus INTE med Ace of spades som relativt högljudd bakgrund skulle ha skrikit Förbannade jävla bönder!!! och stirrat vilt omkring sig..........
Det var mycket riktigt superhärligt när vi väl kom dit och havet var vackrare än vanligt kändes det som, men ett tag trodde jag vi skulle få vända med ogjort ärende eftersom vägen spärrades av en illasinnad liten traktormarodör...
En mycket, mycket liten röd Volvo BM-traktor med ett enormt släp som såg ut att vara dimensionerat för en amerikansk jättelastbil stod mitt på vägen (en mycket smal liten väg dessutom) och den äldre herren i förarhytten försökte backa in släpet på en infart där det stod en annan liten farbror och tittade storögt (efter ett tag kom även farbroderns lilla fru ut och stirrade ännu mera storögt med armarna stående rakt ut från sidan).
Först stannade jag bara och väntade glad och tålmodig medan gubben backade, tog om, backade, tog om, backade, tog om............... and so on.... Bakhjulen spann lös på asfalten och släpet stod där det stod. Gubben började se en aning uppjagad ut och tog om igen och så tog han redigt bra med fart, kom en bit längre, lyckades vika ihop hela ekipaget totalt och traktorn gav ifrån sig en kolsvart rökpust mot den klarblå himlen.
Gubben rusar ut, den andre gubben rusar oxå. Båda stirrar och pekar och jag slår av bilmotorn och höjer ljudet på stereon. Började känna mig en aning irriterad men fortfarande ganska tillfreds med det fina vädret och tanken på att havet väntade på mig alldeles bakom kröken.
Så började cirkusen om. Gubben tog om, tog fart och spinn, spinn sa bakhjulen. När ett par cyklister som jag körde om i Söråkers centrum passerade mig och mer eller mindre elegant tog sig förbi traktorn via en brant grässlänt började irritationen tillta markant.
Till slut var släpet en bit in på vägen dit det uppenbarligen skulle och gubbarna tittade och drog och grejade och till slut fick dom upp baklämmen och började hälla ut det enorma matjordslasset. Det var bara det att dom börjat lite väl nära vägen så i takt med att jorden rann ut så insåg dom att Hoppsan, Hejsan, det kommer att rinna ut på vägen.... varpå gubben i traktorn försökte stöta in jorden igen genom att upprepade gånger backa, köra fram, backa, köra fram....
SUCK! behöver jag säga, att jorden rann ut en bra bit på vägen???
Vid det här laget hade det gått 27 minuter och min irritation hade nu passerat ilska och övergått till rent och skärt hat.
Jag frågade en gång en präst hur hon gjorde för att alltid kunna hålla sig så lugn och inte reagera som oss vanliga dödliga ;0), med ilska och svordommar och hon svarade då att hon tänkte som så, hur skulle Jesus ha gjort/tänkt/sagt i den här situationen....
Jag är ganska säker på att Jesus INTE med Ace of spades som relativt högljudd bakgrund skulle ha skrikit Förbannade jävla bönder!!! och stirrat vilt omkring sig..........
måndag 12 april 2010
Och mitt emellan dansband och hårdrock står Shanaya Twain och vinkar.
Alla präktiga människor och alla dessa tvivelaktiga relationsexperter tjatar sig alltid blåa över kompromisser. I ett förhållande ska man kompromissa för då är man så jäkla duktig och mogen.
Förmodligen är jag en rent ut sagt usel människa, men jag hatar verkligen kompromisser! Vad ger kompromisser annat än två missnöjda människor??! Alltså, i konflikten mellan israel och palestina måste man kompromissa eftersom det inte går att göra på nått annat sätt, men i vardagen tycker jag att det finns bättre lösningar.
För tänk så många saker som det inte går att kompromissa kring! Om en älskar dansband och en hårdrock, vad är då kompromissen av det?? Att lyssna på country och pop???
Om en vill åka till Thailand och den andre fjällvandra stavas då kompromissen husvagnssemester i mellansverige eller en resa till Legoland i Danmark?
Är det att kompromissa att göra något som ingen vill??
För ibland får jag den känslan att vi kan leva med att inte få det vi vill bara ingen annan heller får det dom vill... Hellre än att bita ihop och sitta två veckor i Thailand och en i förhållandet är riktigt lycklig så lider vi oss igenom två regniga veckor i en hyrd husvagn.
Varför inte semestra på skilda håll?? Det gör säkerligen en mängd människor men för många är det som ett rött skynke att ens säga det för man ska ju Gud bevars göra saker TILLSAMMANS, även om man hatar varenda sekund av det. En kan väl åka till tahiland och den andre fjällvandrar och sen kommer man hem och berättar för varandra.
Väljer man alternativet att ställa upp på vad den andre vill så är det jätteviktigt att verkligen ha bestämt sig för att göra det bästa av det man gör och inte sitta där vi poolen och ägna 14 dagar åt att gnälla över solen, maten, thailändarna osv. Vandrar man i fjällena kan man inte börja klaga över skavsår och ställa sig och skrikande förbanna all världens renar. Finns väl inget värre än sånt resesällskap!!!
Ett område till där kompromisser verkligen suger är när det gäller inredning. Vill den ena ha raggarstil med krom och läder så funkar det inte om den andra kommer tassande med ens ett litet mormorsbord med spetsduk och pelargonplanta. Vill den ena inreda i vitt och minimalistiskt så räcker en spraymålad bioaffisch för att förstöra helheten.
Så vad är alternativet, inreda hälften av huset var och inse att man lever i en mardrömslik parningsakt mellan Picasso och Bergman............
Det finns hur många saker som helst som genom kompromiss bara leder till att två människor aldrig får känna sig riktigt nöjd. Därför tycker jag att särboskap är helt optimalt och att man inte ska vara rädd för att göra saker på egen hand utan att tro att det per automatik måste betyda att man inte älskar varandra. Sen kräver ett varaktigt förhållande så klart att man har några gemensamma intressen oxå som man kan dela, men man måste inte vara små kloner av varandra för att det ska funka!!
Mer flexibilitet och mindre kompromiss.
Mer kärlek och mindre krav.
Mer ärlighet och mindre gnäll.
Förmodligen är jag en rent ut sagt usel människa, men jag hatar verkligen kompromisser! Vad ger kompromisser annat än två missnöjda människor??! Alltså, i konflikten mellan israel och palestina måste man kompromissa eftersom det inte går att göra på nått annat sätt, men i vardagen tycker jag att det finns bättre lösningar.
För tänk så många saker som det inte går att kompromissa kring! Om en älskar dansband och en hårdrock, vad är då kompromissen av det?? Att lyssna på country och pop???
Om en vill åka till Thailand och den andre fjällvandra stavas då kompromissen husvagnssemester i mellansverige eller en resa till Legoland i Danmark?
Är det att kompromissa att göra något som ingen vill??
För ibland får jag den känslan att vi kan leva med att inte få det vi vill bara ingen annan heller får det dom vill... Hellre än att bita ihop och sitta två veckor i Thailand och en i förhållandet är riktigt lycklig så lider vi oss igenom två regniga veckor i en hyrd husvagn.
Varför inte semestra på skilda håll?? Det gör säkerligen en mängd människor men för många är det som ett rött skynke att ens säga det för man ska ju Gud bevars göra saker TILLSAMMANS, även om man hatar varenda sekund av det. En kan väl åka till tahiland och den andre fjällvandrar och sen kommer man hem och berättar för varandra.
Väljer man alternativet att ställa upp på vad den andre vill så är det jätteviktigt att verkligen ha bestämt sig för att göra det bästa av det man gör och inte sitta där vi poolen och ägna 14 dagar åt att gnälla över solen, maten, thailändarna osv. Vandrar man i fjällena kan man inte börja klaga över skavsår och ställa sig och skrikande förbanna all världens renar. Finns väl inget värre än sånt resesällskap!!!
Ett område till där kompromisser verkligen suger är när det gäller inredning. Vill den ena ha raggarstil med krom och läder så funkar det inte om den andra kommer tassande med ens ett litet mormorsbord med spetsduk och pelargonplanta. Vill den ena inreda i vitt och minimalistiskt så räcker en spraymålad bioaffisch för att förstöra helheten.
Så vad är alternativet, inreda hälften av huset var och inse att man lever i en mardrömslik parningsakt mellan Picasso och Bergman............
Det finns hur många saker som helst som genom kompromiss bara leder till att två människor aldrig får känna sig riktigt nöjd. Därför tycker jag att särboskap är helt optimalt och att man inte ska vara rädd för att göra saker på egen hand utan att tro att det per automatik måste betyda att man inte älskar varandra. Sen kräver ett varaktigt förhållande så klart att man har några gemensamma intressen oxå som man kan dela, men man måste inte vara små kloner av varandra för att det ska funka!!
Mer flexibilitet och mindre kompromiss.
Mer kärlek och mindre krav.
Mer ärlighet och mindre gnäll.
torsdag 1 april 2010
Kjol ute, kjol inne, kjol i hjärta, kjol i sinne
Kan inte skylla på tidsbrist bara nu för som anledning till att jag inte skrivit på länge. Har liksom inte haft lust. Saker att skriva finns det en uppsjö av och ofta på dagarna går jag och författar ihop långa inlägg inuti mitt huvud men sedan kommer de aldrig på pränt.
Har haft ganska fullt upp på jobbet och det funkar fortfarande bra. Visst blir jag trött som tusan men det är fortfarande på ett positivt sätt och yogan hjälper mig att hålla smärtorna hanterbara. Har planerat nu att börja lägga till några timmar arbetstid för att se vart det tar stopp den här gången. Med tanke på det förflutna så är jag grymt nöjd med att ha upnått mitt sedan länge satta mål med 25%, men jag vill ju helst klara mer. 50% vore mumma!!!
Idag har jag varit till sjukgymnasten. Var så trött och har tack vare yogan lärt mig slappna av och kan nu njuta av massagen istället för att bara lida. Medan jag låg med värmedynan på ryggen så tror jag nästan jag tog en liten powernap. Vaknade av att någon höll på och dra av mig byxorna. En aning förvirrad ett tag innan jag insåg att jag var på vårdcentralen och att det var sjukgymnasten som höll på att sätta dit TENS:en på min högra höft som krånglat ett längre tag nu.
Eftersom vi nu gått in i påsktid brassade jag på lite extra med styrkan på TENS:en. Lidande hör ju påskens första halva till ;0). Och så är det ju lite roligt att få underliga ryckningar i benet oxå.
Sedan låg jag och kikade ner genom ansiktshålet i britsen och försökte i vanlig ordning se bilder i golvmönstret... En liten defekt jag lider av, jag bara måste göra det så fort jag ligger så där nånstans. Jag har sett de mest fantastiska saker genom årens lopp hos alla sjukgymnaster och massörer mm som jag har besökt.
Idag var dock det bästa jag fick ihop en deprimerad kanin. Depressionen kom sig av hans hängande öron.
När jag väl kommit upp igen och såg mig i spegeln insåg jag att jag hade massagebritsen kvar i ansiktet. Ett långt rött streck i pannan!! To sexy for my self *suck*.
Väl på jobbet satte jag full av energi igång med att baka en silviakaka ända tills jag insåg att bakpulvret lyste med sin frånvaro. Bara att ränna iväg på Domus, igen...:0). Jag börjar vara rädd för att handla av samma kassör/kassörska eftersom jag snart kommer att få stalkervarning som jag ränner runt där hela tiden.
Dagen till ära (skärtorsdag ni vet, alla häxors högtidsdag) hade jag kjol och strumpbyxor. Det händer typ var tredje år så jag var i chock hela dan. Hade väldigt snärjigt med att hålla koll på att den inte hakade fast där bak nånstans eller gjorde några andra underliga moves åt något håll. Att gå på muggen var en hel vetenskap. Vart skulel jag göra av den?? Dra upp den (otrevlig knölig känsla av typen jag har alltid simring på muggen). Dra ner den (och låta den ligga och flyta på golvet bland gammalt vatten och skoavskrap). ta av den (och stoppa den vart??)
Jag blev helt matt!!! Detta vore väl något för vetenskapen att ta tag i?! Och för någon att skriva en instruktionsbok om...
Hann även ut på torget och fota Timrås kommunalråd Ewa Lindstrand och Timrås eldsjäl alla kategorier Pernilla Eurenius när dom var påskkärringar. Kul att träffa lite gamla sossekompisar oxå!!
Svepte sedan in på Domus (stalker, ja jag vet!!!) och hämtade ut påsktårtan, en williamstårta. Jag brukar baka påsktårtan själv men i år har jag prioriterat bort det och williamstårta är sjukt gott!!!!!
Sedan inträdde dagens sista kjolövning nere på dotterns fritids. hennes byxor låg på golvet och hennes manliga fröken stod i korridoren och pratade med oss. Hur skulle jag nu attackera problemet att få upp byxorna utan att antingen vara vulgär eller framstå som en dåre??
Provade att knixa benen lite åt ena sidan och böja mig ner åt sidan. Dålig ide, ramlade rakt in i klädhängaren och fick ett blåmärke på axeln. Men det är bara att prata på och låssas att allt är fulkomligt normalt och att det hela var planerat. Jag kastar mig alltid hämningslöst in i klädhängare just på påsk. Lidandet ni vet!!
Böja sig framåt. No no, no good idea at all........ Alternativet vore så klart att runda byxorna och vända framsidan åt "fröken" och slita upp byxorna och hoppas att det under tiden inte kommer in någon genom ytterdörren.
Det hela slutade med en elegant hovnigning där jag svepte upp byxorna i ett enda tjusigt drag och sedan, ja sedan, önskar jag kunde säga att jag svepte upp lika enkelt, men tyvärr har min kropp en gräns för när den tycker att jag böjt ihop den för mycket.
Så där satt jag på huk i min korta, ganska tajta (dock stretchiga, TACK GUD) kjol och gungade på hälarna med ett par blöta täckbyxor krampaktigt i näven och önskar att man kommit ett par terminen längre på yogan.
Så vad gör man?? Jo man pratar på och ser ut som att man alltid brukar sitta och gunga på huk just vid påsk.....
Nu blir det Blåkullafärd! Kvast har jag och katt har jag fått låna. Kaffepannan är sotad och hucklet på plats. Nu jädrar är det party!! Hoppas vi ses!!
/Annelie
"
Har haft ganska fullt upp på jobbet och det funkar fortfarande bra. Visst blir jag trött som tusan men det är fortfarande på ett positivt sätt och yogan hjälper mig att hålla smärtorna hanterbara. Har planerat nu att börja lägga till några timmar arbetstid för att se vart det tar stopp den här gången. Med tanke på det förflutna så är jag grymt nöjd med att ha upnått mitt sedan länge satta mål med 25%, men jag vill ju helst klara mer. 50% vore mumma!!!
Idag har jag varit till sjukgymnasten. Var så trött och har tack vare yogan lärt mig slappna av och kan nu njuta av massagen istället för att bara lida. Medan jag låg med värmedynan på ryggen så tror jag nästan jag tog en liten powernap. Vaknade av att någon höll på och dra av mig byxorna. En aning förvirrad ett tag innan jag insåg att jag var på vårdcentralen och att det var sjukgymnasten som höll på att sätta dit TENS:en på min högra höft som krånglat ett längre tag nu.
Eftersom vi nu gått in i påsktid brassade jag på lite extra med styrkan på TENS:en. Lidande hör ju påskens första halva till ;0). Och så är det ju lite roligt att få underliga ryckningar i benet oxå.
Sedan låg jag och kikade ner genom ansiktshålet i britsen och försökte i vanlig ordning se bilder i golvmönstret... En liten defekt jag lider av, jag bara måste göra det så fort jag ligger så där nånstans. Jag har sett de mest fantastiska saker genom årens lopp hos alla sjukgymnaster och massörer mm som jag har besökt.
Idag var dock det bästa jag fick ihop en deprimerad kanin. Depressionen kom sig av hans hängande öron.
När jag väl kommit upp igen och såg mig i spegeln insåg jag att jag hade massagebritsen kvar i ansiktet. Ett långt rött streck i pannan!! To sexy for my self *suck*.
Väl på jobbet satte jag full av energi igång med att baka en silviakaka ända tills jag insåg att bakpulvret lyste med sin frånvaro. Bara att ränna iväg på Domus, igen...:0). Jag börjar vara rädd för att handla av samma kassör/kassörska eftersom jag snart kommer att få stalkervarning som jag ränner runt där hela tiden.
Dagen till ära (skärtorsdag ni vet, alla häxors högtidsdag) hade jag kjol och strumpbyxor. Det händer typ var tredje år så jag var i chock hela dan. Hade väldigt snärjigt med att hålla koll på att den inte hakade fast där bak nånstans eller gjorde några andra underliga moves åt något håll. Att gå på muggen var en hel vetenskap. Vart skulel jag göra av den?? Dra upp den (otrevlig knölig känsla av typen jag har alltid simring på muggen). Dra ner den (och låta den ligga och flyta på golvet bland gammalt vatten och skoavskrap). ta av den (och stoppa den vart??)
Jag blev helt matt!!! Detta vore väl något för vetenskapen att ta tag i?! Och för någon att skriva en instruktionsbok om...
Hann även ut på torget och fota Timrås kommunalråd Ewa Lindstrand och Timrås eldsjäl alla kategorier Pernilla Eurenius när dom var påskkärringar. Kul att träffa lite gamla sossekompisar oxå!!
Svepte sedan in på Domus (stalker, ja jag vet!!!) och hämtade ut påsktårtan, en williamstårta. Jag brukar baka påsktårtan själv men i år har jag prioriterat bort det och williamstårta är sjukt gott!!!!!
Sedan inträdde dagens sista kjolövning nere på dotterns fritids. hennes byxor låg på golvet och hennes manliga fröken stod i korridoren och pratade med oss. Hur skulle jag nu attackera problemet att få upp byxorna utan att antingen vara vulgär eller framstå som en dåre??
Provade att knixa benen lite åt ena sidan och böja mig ner åt sidan. Dålig ide, ramlade rakt in i klädhängaren och fick ett blåmärke på axeln. Men det är bara att prata på och låssas att allt är fulkomligt normalt och att det hela var planerat. Jag kastar mig alltid hämningslöst in i klädhängare just på påsk. Lidandet ni vet!!
Böja sig framåt. No no, no good idea at all........ Alternativet vore så klart att runda byxorna och vända framsidan åt "fröken" och slita upp byxorna och hoppas att det under tiden inte kommer in någon genom ytterdörren.
Det hela slutade med en elegant hovnigning där jag svepte upp byxorna i ett enda tjusigt drag och sedan, ja sedan, önskar jag kunde säga att jag svepte upp lika enkelt, men tyvärr har min kropp en gräns för när den tycker att jag böjt ihop den för mycket.
Så där satt jag på huk i min korta, ganska tajta (dock stretchiga, TACK GUD) kjol och gungade på hälarna med ett par blöta täckbyxor krampaktigt i näven och önskar att man kommit ett par terminen längre på yogan.
Så vad gör man?? Jo man pratar på och ser ut som att man alltid brukar sitta och gunga på huk just vid påsk.....
Nu blir det Blåkullafärd! Kvast har jag och katt har jag fått låna. Kaffepannan är sotad och hucklet på plats. Nu jädrar är det party!! Hoppas vi ses!!
/Annelie
"
måndag 22 mars 2010
What's love got to do with it???
Dagarna går.... Och våren kryper närmare och närmare. Vårdagjämningen har kommit och gått och nu blir det bara ljusare. Fåglarna kvittrar och det droppar från taken och solen skiner för fullt. Man kan inte undgå att bli lite uppåt vare sig man vill eller inte ;0).
Själv sitter jag numera alltid med öppen altandörr på dagarna när jag sitter vid datorn. Ibland blir det lite kallt om fötterna men då tar man bara fram sina fina raggsockor så löser det sig.
Och i takt med att takten på takdroppet ökar så tinar folk fram. Överallt strosar folk omkring eller oxå sitter de uppklistrade mot nån solig vägg och suger desperat i sig de livgivande strålarna. Som jamande marskatter vaknar mänskligheten till liv igen efter ännu en vinter bakom snödrivor och fodrade sammetsgardiner.
Och det är väl nu man ska drabbas av den stora romantiken! Fyllas av kärlek och muntra känslor och köpa blommor och skriva söta sms....
Men inte jag!!
Jag är totalt oromantisk!!!
När jag säger det så brukar folk skratta ett litet överseende skratt och säga "det är du säkert inte alls" och så skrockar dom precis som om dom visste nått jag själv inte vet. Eller oxå tittar dom på mig som om jag står där och ljuger dom rakt upp i ansiktet som om att vara oromantisk vore något att stoltsera med, nånting man försöker vara för att vara... ja vara vad?? Inte vet jag! Jag har svårt att se vad det skulle vara för possitivt med att vara oromantisk.
Eller oxå brukar folk säga att jo men det är ju annat när man är nykär. Klart man inte är lika romantisk sen, bla bla bla.
När jag och min blivande man sov tillsammans första gången hade vi varit tillsammans i en månad (och det borde falla inom ramen för nykärhetens tid annars är den förbaskat kort). Vi hade åkt till min familjs stuga och det var väl lite så där töntigt leka vuxen att helt plöstligt ha ett helt hus för sig själva istället för pojk/flickrummet.
I alla fall så vaknade min pojkvän tidigt på lördag morgon och jag antar att han var glad och nykär på "rätt" sätt så han väckte mig med muntra tillrop. I detta läge vände jag mig om och frågade vad klockan var. När han svarade halv fem ska jag tydligen ha tittat surt på honom och sagt "men, gå och dö" och lagt mig ner och somnat om.
Så så romantisk är jag!! Ett riktigt under av kärleksfullhet. Och det har inte blivit bättre med åren....
Och blommor och choklad. Visst, blommor är fina och choklad är förbannat gott, men nån riktig hallelujamomentstämning kan jag inte få till. Fast oväntade presenter kan vara kul. Min svägerska tex är en hejare på att komma med bra och oväntade presenter och då blir jag jätteglad! Men det är inte romantik, det är vänskap :0).
Det mest kräkframkallande jag vet är när vuxna människor kallar sin partner "söto", "gullis", "tussesnutten" osv, offentligt. Vill dom däremot kalla varandra för slickepotten och snussesemlan hemma så står det dom fritt, men varför?? varför?? göra det gentemot andra. Människan dom lever med har väl för PIIIIIP ett namn och är väl en vuxen fullt normal person!! Vill man ha en tussesnutten så skaffa en katt!!!!!
Så om det är romantik att kalla varandra gosseskrutten på ICA då är jag verkligen inte med!!
Även i en kärleksrelation vill jag vara jag!! Inte nån rosafärgad fantasikanin som tuggar choklad och luktar på blommorna. Älska mig för den jag är eller skit i det!! För så är det inte, eller åtminstone sällan. "Jag älskar dig mest av allt, men skulle du inte kunna vara lite mer så här". "Jag älskar dig förevigt om du bara ändrar på dig".
Dom blir kär i en äventyrare just för att han är spännande och äventyrlig. Tre år senare står dom och gråter och bräker "du får inte bestiga Mount Everest, om du gör det så älskar du mig inte". Dom blir kära i festens medelpunkt, personen med humor och stor social förmåga. Tre månader senare, "jag vill inte att du går dit", "jag vill inte att du pratar med honom/henne", "vem var det där", "vad skrattade ni åt".
Jag börjar tro att vi redan vet exakt vad vi vill ha, sen plockar vi upp första bästa som tilltalar oss utseendemässigt och som vill ha oss och sen börjar vi modellera och starkast vinner. Jämnstarka par separerar för dom är inte kära längre, den andre var inte den dom trodde (läs, vägrade göra om sig till den dom "borde" vara)....
Och är det kärlek vi söker?? I början är det mest utseende och vild passion. Och utseende är ju som vi alla vet dels förgängligt, dels mattas vår förtjusning över nått vackert av ganska snart när vi utsätts för det dagligen.
Och passion är ju ganska värdelöst. Det skulle fungera fint om vi bara var ute efter att para oss för att föröka släktet eftersom det är ett effektivt sätt att få folk att göka som kaniner, men som en byggsten för ett längre förhållande fungerar det så där.....
Passionens motsats är nämligen svartsjuka. Det vi vill ha passionerat vill vi ha med varje fiber i vår kropp, varje tanke i vårt sinne och bortom vett och sans. Och vi är livrädd att förlora det vi så passionerat vill ha och därför blir alla andra eventuella "vilja-ha-are" (i det här fallet hälften av jordens befolkning...) farliga konkurrenter och vi vaktar svartsjukt föremålet för vår passion.
Det är som med åtrå vars motsats är avsky. Varför kan kärlekspar nästan aldrig tona ut från sin relation och stanna i ett neutralt läge utan det måste gå dit hän att dom avskyr varandra och inte tål se varandra på bild en gång.
Och mitt i denna karusell sjunger vi kärlekssånger och skriver kärleksdikter och spelar in kärleksfilmer för åtminstone där kan allt få vara så där som det borde vara (?). I en tre minuter lång melodifestvalslåt hinner inte åtrå stagnera och bli avsky. I en en och en halv timme lång biofilm lämnar vi paret medan dom fortfarande är nykära och fyllda av passion. Hur lyckliga är dom 10 år senare??
Ja, det var dagens inlägg om kärlek :0). Nästa gång ska jag skriva om det värdelösa med kompromisser och varför alla borde vara särbo ;0).
/Annelie
"Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann
Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där
Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv
Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik
Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Och det värsta utav allt: Det här är sången - från en tjej - till mig.."
Själv sitter jag numera alltid med öppen altandörr på dagarna när jag sitter vid datorn. Ibland blir det lite kallt om fötterna men då tar man bara fram sina fina raggsockor så löser det sig.
Och i takt med att takten på takdroppet ökar så tinar folk fram. Överallt strosar folk omkring eller oxå sitter de uppklistrade mot nån solig vägg och suger desperat i sig de livgivande strålarna. Som jamande marskatter vaknar mänskligheten till liv igen efter ännu en vinter bakom snödrivor och fodrade sammetsgardiner.
Och det är väl nu man ska drabbas av den stora romantiken! Fyllas av kärlek och muntra känslor och köpa blommor och skriva söta sms....
Men inte jag!!
Jag är totalt oromantisk!!!
När jag säger det så brukar folk skratta ett litet överseende skratt och säga "det är du säkert inte alls" och så skrockar dom precis som om dom visste nått jag själv inte vet. Eller oxå tittar dom på mig som om jag står där och ljuger dom rakt upp i ansiktet som om att vara oromantisk vore något att stoltsera med, nånting man försöker vara för att vara... ja vara vad?? Inte vet jag! Jag har svårt att se vad det skulle vara för possitivt med att vara oromantisk.
Eller oxå brukar folk säga att jo men det är ju annat när man är nykär. Klart man inte är lika romantisk sen, bla bla bla.
När jag och min blivande man sov tillsammans första gången hade vi varit tillsammans i en månad (och det borde falla inom ramen för nykärhetens tid annars är den förbaskat kort). Vi hade åkt till min familjs stuga och det var väl lite så där töntigt leka vuxen att helt plöstligt ha ett helt hus för sig själva istället för pojk/flickrummet.
I alla fall så vaknade min pojkvän tidigt på lördag morgon och jag antar att han var glad och nykär på "rätt" sätt så han väckte mig med muntra tillrop. I detta läge vände jag mig om och frågade vad klockan var. När han svarade halv fem ska jag tydligen ha tittat surt på honom och sagt "men, gå och dö" och lagt mig ner och somnat om.
Så så romantisk är jag!! Ett riktigt under av kärleksfullhet. Och det har inte blivit bättre med åren....
Och blommor och choklad. Visst, blommor är fina och choklad är förbannat gott, men nån riktig hallelujamomentstämning kan jag inte få till. Fast oväntade presenter kan vara kul. Min svägerska tex är en hejare på att komma med bra och oväntade presenter och då blir jag jätteglad! Men det är inte romantik, det är vänskap :0).
Det mest kräkframkallande jag vet är när vuxna människor kallar sin partner "söto", "gullis", "tussesnutten" osv, offentligt. Vill dom däremot kalla varandra för slickepotten och snussesemlan hemma så står det dom fritt, men varför?? varför?? göra det gentemot andra. Människan dom lever med har väl för PIIIIIP ett namn och är väl en vuxen fullt normal person!! Vill man ha en tussesnutten så skaffa en katt!!!!!
Så om det är romantik att kalla varandra gosseskrutten på ICA då är jag verkligen inte med!!
Även i en kärleksrelation vill jag vara jag!! Inte nån rosafärgad fantasikanin som tuggar choklad och luktar på blommorna. Älska mig för den jag är eller skit i det!! För så är det inte, eller åtminstone sällan. "Jag älskar dig mest av allt, men skulle du inte kunna vara lite mer så här". "Jag älskar dig förevigt om du bara ändrar på dig".
Dom blir kär i en äventyrare just för att han är spännande och äventyrlig. Tre år senare står dom och gråter och bräker "du får inte bestiga Mount Everest, om du gör det så älskar du mig inte". Dom blir kära i festens medelpunkt, personen med humor och stor social förmåga. Tre månader senare, "jag vill inte att du går dit", "jag vill inte att du pratar med honom/henne", "vem var det där", "vad skrattade ni åt".
Jag börjar tro att vi redan vet exakt vad vi vill ha, sen plockar vi upp första bästa som tilltalar oss utseendemässigt och som vill ha oss och sen börjar vi modellera och starkast vinner. Jämnstarka par separerar för dom är inte kära längre, den andre var inte den dom trodde (läs, vägrade göra om sig till den dom "borde" vara)....
Och är det kärlek vi söker?? I början är det mest utseende och vild passion. Och utseende är ju som vi alla vet dels förgängligt, dels mattas vår förtjusning över nått vackert av ganska snart när vi utsätts för det dagligen.
Och passion är ju ganska värdelöst. Det skulle fungera fint om vi bara var ute efter att para oss för att föröka släktet eftersom det är ett effektivt sätt att få folk att göka som kaniner, men som en byggsten för ett längre förhållande fungerar det så där.....
Passionens motsats är nämligen svartsjuka. Det vi vill ha passionerat vill vi ha med varje fiber i vår kropp, varje tanke i vårt sinne och bortom vett och sans. Och vi är livrädd att förlora det vi så passionerat vill ha och därför blir alla andra eventuella "vilja-ha-are" (i det här fallet hälften av jordens befolkning...) farliga konkurrenter och vi vaktar svartsjukt föremålet för vår passion.
Det är som med åtrå vars motsats är avsky. Varför kan kärlekspar nästan aldrig tona ut från sin relation och stanna i ett neutralt läge utan det måste gå dit hän att dom avskyr varandra och inte tål se varandra på bild en gång.
Och mitt i denna karusell sjunger vi kärlekssånger och skriver kärleksdikter och spelar in kärleksfilmer för åtminstone där kan allt få vara så där som det borde vara (?). I en tre minuter lång melodifestvalslåt hinner inte åtrå stagnera och bli avsky. I en en och en halv timme lång biofilm lämnar vi paret medan dom fortfarande är nykära och fyllda av passion. Hur lyckliga är dom 10 år senare??
Ja, det var dagens inlägg om kärlek :0). Nästa gång ska jag skriva om det värdelösa med kompromisser och varför alla borde vara särbo ;0).
/Annelie
"Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann
Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där
Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv
Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik
Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Och det värsta utav allt: Det här är sången - från en tjej - till mig.."
fredag 19 mars 2010
Orsaken till att det är tur för min karma att jag inte är snygg
Jag satt och blippade runt på youtube härom dan. För det mesta söker jag på nån speciell artist som jag gillar men igår satt jag och flumsurfade och råkade hamna på ett klipp med en massa fjortisar som stod och bölade av glädje över nån kändiskille som uppträdde.
Varför bölar man när man ser en kändis man gillar?? Är det nån gång man ska vara glad så är det väl då!! Att man kan känna sig lite fumlig och kanske få lite svårt att säga nått vettigt om man får en chans att prata med personen ifråga, okej! Men tokböla!!! I can't understand the feeling!!
Jag får en del hånfulla kommentarer ibland av folk angående min fascination för Joacim Cans, men det beror nog mest på att folk inte kan förstå ironi utan tror att vartenda ord är den exakta sanningen. Jag skulle göra mig bättre om jag fick prata än skriva eftersom man då kan använda sig av tonfall. När jag skriver har jag alltid olika tonfall i huvudet beroende på vad jag skriver, men det kan ju läsaren inte höra :0).
Bara för att jag skrivit att jag skulle släppa allt och följa med om Joacim sladdade förbi så innebär det inte att jag verkligen skulle göra det i skarpt läge. Fast kanske... ;0).
Frågan är, skulle jag vilja vara ihop med Joacim Cans?
Svaret är, absolut INTE!! Det vet väl alla att tittar vi för mycket på något vackert upphör det att vara vackert för vi vänjer oss. Alltså ska man inte köpa den fina tavlan utan istället besöka galleriet då och då.
Sedan vill jag verkligen inte förstöra min glamourösa idol med att utsättas för hans dåliga sidor. Jag menar, hur mycket världens snyggaste man är han när man måste plocka upp hans skitiga äckliga strumpor, se honom sitta i soffan och rapa gammal öl eller höra honom snarka nätterna igenom??? Det står inte på förrän han är både vidrig och värdelös....
Skulle jag då vilja ha sex med Joacim Cans?
Svaret på denna fråga är kanske något oväntat, NEJ, verkligen inte!!! Finns det något löjligare än en naken man??? Dom kan vara hur sexiga som helst tills dom börjar klä av sig, sen är det kört! För ett extremt litet fåtal kan bar överkropp funka men för de flesta går gränsen mycket tidigare.
Så sorry alla killar som trott att vi tjejer vill ha lampan släckt för att vi är blyga..........
I bästa fall kan en naken karl vara ömklig och vem vill ha en ömklig idol?? Han ska vara stark, oövervinnerlig och perfekt! Alltså, behålla kläderna på.
Skulle jag vilja vara vän med Joacim?
Svaret på den frågan blir nog att jo, kanske. Då skulle jag se honom lagomt ofta, ha större chans att ta del av hans musik och även kunna få svar på alla frågor jag har om låtarna. Vilken är tex den ultimata synden?? Som jag har undrat!!
Den sista frågan blir då, skulle jag vilja gosa och gnossat helt hämningslöst med hans hår?
Svaret på den frågan blir JA och ingenting annat än JA!! Givetvis skulle jag det. Och detta, har jag insett efter mycket vånda och till min stora skam, gör mig lika värdelös som alla killar som bara vill ha en tjej för att hon har stora tuttar tex. Och det är här min karmas räddning kommer in i bilden.
För tänk om jag hade varit en sån där supersnygging som kunde få vilken kille som helst. Så efter en timmes hysteriskt hårgnuss skulle jag resa mig och gå. ”Men du kan inte gå nu, jag har ju lämnat fru och barn för din skull”.
”Jag är så lessen. Men du vet det är inte du, det är jag (sorry grabben, det är inga fler av dina kroppsdelar som tilltalar mig) ”Du är värd något mycket bättre än mig (låt mig gå nu, jag står inte ut med all ångest i det här rummet).
Men nu eftersom jag inte är nån supersnygging kan jag aldrig hamna i den här situationen som garanterat skulle sänka min karma till sällan skådade lågvattenmärken. Och detta i sin tur bevisar än en gång att det går att hitta något positivt med precis allt!!!
Ha en underbar fredag kväll hörrni!! Själv ska jag spana in Lets dance. Istället för att klaga på att Willy Viking blir kvar tror jag att jag ska rösta på honom. På det sättet kan jag skapa känslan av att jag fått precis som jag vill om han nu mot alla odds blir kvar även ikväll. Det kan kallas självbedrägeri men tänk om det funkar??!!
Aloha!!!
/Annelie
Varför bölar man när man ser en kändis man gillar?? Är det nån gång man ska vara glad så är det väl då!! Att man kan känna sig lite fumlig och kanske få lite svårt att säga nått vettigt om man får en chans att prata med personen ifråga, okej! Men tokböla!!! I can't understand the feeling!!
Jag får en del hånfulla kommentarer ibland av folk angående min fascination för Joacim Cans, men det beror nog mest på att folk inte kan förstå ironi utan tror att vartenda ord är den exakta sanningen. Jag skulle göra mig bättre om jag fick prata än skriva eftersom man då kan använda sig av tonfall. När jag skriver har jag alltid olika tonfall i huvudet beroende på vad jag skriver, men det kan ju läsaren inte höra :0).
Bara för att jag skrivit att jag skulle släppa allt och följa med om Joacim sladdade förbi så innebär det inte att jag verkligen skulle göra det i skarpt läge. Fast kanske... ;0).
Frågan är, skulle jag vilja vara ihop med Joacim Cans?
Svaret är, absolut INTE!! Det vet väl alla att tittar vi för mycket på något vackert upphör det att vara vackert för vi vänjer oss. Alltså ska man inte köpa den fina tavlan utan istället besöka galleriet då och då.
Sedan vill jag verkligen inte förstöra min glamourösa idol med att utsättas för hans dåliga sidor. Jag menar, hur mycket världens snyggaste man är han när man måste plocka upp hans skitiga äckliga strumpor, se honom sitta i soffan och rapa gammal öl eller höra honom snarka nätterna igenom??? Det står inte på förrän han är både vidrig och värdelös....
Skulle jag då vilja ha sex med Joacim Cans?
Svaret på denna fråga är kanske något oväntat, NEJ, verkligen inte!!! Finns det något löjligare än en naken man??? Dom kan vara hur sexiga som helst tills dom börjar klä av sig, sen är det kört! För ett extremt litet fåtal kan bar överkropp funka men för de flesta går gränsen mycket tidigare.
Så sorry alla killar som trott att vi tjejer vill ha lampan släckt för att vi är blyga..........
I bästa fall kan en naken karl vara ömklig och vem vill ha en ömklig idol?? Han ska vara stark, oövervinnerlig och perfekt! Alltså, behålla kläderna på.
Skulle jag vilja vara vän med Joacim?
Svaret på den frågan blir nog att jo, kanske. Då skulle jag se honom lagomt ofta, ha större chans att ta del av hans musik och även kunna få svar på alla frågor jag har om låtarna. Vilken är tex den ultimata synden?? Som jag har undrat!!
Den sista frågan blir då, skulle jag vilja gosa och gnossat helt hämningslöst med hans hår?
Svaret på den frågan blir JA och ingenting annat än JA!! Givetvis skulle jag det. Och detta, har jag insett efter mycket vånda och till min stora skam, gör mig lika värdelös som alla killar som bara vill ha en tjej för att hon har stora tuttar tex. Och det är här min karmas räddning kommer in i bilden.
För tänk om jag hade varit en sån där supersnygging som kunde få vilken kille som helst. Så efter en timmes hysteriskt hårgnuss skulle jag resa mig och gå. ”Men du kan inte gå nu, jag har ju lämnat fru och barn för din skull”.
”Jag är så lessen. Men du vet det är inte du, det är jag (sorry grabben, det är inga fler av dina kroppsdelar som tilltalar mig) ”Du är värd något mycket bättre än mig (låt mig gå nu, jag står inte ut med all ångest i det här rummet).
Men nu eftersom jag inte är nån supersnygging kan jag aldrig hamna i den här situationen som garanterat skulle sänka min karma till sällan skådade lågvattenmärken. Och detta i sin tur bevisar än en gång att det går att hitta något positivt med precis allt!!!
Ha en underbar fredag kväll hörrni!! Själv ska jag spana in Lets dance. Istället för att klaga på att Willy Viking blir kvar tror jag att jag ska rösta på honom. På det sättet kan jag skapa känslan av att jag fått precis som jag vill om han nu mot alla odds blir kvar även ikväll. Det kan kallas självbedrägeri men tänk om det funkar??!!
Aloha!!!
/Annelie
onsdag 17 mars 2010
Bra start på en hektisk vecka :0)
Oj vad tiden har gått igen.... Blev så struligt när Flisan blev sjuk en hel vecka och vi var inne på sjukhuset ett dygn oxå och sen blev det sportlov, vilket av tradition (pga frånvaro av bredbansuppkoppling) är en datafri vecka.
Den här veckan har varit hektisk så här långt. Jobbade i måndags och sen på kvällen hade vi genrep med gospelkören inför konserten igår. Vi övade i tre timmar!! Jag höll ut drygt halva tiden, resten av kvällen tillbringade jag på åskådarplats och bara njöt av att lyssna på mina kompisars skönsång.
Tisdagen inleddes på vårdcentralen för Flisan skulle ta prover. Hon var så himla duktig. Inte ett ljud sa hon fast dom blev tvugna att sticka henne två gånger. Mammas tuffing!!
Var på yogan sedan på förmiddagen. Det gick så himla bra!! Det är så nära nu att jag kan släppa tankarna och slappna av helt. Men det är svårt. Det är så otroligt lätt att tankarna far iväg, oftast mot väldigt oviktiga saker. Det är ju inte direkt lösningen på de stora världsproblemen som poppar upp. Men det är väl en träningssak det som så mycket annat.
När jag ändå var inne i stan passade jag på att hämta ut biljetten till Claes Malmberg. Han kommer till Tonhallen i april och det vill jag inte missa. Var även in på fotoaffären och tog ett nytt kort till körkortet. Gubben skulle prompt ha mig att le. Varför ska man nödvändigtvis le på alla kort?? På ett körkort spelar det väl verkligen ingen roll, jag tänker inte använda det för att söka modelljobb eller ut och ragga karlar med det direkt...... Så jag vägrade! Våga vägra leende tänkte jag och råstirrade in i kameran. Jag tror gubben tyckte jag var dum :0).
Så nu ser jag ut som en tjurig tonråing på skolfoto, ni vet som nån som blivit tvingad av mamma att ta på sig den töntiga hat-tröjan och så står det en klämkäck fotograf med en uppstoppad fågel och ropar le mot pippin, le mot den söta lilla pippifågeln nu!! Men som sagt, får jag bara ett giltigt körkort är jag mer än nöjd!!
Var även in i Birsta city och handlade två vita tröjor till kören. Jag hade lovat mig själv att köpa en enkel enfärgad vit tröja, men mina steg styrdes av en högre makt till Jack & Jones och där fick jag tag i en jättefin vit t-shirt med ett gitarrspelande skelett på. Med svarta glitterstenar och nitar och grejer. Hur fin som helst!! Och så fick det bli en vit hoodjacka oxå eftersom jag är så extremt frusen.
Fast den behövde jag inte igår på konserten på In Between. Det var huuuur varmt som helst!!! Det blev en jättehäftig kväll!!! Vi sjöng 13 olika sånger och emellanåt pratade prästen lite om gospelns ursprung och sånt. Det var 120 pers som kom och tittade!! Helt otroligt!! Jättebra stämning. Sen blev det lite småmissar och vi behöver öva mer på komma ihåg att le och på att gunga i samma takt åt samma håll så publiken slipper drabbas av sjösjuka :0). Men det är ju bara detaljer i det stora havet av glädje som gospel sprider!!
Var hur speedad som helst efteråt men även toktrött och helt utan röst. Min förkylning gillade inte så många timmars körsång två dagar i rad.... Under dan hade jag efter tips provat att tugga ingefära. Shit!!! Inte konstigt att det hjälper mot halsont!! Man blir ju helt förlamad. Jag hade ingen känsel i kinderna på flera timmar. Det var som tandläkarbedövning............ Ni vet, allting bara domnar och pirrar och passar man sig inte inser man att man sitter med dregglet rinnande längs hakan som en annan sankt bernhardshund. Sedan visade det sig att tanken var att man skulle riva ingefäran, inte käka en stor bit....
Imorse var jag helt röstlös. Jag spelade upp en mycket avancerad (men tydligen totalt obegriplig) pantomimteater för barnen för att få dom att förstå vad dom skulle göra. Sedan försökte jag kurera mig med vitpeppar för det pratade vi om på kören igår. Det var bara det att vi bara hade svartpeppar hemma så jag tryckte i mig en näve sånna istället. Precis när jag svalt kom jag på att det nog var mot magsjuka dom skulle hjälpa. Men det är ju alltid skönt att slippa magsjuka!!
Till slut kylde jag ner lite cola till nästan iskonsistens och drack det. Det rev gott ska jag tala om. På det några glas med varm dryck och sen kunde jag faktiskt hanka mig fram på jobbet och rösten blev tom lite bättre när jag pratat ett tag. Att inte prata existerar inte i min värld, men för att skona halsen har jag bara pratat på utandning idag.....
Som alltid var det trevligt på jobbet och dan gick alldeles för fort. Bakade en morotskaka som alltid brukar bli så himla bra, men så icke idag. Kan någon förklara för mig hur det kan komma sig att en så gott som helt jämntjock kaka kan vara genomgräddad på 90% av sin yta och sedan helt rinnig på övriga 10%????? Jag fattar det inte. Men jag ropar bara "hurra, jag gjorde fel" och bakar en ny kaka nån annan dag!
Efter jobbet gick jag på veckomässan. Som blivande kyrkvärd fick jag den stora (men för dagen något oväntade) äran att läsa evangelietexten. Det gick jättebra och jag fick beröm av prästen. Tur att jag är van att läsa högt för barna!! Det vanligaste felet folk gör när dom läser högt, helst om dom är en smula nervös, är att dom läser för fort. Så jag tänker alltid lite extra på att sakta ner tempot och så på att läsa med inlevelse. Finns inget värre än folk som låter exakt likadant om dom läser ett stycke ur en spännade roman som när dom läser innehållsdeklarationen på en falukorv *ryser*.
Resten av dagen har jag bara slöat framför datorn. Borde verkligen städa. Den här piiip solen gör att mitt tidigare nästan acceptabla hem blivit väldigt dammigt och på gränsen till oacceptabelt. Tacka vet jag mörker och skumrask :0). Nää, så klart inte!!! Helt underbart med sol!!!
Nu ska jag forstätta tänka på att jag borde städa. Hoppas ni får en underbar städfri kväll!!!!
/Annelie
"If you like to gamble, I tell you I'm your man
You win some, lose some, it's all the same to me
The pleasure is to play, makes no difference what you say
I don't share your greed, the only card I need is
The Ace Of Spades
The Ace Of Spades"
Den här veckan har varit hektisk så här långt. Jobbade i måndags och sen på kvällen hade vi genrep med gospelkören inför konserten igår. Vi övade i tre timmar!! Jag höll ut drygt halva tiden, resten av kvällen tillbringade jag på åskådarplats och bara njöt av att lyssna på mina kompisars skönsång.
Tisdagen inleddes på vårdcentralen för Flisan skulle ta prover. Hon var så himla duktig. Inte ett ljud sa hon fast dom blev tvugna att sticka henne två gånger. Mammas tuffing!!
Var på yogan sedan på förmiddagen. Det gick så himla bra!! Det är så nära nu att jag kan släppa tankarna och slappna av helt. Men det är svårt. Det är så otroligt lätt att tankarna far iväg, oftast mot väldigt oviktiga saker. Det är ju inte direkt lösningen på de stora världsproblemen som poppar upp. Men det är väl en träningssak det som så mycket annat.
När jag ändå var inne i stan passade jag på att hämta ut biljetten till Claes Malmberg. Han kommer till Tonhallen i april och det vill jag inte missa. Var även in på fotoaffären och tog ett nytt kort till körkortet. Gubben skulle prompt ha mig att le. Varför ska man nödvändigtvis le på alla kort?? På ett körkort spelar det väl verkligen ingen roll, jag tänker inte använda det för att söka modelljobb eller ut och ragga karlar med det direkt...... Så jag vägrade! Våga vägra leende tänkte jag och råstirrade in i kameran. Jag tror gubben tyckte jag var dum :0).
Så nu ser jag ut som en tjurig tonråing på skolfoto, ni vet som nån som blivit tvingad av mamma att ta på sig den töntiga hat-tröjan och så står det en klämkäck fotograf med en uppstoppad fågel och ropar le mot pippin, le mot den söta lilla pippifågeln nu!! Men som sagt, får jag bara ett giltigt körkort är jag mer än nöjd!!
Var även in i Birsta city och handlade två vita tröjor till kören. Jag hade lovat mig själv att köpa en enkel enfärgad vit tröja, men mina steg styrdes av en högre makt till Jack & Jones och där fick jag tag i en jättefin vit t-shirt med ett gitarrspelande skelett på. Med svarta glitterstenar och nitar och grejer. Hur fin som helst!! Och så fick det bli en vit hoodjacka oxå eftersom jag är så extremt frusen.
Fast den behövde jag inte igår på konserten på In Between. Det var huuuur varmt som helst!!! Det blev en jättehäftig kväll!!! Vi sjöng 13 olika sånger och emellanåt pratade prästen lite om gospelns ursprung och sånt. Det var 120 pers som kom och tittade!! Helt otroligt!! Jättebra stämning. Sen blev det lite småmissar och vi behöver öva mer på komma ihåg att le och på att gunga i samma takt åt samma håll så publiken slipper drabbas av sjösjuka :0). Men det är ju bara detaljer i det stora havet av glädje som gospel sprider!!
Var hur speedad som helst efteråt men även toktrött och helt utan röst. Min förkylning gillade inte så många timmars körsång två dagar i rad.... Under dan hade jag efter tips provat att tugga ingefära. Shit!!! Inte konstigt att det hjälper mot halsont!! Man blir ju helt förlamad. Jag hade ingen känsel i kinderna på flera timmar. Det var som tandläkarbedövning............ Ni vet, allting bara domnar och pirrar och passar man sig inte inser man att man sitter med dregglet rinnande längs hakan som en annan sankt bernhardshund. Sedan visade det sig att tanken var att man skulle riva ingefäran, inte käka en stor bit....
Imorse var jag helt röstlös. Jag spelade upp en mycket avancerad (men tydligen totalt obegriplig) pantomimteater för barnen för att få dom att förstå vad dom skulle göra. Sedan försökte jag kurera mig med vitpeppar för det pratade vi om på kören igår. Det var bara det att vi bara hade svartpeppar hemma så jag tryckte i mig en näve sånna istället. Precis när jag svalt kom jag på att det nog var mot magsjuka dom skulle hjälpa. Men det är ju alltid skönt att slippa magsjuka!!
Till slut kylde jag ner lite cola till nästan iskonsistens och drack det. Det rev gott ska jag tala om. På det några glas med varm dryck och sen kunde jag faktiskt hanka mig fram på jobbet och rösten blev tom lite bättre när jag pratat ett tag. Att inte prata existerar inte i min värld, men för att skona halsen har jag bara pratat på utandning idag.....
Som alltid var det trevligt på jobbet och dan gick alldeles för fort. Bakade en morotskaka som alltid brukar bli så himla bra, men så icke idag. Kan någon förklara för mig hur det kan komma sig att en så gott som helt jämntjock kaka kan vara genomgräddad på 90% av sin yta och sedan helt rinnig på övriga 10%????? Jag fattar det inte. Men jag ropar bara "hurra, jag gjorde fel" och bakar en ny kaka nån annan dag!
Efter jobbet gick jag på veckomässan. Som blivande kyrkvärd fick jag den stora (men för dagen något oväntade) äran att läsa evangelietexten. Det gick jättebra och jag fick beröm av prästen. Tur att jag är van att läsa högt för barna!! Det vanligaste felet folk gör när dom läser högt, helst om dom är en smula nervös, är att dom läser för fort. Så jag tänker alltid lite extra på att sakta ner tempot och så på att läsa med inlevelse. Finns inget värre än folk som låter exakt likadant om dom läser ett stycke ur en spännade roman som när dom läser innehållsdeklarationen på en falukorv *ryser*.
Resten av dagen har jag bara slöat framför datorn. Borde verkligen städa. Den här piiip solen gör att mitt tidigare nästan acceptabla hem blivit väldigt dammigt och på gränsen till oacceptabelt. Tacka vet jag mörker och skumrask :0). Nää, så klart inte!!! Helt underbart med sol!!!
Nu ska jag forstätta tänka på att jag borde städa. Hoppas ni får en underbar städfri kväll!!!!
/Annelie
"If you like to gamble, I tell you I'm your man
You win some, lose some, it's all the same to me
The pleasure is to play, makes no difference what you say
I don't share your greed, the only card I need is
The Ace Of Spades
The Ace Of Spades"
måndag 1 mars 2010
Trist sjukdag
Så har tiden runnit iväg igen. Men det känns som om jag har hunnit med rätt mycket i alla fall.
Vaknade i fredags morse och trodde att jag hamnat i helvetet. Det kändes som att hela huvudet och en bit av halsen/nacken låg i skärselden så in i glödheta ont gjorde det. Framför allt käkarna värkte. Jag har aldrig känt en sån smärta i ansiktet som jag gjorde då. Det var snudd på outhärdligt.
Det är det som är så olustigt med mitt handikapp. Kroppen sviker när man som minst anar det och på de mest oväntade sätt. Jag tyckte att det gick så bra allting och att jag hade koll och sen kommer en sån där kalldusch. Men jag hade bestämt mig redan när jag började den här arbetsprövningen att så långt det bara går ta mig iväg oavsett hur jag mår. Gränsen går om jag inte anser mig kunna köra bil på ett säkert sätt, men annars ska jag dit i alla fall. Så får jag åka hem igen om det absolut inte fungerar.
De senaste fyra åren har jag byggt upp mitt liv genom att hela tiden lära av mig själv. Jag gör en sak, känner efter hur det känns, provar om jag kan göra den en gång till, tio gånger till, vad händer om jag gör så här eller så här, hur mår jag direkt, hur mår jag om ett tag. Det har varit en mycket tidskrävande och tungrodd uppgift men den har lett till att jag inte längre har lika många svängningar i måendet per år som tidigare och att jag helt sluppit de allra djupaste dykningarna och att dykningarna blir kortvarigare.
Jag önskar att det vore en enkel teknik så att jag kunde förmedla och lära ut den till andra för den är effektiv (men omständig).
Men tillbaka till fredagens skärseld. Efter tio minuters yoga-andande så kunde jag ta mig upp ur sängen och få i mig medicinen. Och jag kom iväg på jobbet oxå. Tack och lov att jag har så bra arbetstider, det passar min kropp perfekt att börja vid tio eftersom jag hinner komma igång ordentligt innan det är dags att åka. Hade en mycket trevlig arbetsdag, bakade en Silviakaka och gjorde sallader. Ville inte att dan skulle ta slut.......
Helgen har spenderats med familjen och vi har varit på simhallen och spelat en massa spel och tittat på lets dance och Melodifestivalen. På söndag var dottern och jag på hundutställning med hennes hund och sedan avrundade jag kvällen med att se 10 minuter av herrarnas femmil och sedan somna i fåtöljen framför agenda-debatten mellan Luciano och Måddan.
Idag var jag sjukt laddad för ännu en dag på jobbet, men typiskt nog så hade dottern feber och ont i magen så det var bara till att stanna hemma :(. Såååå himla tråkigt!!! Hoppas hon blir frisk så jag slipper missa yogan och resten av arbetsveckan. Och så att alla är friska på lördag när det bär av på sportlov.
Ha en underbar vecka!!!
/Annelie
"Kärleken fyller allt.
Den kan inte begränsas, den är ett mål i sig.
Den kan inte bedra för den är inte bunden vid något ägande.
Den kan inte hållas fången, för den är som en flod som svämmar över alla hinder.
Den som försöker stänga in kärleken måste skära av dess källa och om det sker kommer vattnet som man har lycka...ts samla att stagnera och ruttna!"
/Paolo Coelho
Vaknade i fredags morse och trodde att jag hamnat i helvetet. Det kändes som att hela huvudet och en bit av halsen/nacken låg i skärselden så in i glödheta ont gjorde det. Framför allt käkarna värkte. Jag har aldrig känt en sån smärta i ansiktet som jag gjorde då. Det var snudd på outhärdligt.
Det är det som är så olustigt med mitt handikapp. Kroppen sviker när man som minst anar det och på de mest oväntade sätt. Jag tyckte att det gick så bra allting och att jag hade koll och sen kommer en sån där kalldusch. Men jag hade bestämt mig redan när jag började den här arbetsprövningen att så långt det bara går ta mig iväg oavsett hur jag mår. Gränsen går om jag inte anser mig kunna köra bil på ett säkert sätt, men annars ska jag dit i alla fall. Så får jag åka hem igen om det absolut inte fungerar.
De senaste fyra åren har jag byggt upp mitt liv genom att hela tiden lära av mig själv. Jag gör en sak, känner efter hur det känns, provar om jag kan göra den en gång till, tio gånger till, vad händer om jag gör så här eller så här, hur mår jag direkt, hur mår jag om ett tag. Det har varit en mycket tidskrävande och tungrodd uppgift men den har lett till att jag inte längre har lika många svängningar i måendet per år som tidigare och att jag helt sluppit de allra djupaste dykningarna och att dykningarna blir kortvarigare.
Jag önskar att det vore en enkel teknik så att jag kunde förmedla och lära ut den till andra för den är effektiv (men omständig).
Men tillbaka till fredagens skärseld. Efter tio minuters yoga-andande så kunde jag ta mig upp ur sängen och få i mig medicinen. Och jag kom iväg på jobbet oxå. Tack och lov att jag har så bra arbetstider, det passar min kropp perfekt att börja vid tio eftersom jag hinner komma igång ordentligt innan det är dags att åka. Hade en mycket trevlig arbetsdag, bakade en Silviakaka och gjorde sallader. Ville inte att dan skulle ta slut.......
Helgen har spenderats med familjen och vi har varit på simhallen och spelat en massa spel och tittat på lets dance och Melodifestivalen. På söndag var dottern och jag på hundutställning med hennes hund och sedan avrundade jag kvällen med att se 10 minuter av herrarnas femmil och sedan somna i fåtöljen framför agenda-debatten mellan Luciano och Måddan.
Idag var jag sjukt laddad för ännu en dag på jobbet, men typiskt nog så hade dottern feber och ont i magen så det var bara till att stanna hemma :(. Såååå himla tråkigt!!! Hoppas hon blir frisk så jag slipper missa yogan och resten av arbetsveckan. Och så att alla är friska på lördag när det bär av på sportlov.
Ha en underbar vecka!!!
/Annelie
"Kärleken fyller allt.
Den kan inte begränsas, den är ett mål i sig.
Den kan inte bedra för den är inte bunden vid något ägande.
Den kan inte hållas fången, för den är som en flod som svämmar över alla hinder.
Den som försöker stänga in kärleken måste skära av dess källa och om det sker kommer vattnet som man har lycka...ts samla att stagnera och ruttna!"
/Paolo Coelho
torsdag 25 februari 2010
Börjat arbetsprövat!!!!
Nu har det varit hektiska dagar. Hade tänkt hinna blogga om lite intressanta ämnen, som typ friskolor och sånt men jag hinner inte med.
I tisdags var andra gången på yogan och det kändes minst lika bra som sist. Jag tror jag har hittat min träningsform!! På kvällen var det årsmöte med s-föreningen. Trevligt folk och kul med alla nomineringar och sånt. Jag hade bakat Lyxkaka och bullar till fika. Det gick åt som smör i solsken vilket alltid är en kick för självförtroendet!! Skulle kännas jobbigt om folk började hulka och bli gröna i ansiktet.....
Sedan var det onsdag och dagen D, första dan på jobbet! Började morgonen med ett besök hos kuratorn. Kul att få visa henne att det händer en massa positivt nu för vi ska ju snart avsluta vår "relation". Sedan var jag till sjukgymnasten och fick massage. Första gången på jättelänge som det var skönt att få massage och inte gjorde mer ont än skönt. Jag bara njöt och höll på att somna.
Efter det var jag laddad för första arbetspasset på kyrkans cafe, In Between. Det var sjukt kul!! Lagomt mycket att göra, omväxlande och rörligt och mycket kontakt med folk. Kan knappast bli bättre!! Jag började redan första dan och fixade mackor och tog betalt och allting. Att använda en kassa-apparat är ju en barndomsdröm, alla har väl lekt affär ;0).
Jag tycker det är lika bra att köra igång från början och sen får man ju fråga varefter. Jag hatar att vara sysslolös så jag blir så glad om det finns nått att göra. Som avslutning på arbetsdagen gick jag på veckomässan och tog nattvarden. Skön avrundning på en dag!
Igår kväll tog jag ett långt hett bad och sen nattade jag redan 21:20.
Imorse klev vi upp före sex och tittade på hockyn. Synd att vi förlorade, men vi har ju fått otroligt många medaljer ändå under det här OS:et. Sedan tog jag det lugnt ett tag efter att ha skjussat barna till skolan innan det var dags att åka till jobbet för ännu en kul dag.
Jag tror det här kommer att bli jättebra!!! Fast idag var jag så trött när jag kom hem att jag gick och la mig en timme. Ett misstag visade det sig för jag frös som en hund när jag klev upp ur varma sängen för att åka och hämta barnen :0). Men det positiva är att tröttheten är större än smärtstegringen.
Fastan går bara bra! Fick veta idag att på söndagar får man äta och dricka som vanligt. Får se hur jag gör med det... En sak som jag ägnar mycket tankar åt nu är den stora orätttvisan i att jag när som helst kan ge efter för hunger/sug och äta precis vad jag vill när som helst. Överallt i världen finns miljontals människor som inte har det valet och det är så grymt!!
Kan inte påstå att jag saknar kött. Jag är ingen älskare av rött kött. Visst finns det några goda rätter, men jag skulle kunna leva utan det. Kyckling och fisk däremot vore jättesvårt. Dessutom skulle jag nog ha svårt att vara utan ost och ägg oxå så det får nog bli lakto-ovo-vegterarian i så fall för min del. Finns ett speciellt namn för om man äter fisk och kyckling oxå men det minns jag inte.
Anledningen för mig att eventuellt sluta äta kött är helt och hållet för djurens skull. Jag har väldigt svårt för att äta upp andra och att djuren ska leva bara för att jag ska ha mat. Dessutom är djurhållningen under all kritik, även i sverige. Allt är bara pengar, pengar, pengar.....
Och äter man vegetariskt utan att fasta så får man ju äta allt möjligt gott. Allt bröd och en massa god ost och pommes och godis och fikabröd. Och får man dessutom äta ägg och fisk och eventuellt kyckling så är möjligheterna oändliga. För det jag saknar mest just nu är inte kött utan sötsaker, godis och fikabröd sätter verkligen min karaktär på prov.
Men visst är det konstigt att nu när jag fastar så klarar jag att avhålla mig från allt detta, medan jag inte alls klarat det under de sista åren när jag försökt gå ner nått kilo i vikt. Då har jag fallit för frestelsen redan samma dag som jag bestämt mig för att börja "banta". Nu finns det jobbiga stunder, men på det stora hela går det jättebra och jag kan baka och fixa åt andra och se barna äta godis utan att det är alltför hemskt.
/Annelie
"You are the light, no matters what's gonna be. You're the same. You're eternety. There's no reason for me to carry the load. I'm giving it all to you lord."
I tisdags var andra gången på yogan och det kändes minst lika bra som sist. Jag tror jag har hittat min träningsform!! På kvällen var det årsmöte med s-föreningen. Trevligt folk och kul med alla nomineringar och sånt. Jag hade bakat Lyxkaka och bullar till fika. Det gick åt som smör i solsken vilket alltid är en kick för självförtroendet!! Skulle kännas jobbigt om folk började hulka och bli gröna i ansiktet.....
Sedan var det onsdag och dagen D, första dan på jobbet! Började morgonen med ett besök hos kuratorn. Kul att få visa henne att det händer en massa positivt nu för vi ska ju snart avsluta vår "relation". Sedan var jag till sjukgymnasten och fick massage. Första gången på jättelänge som det var skönt att få massage och inte gjorde mer ont än skönt. Jag bara njöt och höll på att somna.
Efter det var jag laddad för första arbetspasset på kyrkans cafe, In Between. Det var sjukt kul!! Lagomt mycket att göra, omväxlande och rörligt och mycket kontakt med folk. Kan knappast bli bättre!! Jag började redan första dan och fixade mackor och tog betalt och allting. Att använda en kassa-apparat är ju en barndomsdröm, alla har väl lekt affär ;0).
Jag tycker det är lika bra att köra igång från början och sen får man ju fråga varefter. Jag hatar att vara sysslolös så jag blir så glad om det finns nått att göra. Som avslutning på arbetsdagen gick jag på veckomässan och tog nattvarden. Skön avrundning på en dag!
Igår kväll tog jag ett långt hett bad och sen nattade jag redan 21:20.
Imorse klev vi upp före sex och tittade på hockyn. Synd att vi förlorade, men vi har ju fått otroligt många medaljer ändå under det här OS:et. Sedan tog jag det lugnt ett tag efter att ha skjussat barna till skolan innan det var dags att åka till jobbet för ännu en kul dag.
Jag tror det här kommer att bli jättebra!!! Fast idag var jag så trött när jag kom hem att jag gick och la mig en timme. Ett misstag visade det sig för jag frös som en hund när jag klev upp ur varma sängen för att åka och hämta barnen :0). Men det positiva är att tröttheten är större än smärtstegringen.
Fastan går bara bra! Fick veta idag att på söndagar får man äta och dricka som vanligt. Får se hur jag gör med det... En sak som jag ägnar mycket tankar åt nu är den stora orätttvisan i att jag när som helst kan ge efter för hunger/sug och äta precis vad jag vill när som helst. Överallt i världen finns miljontals människor som inte har det valet och det är så grymt!!
Kan inte påstå att jag saknar kött. Jag är ingen älskare av rött kött. Visst finns det några goda rätter, men jag skulle kunna leva utan det. Kyckling och fisk däremot vore jättesvårt. Dessutom skulle jag nog ha svårt att vara utan ost och ägg oxå så det får nog bli lakto-ovo-vegterarian i så fall för min del. Finns ett speciellt namn för om man äter fisk och kyckling oxå men det minns jag inte.
Anledningen för mig att eventuellt sluta äta kött är helt och hållet för djurens skull. Jag har väldigt svårt för att äta upp andra och att djuren ska leva bara för att jag ska ha mat. Dessutom är djurhållningen under all kritik, även i sverige. Allt är bara pengar, pengar, pengar.....
Och äter man vegetariskt utan att fasta så får man ju äta allt möjligt gott. Allt bröd och en massa god ost och pommes och godis och fikabröd. Och får man dessutom äta ägg och fisk och eventuellt kyckling så är möjligheterna oändliga. För det jag saknar mest just nu är inte kött utan sötsaker, godis och fikabröd sätter verkligen min karaktär på prov.
Men visst är det konstigt att nu när jag fastar så klarar jag att avhålla mig från allt detta, medan jag inte alls klarat det under de sista åren när jag försökt gå ner nått kilo i vikt. Då har jag fallit för frestelsen redan samma dag som jag bestämt mig för att börja "banta". Nu finns det jobbiga stunder, men på det stora hela går det jättebra och jag kan baka och fixa åt andra och se barna äta godis utan att det är alltför hemskt.
/Annelie
"You are the light, no matters what's gonna be. You're the same. You're eternety. There's no reason for me to carry the load. I'm giving it all to you lord."
måndag 22 februari 2010
Bokcirkelträff och iskyla
Nu har kylan bitit tag igen. Igår trotsade barnen och jag både kyla och snålblåst och for ner till isen på skolan och åkte skridskor i nästan en timme (jag åkte bara på skorna iofs, men ändå). Vi var alldeles ensamma där (??!!). Frös som en galning men det var skönt när vi kom in igen.
Skulle egentligen på kick-off med mentalgänget från brukshundsklubben, men det strulade ihop sig med barnvakt eftersom M var tvungen att jobba över. Sen hade jag rejält ont oxå och vädret var inte så lockande för att ge sig ut med bil så det fick vara.
Imorse hade M fått för sig att det skulle vara trevligt om vi klev upp klockan sex och tittade på ishockyn och åt frukost ihop. När klockan ringde tyckte jag ärligt talat att det var en usel ide men jag masade mig upp och kröp ner i soffan och låg där och myste under duntäcket. Barna kom oxå ner och tittade tillsammans med oss och det blev riktigt trevligt. Ffa när vi vann så snyggt med 3-0!
Idag blev det en sväng till Birsta och fylla förråden med schampo, balsam, tvål mm och hundmat. Gäller att passa på när M är ledig och kan bära.
Ikväll har jag varit på första träffen med bokcirkeln. Det är min svägerska som dragit igång den och vi är sex tjejer i blandade åldrar som ska försöka läsa intressanta böcker och träffas och fika och diskutera dom.
På vägen dit lyssnade jag på Lars Winnerbäck, Singel. Ibland är det bara rätt med LW.
Hårdrock är för det mesta rätt musik för mig.
Hårdrock gör mig glad när jag känner mig deppig, gör mig ännu gladare när jag är glad, tröstar mig när jag är lessen, peppar mig när jag känner mig nere, ger mig energi när jag känner mig trött och tom, hjälper mig att släppa ut frustration och ilska när jag är frustrerad och arg och får mig att känna livslust.
Hårdrock är nästan alltid perfekt.
Men ibland vill jag bara vila i en känsla, bara finnas här och nu och vara och då är det bara LW som gäller. Han sätter ord på allt och han gör det bra!!!!
Bokcirkelträffen var jättetrevlig!! Kanonbra folk och intressanta diskussioner. Ser fram emot nästa bok och nästa träff.
Nu tog Sverige precis silver i damernas sprintstafett. Jag är absolut ingen sportfåne, tvärtemot, men en del intressant finns det under vinter-OS. Fast mest läser jag resultaten i tidningen. Nu råkade jag bara sitta i soffan och TV:n var på. Men svenska medaljer är alltid roligt!!!
Nu ska jag sova!! Yoga imorgon!! Längtar!!
/Annelie
Skulle egentligen på kick-off med mentalgänget från brukshundsklubben, men det strulade ihop sig med barnvakt eftersom M var tvungen att jobba över. Sen hade jag rejält ont oxå och vädret var inte så lockande för att ge sig ut med bil så det fick vara.
Imorse hade M fått för sig att det skulle vara trevligt om vi klev upp klockan sex och tittade på ishockyn och åt frukost ihop. När klockan ringde tyckte jag ärligt talat att det var en usel ide men jag masade mig upp och kröp ner i soffan och låg där och myste under duntäcket. Barna kom oxå ner och tittade tillsammans med oss och det blev riktigt trevligt. Ffa när vi vann så snyggt med 3-0!
Idag blev det en sväng till Birsta och fylla förråden med schampo, balsam, tvål mm och hundmat. Gäller att passa på när M är ledig och kan bära.
Ikväll har jag varit på första träffen med bokcirkeln. Det är min svägerska som dragit igång den och vi är sex tjejer i blandade åldrar som ska försöka läsa intressanta böcker och träffas och fika och diskutera dom.
På vägen dit lyssnade jag på Lars Winnerbäck, Singel. Ibland är det bara rätt med LW.
Hårdrock är för det mesta rätt musik för mig.
Hårdrock gör mig glad när jag känner mig deppig, gör mig ännu gladare när jag är glad, tröstar mig när jag är lessen, peppar mig när jag känner mig nere, ger mig energi när jag känner mig trött och tom, hjälper mig att släppa ut frustration och ilska när jag är frustrerad och arg och får mig att känna livslust.
Hårdrock är nästan alltid perfekt.
Men ibland vill jag bara vila i en känsla, bara finnas här och nu och vara och då är det bara LW som gäller. Han sätter ord på allt och han gör det bra!!!!
Bokcirkelträffen var jättetrevlig!! Kanonbra folk och intressanta diskussioner. Ser fram emot nästa bok och nästa träff.
Nu tog Sverige precis silver i damernas sprintstafett. Jag är absolut ingen sportfåne, tvärtemot, men en del intressant finns det under vinter-OS. Fast mest läser jag resultaten i tidningen. Nu råkade jag bara sitta i soffan och TV:n var på. Men svenska medaljer är alltid roligt!!!
Nu ska jag sova!! Yoga imorgon!! Längtar!!
/Annelie
lördag 20 februari 2010
Har haft en ganska tråkig lördag. Har fortfarande rejält ont och dessutom har det varit kanonfint väder...... så länge man bara tittar på det genom fönstret, när man kommit ut har man hållit på att kvävas av isvindarna.
Lämnade sonapågen hos en kompis och eftersom kompisen bor granne med pulkabacken så passade dotra och jag på att åka en halvtimme tills vi var stela av köld och gick hem och spelade spel. Sen försvann hon oxå iväg till en kompis och då blev det riktigt pisstråkigt. Gick bara omkring och kände mig uttråkad och rastlös. Hatar att må så dåligt att jag inte orkar göra nånting. Jag är en sån som vill ha nått för mig hela tiden, helst mer än en sak samtidigt.
Fastandet går fortsatt bra. Det är lite ovant bara att känna hunger. Vet inte hur det är med er andra, ni kanske aldrig äter förrän ni är hungriga men jag har insett att 99 gånger av hundra äter jag för att jag är sugen eller för att klockan är en viss tid, inte för att jag är hungrig. Jag tror det kan vara nyttigt att lära sig känna igen kroppens riktiga signaler. Hur känns hunger, hur känns törst??
Jag tror att det är lätt hänt att man äter för att man brukar äta, dricker för att det är gott och går och lägger sig antingen för tidigt för att man borde sova då eller alldeles för sent när kroppen för länge sedan ropat "dags att sova". Skulle vara intressant att under en vecka eller två vistas utan några krav någonstans och ha mat som bara var att ta fram precis när man blev hungrig och se när, var, hur man skulle äta, dricka, sova om man till 100% lyssnade till sin kropp.
Jag måste även erkänna att jag ser inte alls fram emot Melodifestivalen lika mycket nu när jag inte vill äta nått godis. Att äta något gott (ofta=sött) är en stor del av glädjen med att sitta och mysa vid TV:n.
Har i alla fall ätit världens godaste vegetariska pizza ikväll. Jag lassade på en massa paprika och röd chili och så en riktgt stark ost ovanpå det och det blev såååååå gott!!!! Tänkte inte ens på att jag inte hade någon skinka för jag märkte det inte medan jag åt.
Nu ska jag skriva undan lite annat småjox innan det är dags att landa i TV-fåtöljen.
Ha en underbar lördag!!
/Annelie
"Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
Jag vet, de fungerar inge bra
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra
Jag hörde din röst på en ödslig kyrkogård
Jag måste ha träffat, din frekvens
Diskanten var svagare, diktionen mindre hård
Det var som att tonen, var en väns
Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
När såren läker, och regnet känns"
Lämnade sonapågen hos en kompis och eftersom kompisen bor granne med pulkabacken så passade dotra och jag på att åka en halvtimme tills vi var stela av köld och gick hem och spelade spel. Sen försvann hon oxå iväg till en kompis och då blev det riktigt pisstråkigt. Gick bara omkring och kände mig uttråkad och rastlös. Hatar att må så dåligt att jag inte orkar göra nånting. Jag är en sån som vill ha nått för mig hela tiden, helst mer än en sak samtidigt.
Fastandet går fortsatt bra. Det är lite ovant bara att känna hunger. Vet inte hur det är med er andra, ni kanske aldrig äter förrän ni är hungriga men jag har insett att 99 gånger av hundra äter jag för att jag är sugen eller för att klockan är en viss tid, inte för att jag är hungrig. Jag tror det kan vara nyttigt att lära sig känna igen kroppens riktiga signaler. Hur känns hunger, hur känns törst??
Jag tror att det är lätt hänt att man äter för att man brukar äta, dricker för att det är gott och går och lägger sig antingen för tidigt för att man borde sova då eller alldeles för sent när kroppen för länge sedan ropat "dags att sova". Skulle vara intressant att under en vecka eller två vistas utan några krav någonstans och ha mat som bara var att ta fram precis när man blev hungrig och se när, var, hur man skulle äta, dricka, sova om man till 100% lyssnade till sin kropp.
Jag måste även erkänna att jag ser inte alls fram emot Melodifestivalen lika mycket nu när jag inte vill äta nått godis. Att äta något gott (ofta=sött) är en stor del av glädjen med att sitta och mysa vid TV:n.
Har i alla fall ätit världens godaste vegetariska pizza ikväll. Jag lassade på en massa paprika och röd chili och så en riktgt stark ost ovanpå det och det blev såååååå gott!!!! Tänkte inte ens på att jag inte hade någon skinka för jag märkte det inte medan jag åt.
Nu ska jag skriva undan lite annat småjox innan det är dags att landa i TV-fåtöljen.
Ha en underbar lördag!!
/Annelie
"Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
Jag vet, de fungerar inge bra
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra
Jag hörde din röst på en ödslig kyrkogård
Jag måste ha träffat, din frekvens
Diskanten var svagare, diktionen mindre hård
Det var som att tonen, var en väns
Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
När såren läker, och regnet känns"
fredag 19 februari 2010
Dålig FK-karma???
Så var det fredag igen!! Bakdag :0). Idag blev det hönökakor *dreggel*. Lite pillrigt med kavlande och många lyft i och ur ugn innan allt är gräddat, men det är det värt. Har faktiskt skapat en bakblogg, "Baksidan" idag. Är ju så populärt med matbloggar så då kan väl jag ha en bakblogg. Synd att jag inte kom på det i början av året så kunde jag gått tillbaka sen och sett allt jag bakar under ett år......
Det var berusande gott med nybakt hönökaka sen när jag bakat klart. Åt ingenting innan utan väntade tills brödet var klart. Men tror ni inte att i samma sekund som jag skulle ta med mig mina små brödbitar och mitt vattenglas och sätta mig och äta så ringde min handläggare på FK och det samtalet tog en stund. Jag stod där och stirrade vildsint på mina brödbitar och tandvattnet rann medan jag försökte föra ett vettigt samtal. Till slut kunde jag inte hålla mig utan var tvungen att ta en liten liten tugga och då bet jag givetvis i kanten som var lite hård så det bara dånade "krasch, krasch" i luren.
Och innan dess hade jag försökt plocka ur diskmaskinen medan jag pratade i telefon vilket resulterade att i att jag tappade ner den i facket för bestick, men min handläggare pratade oförtrutet på medan jag låg på knä med örat tryckt mot ett bestickställ för att höra vad hon sa medan jag försökte kila lös telefonen som givetvis landat på snedden i det minsta lilla facket...
Jag tycker ganska synd om min handläggare. Hon är så himla snäll och omtänksam och jag är helt enkelt ingen bra klient (heter det så?, vad är man egentligen till sin handläggare?? kund? fall?? obehag??? ;0)...). Men nu är läget som det är. Hon är min kontkt mot FK och jag måste säga vad jag tycker och stå på mig och vara påläst om regler och sånt. Inte så att jag är otrevlig, inte alls, men jag säger precis vad jag tycker och tänker.
Detta har i sin tur lett till att hon direkt tänkte på mig när hon fick i uppdrag av sin chef att välja ut några personer på väg att utförsäkras för att delta i ett EU-projekt där man ska intervjuas och vara med i nått forum för att tala om vad man tycker om reglerna och om hur det känns. Förstår inte varför hon tänkte på mig :0). När jag sa ja direkt sa hon "ja jag kände på mig att det var så".....
Klart är detta, jag får börja arbetsprövningen den 24/2 som jag själv sagt och den ska hålla på till sista april i första skedet. Jag sa även till att jag inte tänker ta ut nån reseersättning vilket gjorde henne en aning förvirrad tror jag. Alla andra pröjsar sina arbetsresor själva, varför ska jag ha nå bidrag för det?? Har jag inte råd att ta bilen får jag väl gå då. Jag är less på alla små sketna bidrag för skitgrejer som ska finnas samtidigt som man kan kasta ut folk på gatan utan ett öre i ersättning fast dom är sjuka.
Tänk om det inte är bra för min fastekarma att jag är en sån dålig FK-klient/kund/fall/obehag. Jag kanske måste skicka en blomma till henne som tack för att hon trots allt bryr sig och hör av sig. Fast det kanske räknas som muta..... Det vore verkligen värt att prova ;0).
Från ett ämne till ett annat, idag fyller Joacim Cans 40 år. Känns lite konstigt att han är så gammal.... Visserligen är jag ju inte 21 själv heller, men jag har några år kvar till 40 i alla fall. Jag kanske måste skaffa en yngre idol, fast det finns ingen som är snyggare och bättre på att sjunga så jag tror jag behåller honom även då han blir 75 och haltar runt med rollator. Fast, det är klart, tappar han håret kan det bli tungt :0).
Jag har förresten varit ganska otrogen sista tiden. Inte mot min man alltså utan mot Hammerfall. Bortsett från att jag lyssnat på dom lite grann på spotify så har jag den senaste tiden både inomhus och i bilen bara spelat Sabaton. Är helt såld på dom just nu. Har alltid gillat dom men har inte lyssnat tokmycket förräns maken glömde en skiva i min bil (som har fått bli kvar där...) och nu spelar jag bara den.
Men för att fira Joacim idag så har jag gjort en lååång playlist med nästan bara Hammerfallåtar och jisses, va bra dom är!!!! Lyssnar jag igenom alla låtar som finns på spotify finns det kanske två som jag tycker är mindre bra och då är det coverlåtar.... <3 HAMMERFALL <3
Nu ska jag åka på ICA och handla, igen *suck*. Tycker att jag inte gör annat. Hemkörning kanske vore grejen, men jag vill ju gärna titta och klämma och känna. På varorna alltså. Och så är det så trevlig personal där så jag blir glad av att komma dit.
Sedan har jag lovat barna att vi ska spela Monopol när dom kommer hem och så avrundas kvällen med lite vegetarisk Tandoorimat och Lets dance. Sämre kan man ha det!!
/Annelie
"Countdown, descending down to zero
Bursting into flames
Can´t you see the coming of a hero
On this enchanting day
So stand up and be counted
In the solar glance in the desert sand
No longer the hunted
United we are ´till the day we fall
A chain unbreakable
Every link is allied to our mighty vow
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power that is greater than all
We´re Blood Bound
Watch out, the heathen´s all around us
Always watch your back
We´ve got a lust for freedom
Whatever they say we know we´ll stay
We are indestructible
And no matter what happens we will rise above
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power that is greater than all
We´re Blood Bound
Look into my eyes
Tell me what is hidden deep inside
Chains about to break
It´s the everlasting freedom for us all
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power together
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power that is greater than all
We´re Blood Bound"
Grattis Joacim på 40-årsdagen. I hope we're always blood bound!!!
A metal heart is hard to tear a part..........
Det var berusande gott med nybakt hönökaka sen när jag bakat klart. Åt ingenting innan utan väntade tills brödet var klart. Men tror ni inte att i samma sekund som jag skulle ta med mig mina små brödbitar och mitt vattenglas och sätta mig och äta så ringde min handläggare på FK och det samtalet tog en stund. Jag stod där och stirrade vildsint på mina brödbitar och tandvattnet rann medan jag försökte föra ett vettigt samtal. Till slut kunde jag inte hålla mig utan var tvungen att ta en liten liten tugga och då bet jag givetvis i kanten som var lite hård så det bara dånade "krasch, krasch" i luren.
Och innan dess hade jag försökt plocka ur diskmaskinen medan jag pratade i telefon vilket resulterade att i att jag tappade ner den i facket för bestick, men min handläggare pratade oförtrutet på medan jag låg på knä med örat tryckt mot ett bestickställ för att höra vad hon sa medan jag försökte kila lös telefonen som givetvis landat på snedden i det minsta lilla facket...
Jag tycker ganska synd om min handläggare. Hon är så himla snäll och omtänksam och jag är helt enkelt ingen bra klient (heter det så?, vad är man egentligen till sin handläggare?? kund? fall?? obehag??? ;0)...). Men nu är läget som det är. Hon är min kontkt mot FK och jag måste säga vad jag tycker och stå på mig och vara påläst om regler och sånt. Inte så att jag är otrevlig, inte alls, men jag säger precis vad jag tycker och tänker.
Detta har i sin tur lett till att hon direkt tänkte på mig när hon fick i uppdrag av sin chef att välja ut några personer på väg att utförsäkras för att delta i ett EU-projekt där man ska intervjuas och vara med i nått forum för att tala om vad man tycker om reglerna och om hur det känns. Förstår inte varför hon tänkte på mig :0). När jag sa ja direkt sa hon "ja jag kände på mig att det var så".....
Klart är detta, jag får börja arbetsprövningen den 24/2 som jag själv sagt och den ska hålla på till sista april i första skedet. Jag sa även till att jag inte tänker ta ut nån reseersättning vilket gjorde henne en aning förvirrad tror jag. Alla andra pröjsar sina arbetsresor själva, varför ska jag ha nå bidrag för det?? Har jag inte råd att ta bilen får jag väl gå då. Jag är less på alla små sketna bidrag för skitgrejer som ska finnas samtidigt som man kan kasta ut folk på gatan utan ett öre i ersättning fast dom är sjuka.
Tänk om det inte är bra för min fastekarma att jag är en sån dålig FK-klient/kund/fall/obehag. Jag kanske måste skicka en blomma till henne som tack för att hon trots allt bryr sig och hör av sig. Fast det kanske räknas som muta..... Det vore verkligen värt att prova ;0).
Från ett ämne till ett annat, idag fyller Joacim Cans 40 år. Känns lite konstigt att han är så gammal.... Visserligen är jag ju inte 21 själv heller, men jag har några år kvar till 40 i alla fall. Jag kanske måste skaffa en yngre idol, fast det finns ingen som är snyggare och bättre på att sjunga så jag tror jag behåller honom även då han blir 75 och haltar runt med rollator. Fast, det är klart, tappar han håret kan det bli tungt :0).
Jag har förresten varit ganska otrogen sista tiden. Inte mot min man alltså utan mot Hammerfall. Bortsett från att jag lyssnat på dom lite grann på spotify så har jag den senaste tiden både inomhus och i bilen bara spelat Sabaton. Är helt såld på dom just nu. Har alltid gillat dom men har inte lyssnat tokmycket förräns maken glömde en skiva i min bil (som har fått bli kvar där...) och nu spelar jag bara den.
Men för att fira Joacim idag så har jag gjort en lååång playlist med nästan bara Hammerfallåtar och jisses, va bra dom är!!!! Lyssnar jag igenom alla låtar som finns på spotify finns det kanske två som jag tycker är mindre bra och då är det coverlåtar.... <3 HAMMERFALL <3
Nu ska jag åka på ICA och handla, igen *suck*. Tycker att jag inte gör annat. Hemkörning kanske vore grejen, men jag vill ju gärna titta och klämma och känna. På varorna alltså. Och så är det så trevlig personal där så jag blir glad av att komma dit.
Sedan har jag lovat barna att vi ska spela Monopol när dom kommer hem och så avrundas kvällen med lite vegetarisk Tandoorimat och Lets dance. Sämre kan man ha det!!
/Annelie
"Countdown, descending down to zero
Bursting into flames
Can´t you see the coming of a hero
On this enchanting day
So stand up and be counted
In the solar glance in the desert sand
No longer the hunted
United we are ´till the day we fall
A chain unbreakable
Every link is allied to our mighty vow
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power that is greater than all
We´re Blood Bound
Watch out, the heathen´s all around us
Always watch your back
We´ve got a lust for freedom
Whatever they say we know we´ll stay
We are indestructible
And no matter what happens we will rise above
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power that is greater than all
We´re Blood Bound
Look into my eyes
Tell me what is hidden deep inside
Chains about to break
It´s the everlasting freedom for us all
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power together
We´re Blood Bound - We aim for the sun
The luminous moon will take us high over ground
We´re Blood Bound - Collecting the stars
We hold a power that is greater than all
We´re Blood Bound"
Grattis Joacim på 40-årsdagen. I hope we're always blood bound!!!
A metal heart is hard to tear a part..........
torsdag 18 februari 2010
Att "låna" energi från glada minnen
Idag har det varit en riktigt usel dag. Vaknade med djävulsk huvudvärk och kraftigt illamående. Inte kul. Låg fram till halv tio och for sen till sjukgymnasten. Dagens utmaning till mig själv var att komma iväg dit trots att jag mådde så dåligt och det gick, men det var tungt.
Var skönt med massage trots att det gjorde rejält ont. Speciellt i nacken gjorde det jätteont, men jag bet ihop. Jag blir alltid illamående efter att hon masserat nacken, men jag har fått för mig att jag ska kunna göra nacken mer tålig genom att regelbundet utsätta den för lite otrevligheter. Vet inte än om det funkar. Tror dock inte att jag blir sämre annat än den där första halvtimmen efteråt då jag mår illa och ibland kräks.
Som tur var så hade jag en underbar dag igår som jag kunde ösa kraft och energi ur för att slippa deppa ihop totalt idag. Jag hälsade först på min vän och hennes lilla bebis och vi pratade och skrattade och tiden gick alltför fort. Det är så lätt att prata med henne och hon har en sån bra syn på livet.
Sedan på kvällen var det sossekör. Vi var bara sex sångare men det lät fantastiskt bra ändå. Det var hur coolt som helst att äntligen få sjunga "Ingen slipper undan politiken" som vi önskat så länge. Det var glädje och energi hela kvällen. Underbar känsla.
Så dom två glädjestunderna har jag som sagt tankat energi ur idag när allt känts tungt och på så vis har jag känt en viss glädje ändå.
På eftermiddagen passade jag på att åka in till Fyndlagret när Magnus var ledig och kunde köra mig. Sålde en påse med inbundna böcker och en med pocketar. Fick 250 kronor. Visst kunde det bli mer om man säljer dom själv men det är så mycket mer jobb att lägga ut på Blocket eller Tradera så det är inte värt det. Och nu har jag i alla fall 250 kronor att köpa Damernas detektivbyråserien för på årets bokrea. Dom böckerna vill jag verkligen ha!! Kommer att läsa om dom flera gånger, det är jag helt övertygad om.
Fastandet har gått jättebra idag. Jag har ätit frukt och bröd och 4 pannkakor. Visst är jag hungrig men inte så att det påverkar mig. Dessutom uppskattar jag den mat jag äter mycket mer. Hur ofta tycker man att fyra salta kex är en delikatess, eller att pannkaka utan socker eller sylt är festmat?? Och det är väl det fastan handlar om, att uppskatta allt man faktiskt har.
Har hittat en kanonbra matblogg med vegetarisk mat och så har jag lånat en jättebra bok på biblo idag, "Vegetariskt på 30 minuter". Massor med soppor och pasta-, ris- och nudelrätter som jag ska prova. Spännande!!! Linser, bönor, tofu och polenta är helt nya saker för mig men jag har bestämt mig för att i år ska jag inte fega utan testa sånt som är nytt. Det kan inte mer än smaka skit och då får jag väl ta en knäckemacka och ett äpple istället :0).
Imorgon är det våran Tandoorikväll. En gång i månaden köper vi hem mat från Indiska restaurangen tandoori i sundsvall. Övervägde att hoppa över det under fastan men kom fram till att det är ett perfekt tillfälle att faktiskt komma sig för med att prova deras vegetariska mat så imorgon blir det en rätt med linser och en med grönsaker i medelstark sås (vi köper alltid två rätter och delar på så att man får fler smakupplevelser varje gång).
Och istället för helggodis blir det vindruvor och päron som är gott som godis! Men i måttliga mängder. Fastan för mig innebär även att äta mindre! Ska man bara äta vegetariskt så kan man ju ägna 40 dagar åt att svulla i sig glass, godis, fikabröd mm och mängder med vegetarisk mat men det tycker inte jag är meningen. Det ska vara måttfullt.
Jag försöker även att göra andra saker, som att använda bilen mindre, lämna pengar till välgörenhet och inte titta lika mycket på TV. Datorn däremot har jag svårt att slita mig ifrån :s. Men det blir 9 datafria dagar när vi far på sportlov till stugan. Tänker inte ta med mig den fast jag har en bärbar nu. Stugan är datafri zon!! Jag försöker helt enkelt ta mig mer tid att finnas, reflektera och tänka. Det är skönt!!
Men nu är det dags att gå till nattvila. Imorgon är det brödbak och promenad med en god vän som står på programmet. Och så indisk mat då så klart!!
Hoppas ni har det bra och är rädda om er själva och varandra!!
/Annelie
"Busa Lina, snusa tummeliten
snart är det kärlek eller tjiv
när du slitit färdigt för profiten
är du inte längre attraktiv
Ingen kommer undan politiken, för att man är servil och snäll.
Inte ger man fan i polemiken fast man är trött varenda kväll"
Var skönt med massage trots att det gjorde rejält ont. Speciellt i nacken gjorde det jätteont, men jag bet ihop. Jag blir alltid illamående efter att hon masserat nacken, men jag har fått för mig att jag ska kunna göra nacken mer tålig genom att regelbundet utsätta den för lite otrevligheter. Vet inte än om det funkar. Tror dock inte att jag blir sämre annat än den där första halvtimmen efteråt då jag mår illa och ibland kräks.
Som tur var så hade jag en underbar dag igår som jag kunde ösa kraft och energi ur för att slippa deppa ihop totalt idag. Jag hälsade först på min vän och hennes lilla bebis och vi pratade och skrattade och tiden gick alltför fort. Det är så lätt att prata med henne och hon har en sån bra syn på livet.
Sedan på kvällen var det sossekör. Vi var bara sex sångare men det lät fantastiskt bra ändå. Det var hur coolt som helst att äntligen få sjunga "Ingen slipper undan politiken" som vi önskat så länge. Det var glädje och energi hela kvällen. Underbar känsla.
Så dom två glädjestunderna har jag som sagt tankat energi ur idag när allt känts tungt och på så vis har jag känt en viss glädje ändå.
På eftermiddagen passade jag på att åka in till Fyndlagret när Magnus var ledig och kunde köra mig. Sålde en påse med inbundna böcker och en med pocketar. Fick 250 kronor. Visst kunde det bli mer om man säljer dom själv men det är så mycket mer jobb att lägga ut på Blocket eller Tradera så det är inte värt det. Och nu har jag i alla fall 250 kronor att köpa Damernas detektivbyråserien för på årets bokrea. Dom böckerna vill jag verkligen ha!! Kommer att läsa om dom flera gånger, det är jag helt övertygad om.
Fastandet har gått jättebra idag. Jag har ätit frukt och bröd och 4 pannkakor. Visst är jag hungrig men inte så att det påverkar mig. Dessutom uppskattar jag den mat jag äter mycket mer. Hur ofta tycker man att fyra salta kex är en delikatess, eller att pannkaka utan socker eller sylt är festmat?? Och det är väl det fastan handlar om, att uppskatta allt man faktiskt har.
Har hittat en kanonbra matblogg med vegetarisk mat och så har jag lånat en jättebra bok på biblo idag, "Vegetariskt på 30 minuter". Massor med soppor och pasta-, ris- och nudelrätter som jag ska prova. Spännande!!! Linser, bönor, tofu och polenta är helt nya saker för mig men jag har bestämt mig för att i år ska jag inte fega utan testa sånt som är nytt. Det kan inte mer än smaka skit och då får jag väl ta en knäckemacka och ett äpple istället :0).
Imorgon är det våran Tandoorikväll. En gång i månaden köper vi hem mat från Indiska restaurangen tandoori i sundsvall. Övervägde att hoppa över det under fastan men kom fram till att det är ett perfekt tillfälle att faktiskt komma sig för med att prova deras vegetariska mat så imorgon blir det en rätt med linser och en med grönsaker i medelstark sås (vi köper alltid två rätter och delar på så att man får fler smakupplevelser varje gång).
Och istället för helggodis blir det vindruvor och päron som är gott som godis! Men i måttliga mängder. Fastan för mig innebär även att äta mindre! Ska man bara äta vegetariskt så kan man ju ägna 40 dagar åt att svulla i sig glass, godis, fikabröd mm och mängder med vegetarisk mat men det tycker inte jag är meningen. Det ska vara måttfullt.
Jag försöker även att göra andra saker, som att använda bilen mindre, lämna pengar till välgörenhet och inte titta lika mycket på TV. Datorn däremot har jag svårt att slita mig ifrån :s. Men det blir 9 datafria dagar när vi far på sportlov till stugan. Tänker inte ta med mig den fast jag har en bärbar nu. Stugan är datafri zon!! Jag försöker helt enkelt ta mig mer tid att finnas, reflektera och tänka. Det är skönt!!
Men nu är det dags att gå till nattvila. Imorgon är det brödbak och promenad med en god vän som står på programmet. Och så indisk mat då så klart!!
Hoppas ni har det bra och är rädda om er själva och varandra!!
/Annelie
"Busa Lina, snusa tummeliten
snart är det kärlek eller tjiv
när du slitit färdigt för profiten
är du inte längre attraktiv
Ingen kommer undan politiken, för att man är servil och snäll.
Inte ger man fan i polemiken fast man är trött varenda kväll"
onsdag 17 februari 2010
Askonsdagen=fasta
Det har hänt en del sedan sist jag skrev.
Det är klart med min arbetsprövning, det blev den jag ville ha!! Kyrkoherden ringde i måndags och till veckan börjar jag "jobba" på kyrkans cafe, In Between, inne i Timrå. Dom driver all möjlig verksamhet där som tex stickcafe, pensionärsträffar, ungdomsverksamhet, soppluncher och mogonböner mm.
Jag ska till att börja med jobba fyra dagar per vecka, 2,5 timme/dag. Det ska bli toppenkul!!
Igår började jag och en kompis på medicinsk yoga. Hur spännande och roligt som helst!! Jag var lite orolig för hur det skulle gå eftersom jag är så stel, men det gick över förväntan. Fram för allt var andningsövningen intressant. Vi fick räkna våra andetag i "normal" andning (det är ju svårt att få det exakt eftersom man börjar tänka på hur man andas när man helt plötsligt medvetet granskar sin andning, men det blir väl på ett ungefär i alla fall). Jag hade 11 andetag/minut vilket tydligen är helt okej och inte något tecken på stress.
Men när vi tränat klart på yogaandning så hade jag 2 andetag/minut. Och det tycker jag är häftigt!!! Att jag faktiskt rent fysiskt bara behöver andas två gånger/minut!! Och det bästa med andningsövningen är att man kan köra den var som helst, när som helst.
De övriga övningarna gick oxå relativt bra. Visst var det lite stelt ibland och vissa röresler fick jag göra den enklare varianten av, men på det stora hela är jag supernöjd!! Jag ska absolut fortsätta den här kursen som består av tio träffar.
Idag börjar fastan. Det blir tredje året på rad som jag fastar och i år ska jag lägga ner ännu mer energi på att lära mig laga god vegetarisk mat. Det har varit lite tufft föregående år att få ihop 40 vegetariska middagar.
Det finns många olika sätt att fasta, men min modell går ut på att jag dricker uteslutande vatten (nu oxå the eftersom jag börjat gilla det), äter frukt och bröd (utan smör och pålägg) på dagarna och vegetarisk middag. Inget godis och fikabröd och onyttigheter. Vi brukar köra det tillsammans hela familjen fast med den skillnaden att barna äter vanlig skollunch och får lördagsgodis.
Och som sagt, i år ska jag verkligen lägga krut på att lära mig laga vegetarisk mat. Ska på biblo imorgon och låna några kokböcker. Ska försöka ge mig på indisk mat som jag älskar. Linser och sånt är helt främmande för mig, men man måste ju prova!!
Nu ska jag iväg och hälsa på en kompis som nyss fått barn. Mysigt!! Och ikväll är det sossekören. Jag har bakat en jättesemla till körfikat (fast jag får ju inte äta av den :0)...).
Ha en härlig dag!!! Här snöar det!!!!
/Annelie
"Hearts on fire, hearts on fire, burning, burning with descire, burning for the steel, hearts on fire"
Det är klart med min arbetsprövning, det blev den jag ville ha!! Kyrkoherden ringde i måndags och till veckan börjar jag "jobba" på kyrkans cafe, In Between, inne i Timrå. Dom driver all möjlig verksamhet där som tex stickcafe, pensionärsträffar, ungdomsverksamhet, soppluncher och mogonböner mm.
Jag ska till att börja med jobba fyra dagar per vecka, 2,5 timme/dag. Det ska bli toppenkul!!
Igår började jag och en kompis på medicinsk yoga. Hur spännande och roligt som helst!! Jag var lite orolig för hur det skulle gå eftersom jag är så stel, men det gick över förväntan. Fram för allt var andningsövningen intressant. Vi fick räkna våra andetag i "normal" andning (det är ju svårt att få det exakt eftersom man börjar tänka på hur man andas när man helt plötsligt medvetet granskar sin andning, men det blir väl på ett ungefär i alla fall). Jag hade 11 andetag/minut vilket tydligen är helt okej och inte något tecken på stress.
Men när vi tränat klart på yogaandning så hade jag 2 andetag/minut. Och det tycker jag är häftigt!!! Att jag faktiskt rent fysiskt bara behöver andas två gånger/minut!! Och det bästa med andningsövningen är att man kan köra den var som helst, när som helst.
De övriga övningarna gick oxå relativt bra. Visst var det lite stelt ibland och vissa röresler fick jag göra den enklare varianten av, men på det stora hela är jag supernöjd!! Jag ska absolut fortsätta den här kursen som består av tio träffar.
Idag börjar fastan. Det blir tredje året på rad som jag fastar och i år ska jag lägga ner ännu mer energi på att lära mig laga god vegetarisk mat. Det har varit lite tufft föregående år att få ihop 40 vegetariska middagar.
Det finns många olika sätt att fasta, men min modell går ut på att jag dricker uteslutande vatten (nu oxå the eftersom jag börjat gilla det), äter frukt och bröd (utan smör och pålägg) på dagarna och vegetarisk middag. Inget godis och fikabröd och onyttigheter. Vi brukar köra det tillsammans hela familjen fast med den skillnaden att barna äter vanlig skollunch och får lördagsgodis.
Och som sagt, i år ska jag verkligen lägga krut på att lära mig laga vegetarisk mat. Ska på biblo imorgon och låna några kokböcker. Ska försöka ge mig på indisk mat som jag älskar. Linser och sånt är helt främmande för mig, men man måste ju prova!!
Nu ska jag iväg och hälsa på en kompis som nyss fått barn. Mysigt!! Och ikväll är det sossekören. Jag har bakat en jättesemla till körfikat (fast jag får ju inte äta av den :0)...).
Ha en härlig dag!!! Här snöar det!!!!
/Annelie
"Hearts on fire, hearts on fire, burning, burning with descire, burning for the steel, hearts on fire"
fredag 12 februari 2010
Inte alltid anträffbar
Det är fredag idag. Fredag här hemma är bakdag. Bra dagar bakar jag bröd som tekakor, gifflar och hönökakor, bröd som måste knådas och kavlas. Sämre dagar (som idag) bakar jag formbröd som bara är att daska ner i sin form och in i ugnen.
Baka är rena terapin. Man blir lugn och avslappnad och kan låta tankarna löpa fritt och idag löpte mina tankar kring ämnet sociala medier. Alltså, jag tillhör dom som nyttjar sociala medier relativt mycket. Jag gillar facebook och tycker det är ett bra sätt att hålla kontakt med folk och jag skriver två olika bloggar och läser en hel del bloggar som andra skriver. Men har det inte spårat ur????
På facebook till exempel, där kan man läsa "18:34 föddes våran prins/prinsessa. Ååååh va vi är lyckliga" Och det är väl jättekul att det föds barn och att folk är lyckliga, men så läser man tiden när meddelandet är upplagt, 18:35....... Människan har alltså inte ens krystat ur sig moderkakan innan hon slet fram mobiltelefonen och la upp ett meddelande på facebook.
Man kan ju se barnmorskan framför sig när hon glad efter ännu en lyckad förlossning ska lägga upp barnet på mammans mage, men blir bryskt iväg skjuten "vänta, jag ska faktiskt facebooka via mobilen nu".
Eller mamman i USA som fick höra sin femtonåring skrika att den yngste sonen (3-4 år) ramlat i poolen. Vad gör mamman då?? Ja naturligtvis, rusar ut och hoppar i och försöker rädda sin son för att sedan ringa efter ambulans. Men nääää, det var just det hon inte gjorde!! Det var den äldre sonen som gjorde både dessa saker, medan mamman...... Just det, twittrade om händelsen och bad om att folk skulle be för hennes son som höll på att drunkna. Hur sjuk är man då????
På facebook kan man även se hur folk uppdaterar med "sitter och ammar (men ägna dig åt det då för tusan)", "cyklar (skickligt att knappa på mobilen samtidigt)", "sitter på bio" eller klassikern "sitter på restaurang med goda vänner". Ja väldigt goda vänner, så goda vänner att man hellre sitter och blippar fram facebooksstatusar på mobilen än att umgås med dom. Fast det är klart, vad har man att prata om, man har ju redan läst om allting på facebook och bloggar plus att man chattade en timme på msn på morgonen.
Så egentligen skulle man kunna sitta hemma framför varsin dator och beställa hem mat från samma ställe bara och sen umgås via facebook. "Sitter och äter kanongoda friterade räkor". Och så trycker den andre på gillar och kommenterar att "Det gör jag med *smiley*".
Så skriver en av dom "Har precis öppnat en flaska rött, passar urbra till kinamat". Och nu är det inte bara "matkompisen" som gillar utan även 47 andra för alkohol det gillar vi ju lite till mans. Varje gång någon lägger upp att dom ska ta ett glas vitt/rött/starksprit/whiskey/öl så är det alltid många som gillar. Oavsett om det är en tisdag, torsdag, lördag eller måndag. Tidig kväll, sen kväll, mitt på dan, klockan 6 på morgonen. Vi gillar det!!
För det där med alkohol det tänder nånting i våra svenska hjärtan. "Titta där är en person som mår goooott och som kooooopplaaaar aaaaaav och njuuuuter av livet". Och så känns det så där gemytligt kontinentalt med någon som tar sig ett glas rött och vi trycker ivrigt dregglande på gilla, gilla, gilla, samtidigt som vi fumlar med kranen till bag-in-boxvinet.
Personligen skulle jag bli fly förbannad om mitt sällskap började skicka sms eller uppdatera sin facebookstatus när vi satt på restaurang eller i något annat socialt sammanhang. Jag tror till och med att det skulle kunna få mig att lämna stället.
Jag blir irriterad om jag sitter på ett fik med nån som sms:ar och pratar i telefon. Visst, man kan vänta på samtal om sin dödssjuka mamma eller se att det ringer från barnens skola, men hittills har jag aldrig varit med om att det varit den typen av samtal. Och jag är förmodligen en förlegad stenåldersdinosaurie, men jag tycker det är fruktansvärt oförskämt att prata i telefon eller sms:a om jag sitter mitt emot en verklig person.
Jag menar, man sitter mitt i ett samtal och så mitt i en mening så sliter den andre upp sin telefon som precis har pipit (gärna med nån helt vidrig sms-signal) och börjar knappa på den samtidigt som h*n kastar ett snabbt öga åt ens eget håll med jämna mellanrum för att visa att jo, jag lyssnar. In my ass!! Dokm har inte hört ett skit!! Och det kan vara anledningen till att folk missförstår varandra mer och mer, dom har inte ens lyssnat för dom har så fullt upp med att engagera sig i någon annan, någon annanstans. Varför är det alltid den som inte är där som är viktigast och inte den person som faktiskt sitter där framför oss??
Bara för att mobiltelefonen gjort det möjligt att alltid vara nåbar så betyder inte det att man alltid måste gå att nå. Hur horribelt den än kan låta så kan man faktiskt slå av den om man är på bio/restaurang/privata middagar osv. Och man kan t.o.m låta bli att svara........... Även om folk blir förbannade då oxå.
När jag var ung så var det så att man ringde och om ingen svarade konstaterade man bara att "nä h*n var inte hemma" och så ringde man igen efter nån timme om det var nått viktigt.
Idag ringer man upp efter två minuter och folk vrålar "jag ringde nyss, varför svarade du inte?". "Ursäkta mig så mycket, men jag satt och sket" "okej, ja jag förstår, skicka sms, jo det kunde jag ju ha gjort, jag ska tänka på det nästa gång och ta med mig mobilen på toa, förlåt!!"
Tar folk verkligen med sig telefonen på muggen?? Jag gör det inte. Inte när jag går ut på gården och rastar hundarna eller går ner i tvättstugan heller. Inte heller släpper jag allt om jag leker med barnen eller läser för dom eller ser nånting bra på TV bara för att det ringer. Jag har inte skrivit kontrakt på att gå att nå 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.
Jag väntar bara på facebookstatusen "har just nu sex, fan va skönt det är". Och jag tror säkert att den redan har skrivits nånstans på facebook, men inte bland mina vänner. Än.....
För det verkar vara så, att står det inte på facebook har det inte hänt. En händelse blir inte riktig förrän den har twittrats om. På nått sätt blir den där statusuppdateringen ett kvitto på att jag har verkligen fött barn, jag har verkligen ätit på restaurang, jag såg verkligen den där filmen. För om inte hela världen (eller åtminstone mina facebookvänner) vet om det så har det kanske aldrig hänt.
Bäst att jag lägger upp en ny status om att jag har bakat bröd, annars kanske jag inte har bakat och blir utan frukost!!!
/Annelie
"Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt. Jag är så trött på alla mail och koder. Jag vill ha dig här på riktigt i natt och suga liv ur din halspulsåder" (Winnerbäck var lite före sin tid där med vampyrtemat ;0)....)
Baka är rena terapin. Man blir lugn och avslappnad och kan låta tankarna löpa fritt och idag löpte mina tankar kring ämnet sociala medier. Alltså, jag tillhör dom som nyttjar sociala medier relativt mycket. Jag gillar facebook och tycker det är ett bra sätt att hålla kontakt med folk och jag skriver två olika bloggar och läser en hel del bloggar som andra skriver. Men har det inte spårat ur????
På facebook till exempel, där kan man läsa "18:34 föddes våran prins/prinsessa. Ååååh va vi är lyckliga" Och det är väl jättekul att det föds barn och att folk är lyckliga, men så läser man tiden när meddelandet är upplagt, 18:35....... Människan har alltså inte ens krystat ur sig moderkakan innan hon slet fram mobiltelefonen och la upp ett meddelande på facebook.
Man kan ju se barnmorskan framför sig när hon glad efter ännu en lyckad förlossning ska lägga upp barnet på mammans mage, men blir bryskt iväg skjuten "vänta, jag ska faktiskt facebooka via mobilen nu".
Eller mamman i USA som fick höra sin femtonåring skrika att den yngste sonen (3-4 år) ramlat i poolen. Vad gör mamman då?? Ja naturligtvis, rusar ut och hoppar i och försöker rädda sin son för att sedan ringa efter ambulans. Men nääää, det var just det hon inte gjorde!! Det var den äldre sonen som gjorde både dessa saker, medan mamman...... Just det, twittrade om händelsen och bad om att folk skulle be för hennes son som höll på att drunkna. Hur sjuk är man då????
På facebook kan man även se hur folk uppdaterar med "sitter och ammar (men ägna dig åt det då för tusan)", "cyklar (skickligt att knappa på mobilen samtidigt)", "sitter på bio" eller klassikern "sitter på restaurang med goda vänner". Ja väldigt goda vänner, så goda vänner att man hellre sitter och blippar fram facebooksstatusar på mobilen än att umgås med dom. Fast det är klart, vad har man att prata om, man har ju redan läst om allting på facebook och bloggar plus att man chattade en timme på msn på morgonen.
Så egentligen skulle man kunna sitta hemma framför varsin dator och beställa hem mat från samma ställe bara och sen umgås via facebook. "Sitter och äter kanongoda friterade räkor". Och så trycker den andre på gillar och kommenterar att "Det gör jag med *smiley*".
Så skriver en av dom "Har precis öppnat en flaska rött, passar urbra till kinamat". Och nu är det inte bara "matkompisen" som gillar utan även 47 andra för alkohol det gillar vi ju lite till mans. Varje gång någon lägger upp att dom ska ta ett glas vitt/rött/starksprit/whiskey/öl så är det alltid många som gillar. Oavsett om det är en tisdag, torsdag, lördag eller måndag. Tidig kväll, sen kväll, mitt på dan, klockan 6 på morgonen. Vi gillar det!!
För det där med alkohol det tänder nånting i våra svenska hjärtan. "Titta där är en person som mår goooott och som kooooopplaaaar aaaaaav och njuuuuter av livet". Och så känns det så där gemytligt kontinentalt med någon som tar sig ett glas rött och vi trycker ivrigt dregglande på gilla, gilla, gilla, samtidigt som vi fumlar med kranen till bag-in-boxvinet.
Personligen skulle jag bli fly förbannad om mitt sällskap började skicka sms eller uppdatera sin facebookstatus när vi satt på restaurang eller i något annat socialt sammanhang. Jag tror till och med att det skulle kunna få mig att lämna stället.
Jag blir irriterad om jag sitter på ett fik med nån som sms:ar och pratar i telefon. Visst, man kan vänta på samtal om sin dödssjuka mamma eller se att det ringer från barnens skola, men hittills har jag aldrig varit med om att det varit den typen av samtal. Och jag är förmodligen en förlegad stenåldersdinosaurie, men jag tycker det är fruktansvärt oförskämt att prata i telefon eller sms:a om jag sitter mitt emot en verklig person.
Jag menar, man sitter mitt i ett samtal och så mitt i en mening så sliter den andre upp sin telefon som precis har pipit (gärna med nån helt vidrig sms-signal) och börjar knappa på den samtidigt som h*n kastar ett snabbt öga åt ens eget håll med jämna mellanrum för att visa att jo, jag lyssnar. In my ass!! Dokm har inte hört ett skit!! Och det kan vara anledningen till att folk missförstår varandra mer och mer, dom har inte ens lyssnat för dom har så fullt upp med att engagera sig i någon annan, någon annanstans. Varför är det alltid den som inte är där som är viktigast och inte den person som faktiskt sitter där framför oss??
Bara för att mobiltelefonen gjort det möjligt att alltid vara nåbar så betyder inte det att man alltid måste gå att nå. Hur horribelt den än kan låta så kan man faktiskt slå av den om man är på bio/restaurang/privata middagar osv. Och man kan t.o.m låta bli att svara........... Även om folk blir förbannade då oxå.
När jag var ung så var det så att man ringde och om ingen svarade konstaterade man bara att "nä h*n var inte hemma" och så ringde man igen efter nån timme om det var nått viktigt.
Idag ringer man upp efter två minuter och folk vrålar "jag ringde nyss, varför svarade du inte?". "Ursäkta mig så mycket, men jag satt och sket" "okej, ja jag förstår, skicka sms, jo det kunde jag ju ha gjort, jag ska tänka på det nästa gång och ta med mig mobilen på toa, förlåt!!"
Tar folk verkligen med sig telefonen på muggen?? Jag gör det inte. Inte när jag går ut på gården och rastar hundarna eller går ner i tvättstugan heller. Inte heller släpper jag allt om jag leker med barnen eller läser för dom eller ser nånting bra på TV bara för att det ringer. Jag har inte skrivit kontrakt på att gå att nå 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.
Jag väntar bara på facebookstatusen "har just nu sex, fan va skönt det är". Och jag tror säkert att den redan har skrivits nånstans på facebook, men inte bland mina vänner. Än.....
För det verkar vara så, att står det inte på facebook har det inte hänt. En händelse blir inte riktig förrän den har twittrats om. På nått sätt blir den där statusuppdateringen ett kvitto på att jag har verkligen fött barn, jag har verkligen ätit på restaurang, jag såg verkligen den där filmen. För om inte hela världen (eller åtminstone mina facebookvänner) vet om det så har det kanske aldrig hänt.
Bäst att jag lägger upp en ny status om att jag har bakat bröd, annars kanske jag inte har bakat och blir utan frukost!!!
/Annelie
"Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt. Jag är så trött på alla mail och koder. Jag vill ha dig här på riktigt i natt och suga liv ur din halspulsåder" (Winnerbäck var lite före sin tid där med vampyrtemat ;0)....)
torsdag 11 februari 2010
Med mycket möten och stort besvär....
... som dotra sjöng förra julen när hon sjöng hej tomtegubbar :0).
Fast det har varit mer möten än stora besvär faktiskt. Men när jag har möten och åtaganden så kräver det en hel del planering. Jag kan inte slå på stora trumman och tro att jag kan köra järnet hela dan för att sedan sitta i ett tretimmars möte på kvällen utan jag måste ta det lugnt hela dan för att vara säker på att orka med (och ibland går det inte ändå).
I tisdags mailade jag en gång till för att trycka på lite på den plats jag helst vill arbetspröva på. Är så osäker på hur mycket jag ska skriva ut här om exakt vad det är, skulle gärna vilja ha ett besked först. I alla fall så fick jag ett nytt positivt svar så hoppet lever och vi ska höras via telefon och jag tänker göra allt för att få komma dit.
Till skillnad från FK/AF jobbar jag hela tiden mot att hitta en plats där det finns odds att kunna bli kvar. För hitta nånstans att vara en månad eller två det kan jag göra hur lätt som helst, men vad ger det på sikt?? Inte ett skit!! Utan jag tänker jobba mer långsiktigt. Och med det jag har på gång nu ser jag det väldigt långsiktigt och har även planer på viss utbildning. Och genom att lägga slutmålet så långt bort kan jag fortsätta känna en hoppfullhet och tro att det kan lyckas.
Tisdag kväll var det först s-grupp och sedan kyrkofullmäktige. Mycket intressant då vi fick info både om kyrkvärdsutbildning och om kyrkans internationella arbete. Dessutom inleddes fullmäktige med att prästen läste en bibeltext vilket jag tyckte var en mysig inledning. Jag anmälde även mitt intresse för att bli kyrkvärd, något som jag funderat över en längre tid och som även kan komma till pass för mina framtida planer. Och kyrkan ger väldigt mycket av frid och lugn till mig.
I gengäld har jag sagt av mig en del uppgifter som jag haft i hundklubben. När man har begränsad ork måste man prioritera och jag känner att politiken och kyrkan (inräknat kören) ligger mig varmare om hjärtat. Jag älskar mina hundar och vill inte alls leva utan hund men just jobbet kring föreningen känns inte riktigt som min grej. Jag kan inte uppbåda den energi och motivation som behövs för att engagera mig i utställningar eller om ifall det ena eller det andra sköts som det ska när det finns så många andra stora viktiga frågor i världen. Jag skiter väl i vad utställningsreglementet säger när det finns folk som svälter ihjäl...
Onsdag blev en halv vilodag. Var iväg till sjukgymnasten och fick massage och tens-behandling, men i övrigt låg jag mest och vilade för att orka med Barn och utbildningsnämnden. Jag skulle bara vara där och titta och lära men det var så många borta så jag fick gå in och tjänstgöra. Många intressanta diskussioner och frågor togs upp och jag tror att jag kommer att lära mig mycket av att vara med där.
Var dess värre helt slut när jag kom hem och när jag lyckats får middag på bordet så var orken helt väck och allting gjorde bara ont. Åkte mot bättre vetande på kören eftersom vi skulle få besök av en annan kör och jag så gärna ville vara med på det, men det blev ganska misslyckat.
Jag fick inte alls fram den vanliga energin och jag kunde inte klappa händer för jag fick inte upp armarna ovanför midjan och när vi skulle röra oss i sidled höll jag på att ramla omkull. Och ont gjorde det hela tiden och jag hade jättesvårt att koncentrera mig. Så helt plötsligt kändes det inte kul med en hel kör till utan det kändes bara påträngande och jobbigt.
Så jag åkte hem i förtid. Det gick bara inte längre. När jag kom hem hade jag svårt att relatera till att jag verkligen varit där. Det kändes overkligt, som en luddig dröm eller ett sedan länge bortglömt minne som flimrade fram. Dråsade i säng men kunde inte somna pga värken.
Därför fick dagen idag bli ännu lugnare. Jag har bara vilat och gått omkring här hemma och känt mig rastlös och uttråkad utan att kunna ta mig för nånting vettigt som jag skulle orkat med. Var länge osäkert om jag skulle komma iväg på kvällens repskap men det gjorde jag och det gick hyffsat att sitta där. Fullmäktigesalen har riktigt bra stolar och så hade jag preppat mig med mediciner.
Mycket intressant information och intessanta diskussioner precis som det ska vara i politiken tycker jag.
Men nu blir det bara lugnt resten av veckan. Ska ha en riktigt slö helg har jag tänkt mig, med hundpromenader och trevligt socialt umgänge. Till veckan börjar den medicinska yogan som jag ser fram emot att prova på. Har alltid velat prova yoga och nu när det finns en grupp som speciellt vänder sig till folk med smärta och medicinska hinder så måste jag ju bara prova!! Det är ju så svårt att hitta nån träning som fungerar för mig utan att jag blir sämre.
Nu är det sovdags!! Hoppas att ni oxå haft det bra under veckan och att ni kunnat må bra även om ni haft några besvär av nån anledning.
/Annelie
"Vilket underbart liv jag har haft. Jag önskar bara att jag hade insett det tidigare"
Fast det har varit mer möten än stora besvär faktiskt. Men när jag har möten och åtaganden så kräver det en hel del planering. Jag kan inte slå på stora trumman och tro att jag kan köra järnet hela dan för att sedan sitta i ett tretimmars möte på kvällen utan jag måste ta det lugnt hela dan för att vara säker på att orka med (och ibland går det inte ändå).
I tisdags mailade jag en gång till för att trycka på lite på den plats jag helst vill arbetspröva på. Är så osäker på hur mycket jag ska skriva ut här om exakt vad det är, skulle gärna vilja ha ett besked först. I alla fall så fick jag ett nytt positivt svar så hoppet lever och vi ska höras via telefon och jag tänker göra allt för att få komma dit.
Till skillnad från FK/AF jobbar jag hela tiden mot att hitta en plats där det finns odds att kunna bli kvar. För hitta nånstans att vara en månad eller två det kan jag göra hur lätt som helst, men vad ger det på sikt?? Inte ett skit!! Utan jag tänker jobba mer långsiktigt. Och med det jag har på gång nu ser jag det väldigt långsiktigt och har även planer på viss utbildning. Och genom att lägga slutmålet så långt bort kan jag fortsätta känna en hoppfullhet och tro att det kan lyckas.
Tisdag kväll var det först s-grupp och sedan kyrkofullmäktige. Mycket intressant då vi fick info både om kyrkvärdsutbildning och om kyrkans internationella arbete. Dessutom inleddes fullmäktige med att prästen läste en bibeltext vilket jag tyckte var en mysig inledning. Jag anmälde även mitt intresse för att bli kyrkvärd, något som jag funderat över en längre tid och som även kan komma till pass för mina framtida planer. Och kyrkan ger väldigt mycket av frid och lugn till mig.
I gengäld har jag sagt av mig en del uppgifter som jag haft i hundklubben. När man har begränsad ork måste man prioritera och jag känner att politiken och kyrkan (inräknat kören) ligger mig varmare om hjärtat. Jag älskar mina hundar och vill inte alls leva utan hund men just jobbet kring föreningen känns inte riktigt som min grej. Jag kan inte uppbåda den energi och motivation som behövs för att engagera mig i utställningar eller om ifall det ena eller det andra sköts som det ska när det finns så många andra stora viktiga frågor i världen. Jag skiter väl i vad utställningsreglementet säger när det finns folk som svälter ihjäl...
Onsdag blev en halv vilodag. Var iväg till sjukgymnasten och fick massage och tens-behandling, men i övrigt låg jag mest och vilade för att orka med Barn och utbildningsnämnden. Jag skulle bara vara där och titta och lära men det var så många borta så jag fick gå in och tjänstgöra. Många intressanta diskussioner och frågor togs upp och jag tror att jag kommer att lära mig mycket av att vara med där.
Var dess värre helt slut när jag kom hem och när jag lyckats får middag på bordet så var orken helt väck och allting gjorde bara ont. Åkte mot bättre vetande på kören eftersom vi skulle få besök av en annan kör och jag så gärna ville vara med på det, men det blev ganska misslyckat.
Jag fick inte alls fram den vanliga energin och jag kunde inte klappa händer för jag fick inte upp armarna ovanför midjan och när vi skulle röra oss i sidled höll jag på att ramla omkull. Och ont gjorde det hela tiden och jag hade jättesvårt att koncentrera mig. Så helt plötsligt kändes det inte kul med en hel kör till utan det kändes bara påträngande och jobbigt.
Så jag åkte hem i förtid. Det gick bara inte längre. När jag kom hem hade jag svårt att relatera till att jag verkligen varit där. Det kändes overkligt, som en luddig dröm eller ett sedan länge bortglömt minne som flimrade fram. Dråsade i säng men kunde inte somna pga värken.
Därför fick dagen idag bli ännu lugnare. Jag har bara vilat och gått omkring här hemma och känt mig rastlös och uttråkad utan att kunna ta mig för nånting vettigt som jag skulle orkat med. Var länge osäkert om jag skulle komma iväg på kvällens repskap men det gjorde jag och det gick hyffsat att sitta där. Fullmäktigesalen har riktigt bra stolar och så hade jag preppat mig med mediciner.
Mycket intressant information och intessanta diskussioner precis som det ska vara i politiken tycker jag.
Men nu blir det bara lugnt resten av veckan. Ska ha en riktigt slö helg har jag tänkt mig, med hundpromenader och trevligt socialt umgänge. Till veckan börjar den medicinska yogan som jag ser fram emot att prova på. Har alltid velat prova yoga och nu när det finns en grupp som speciellt vänder sig till folk med smärta och medicinska hinder så måste jag ju bara prova!! Det är ju så svårt att hitta nån träning som fungerar för mig utan att jag blir sämre.
Nu är det sovdags!! Hoppas att ni oxå haft det bra under veckan och att ni kunnat må bra även om ni haft några besvär av nån anledning.
/Annelie
"Vilket underbart liv jag har haft. Jag önskar bara att jag hade insett det tidigare"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)